Turisten drabbas lätt av svindel inför universitetsstadens medeltida fasader. Vilka dramer om makt och misslyckanden har inte utspelat sig bakom de avvisande väggarna? Känslan av teater förstärks av portvakterna som bevakar vägen till innergårdarnas välskötta gräsmattor. Byggnaderna är också teatrala genom sin nyckfulla gotiska prakt – gargoyler, listverk, blyinfattade små fönster, vapensköldar i sten, tunnvalv, torn och tinnar. Universitetsarkitekturens symbolik vore ett värdigt livsverk för en sociolog specialiserad på byggnadskonst. Ingenstans i världen är denna arkitektur så koncentrerad och särpräglad som i Cambridge. Collegebyggnaderna här har varit förebilder för många andra universitetsbyggen, inte minst i Amerika. Men man skall inte glömma att vid sidan av den medeltida och nygotiska arkitekturen har generationer av portvinsdrickande akademiker uppfört nya byggnader, ritade för samtiden. Idag finns här ytterst moderna skapelser av arkitekter som James Stirling, Norman Foster och Ralph Erskine. Det är lätt att med ett aktuellt modeuttryck tala om ”Power of Place”. Historiska byggnadsmiljöer bär med sig innebörd – svensken kan tänka på Gamla stan eller Strandvägen.

Den lätta svindeln i Cambridge handlar inte bara om upplevelsen av akademisk makt och maktfullkomlighet. Det handlar också om en tilltalande estetisk yrsel. Arkitekturen vill beröra, uttrycka och symbolisera. I den äldre byggnadskonsten skedde detta inte minst genom detaljerad utsmyckning. Ett byggnadskomplex som King’s College Chapel – känt från miljoner vykort – väcker förundran. Det är som en gudstjänst, byggd i sten. Besökaren får god lust att gå till referensverken och lära sig betydelsen av ord som fjädervalv, strävpelare, stickbjälke, takspira och lanternin.

Skönhet och intellektuell utmaning kan alltså vara fysisk. Detta visste barocken. Då skildrade de engelska diktarna gärna andliga äventyr i konkret form, gärna med hjälp av liknelser och paradoxer. När poeten George Herbert skrev dikten ”The Church-floore” utgick han från det schackmönstrade golvet i universitetskyrkan Great St Mary i Cambridge. Golvplattorna lät han stå för religiösa dygder. Dikten slutar med en uttydning av diktens symbolik, där Herbert på barockpoeters vis excellerar i en tillskruvad uttydning: ”Blest be the Architect, whose art / Could build so strong in a weak heart.” Arkitekten är förstås Gud själv och människohjärtat är en arkitektonisk utmaning.

Uppifrån tornet i samma kyrka ser man Cambridges ”dreaming spires” och att hela staden är byggd som en hyllning till det stränga och hårt disciplinerade klosterlivet – i tjänst åt Gud och Vetenskapen. Hur är egentligen friheten beskaffad i denna hårt inrutade men vackra värld av sten?

En ledtråd kan man få framför stora porten till Trinity College. På fasaden står grundaren Henrik VIII staty. I hans hand sitter inget svärd. Turisten får i stället veta att det han griper om är ett svarvat stolsben, ditsatt av någon glad student som klättrat upp och utfört ett litet akademiskt hyss.

Men vad turisten inte vet är att ett systematiskt och dödsföraktande klättrande på universitetsfasaderna skett i flera hundra år – anonymt och i skydd av nattens mörker. En klassiker är diktaren och bergsbestigaren Geoffrey Winthop Youngs anonyma ”The Roof-climber’s Guide to Trinity, Containing a Practical Description of All Routes” (1899). Den lär inte bara ha hjälpt utelåsta studenter att osedda och ostraffade ta sig in över murarna till Trinity, utan framför allt ge den klättringsintresserade ynglingen praktiska tips för trevliga och kittlande turer över taken. En bergsbestigare i Cambridge måste annars ha betraktat East Anglias enformiga slättland som hopplöst.

En ännu märkligare skrift utkom i höstas i ny upplaga. Titeln är The Night Climbers of Cambridge (Oleander Press, 250 s). Boken utkom ursprungligen i oktober 1937, och genom sitt förbjudna ämne och sin svåråtkomlighet fick den snabbt kultstatus – om än inom begränsade grupper. Författaren var länge okänd. Han kallar sig Whipplesnaith, och bakom den bisarra pseudonymen dolde sig studenten Noel Howard Symington, en av flera skugglika fasadklättrare i 1930-talets Cambridge. Målet var inte att som serie- och filmindustrins Spindelmannen rädda mänskligheten och vackra flickor genom att klättra på höghus i åtsittande trikåer. Istället tycks Whipplesnaith och hans vänner ha ägnat sig åt en poetisk men dumdristig lek med den egna dödsdriften. Vardag och akademisk makt utmanades genom tysta protester i form av klättringsbedrifter, som aldrig fick nå offentlighet, åtminstone inte förrän studenterna lämnat universitetet och kunde dokumentera sina prestationer i en välskriven men anonym återblick.

”The Night Climbers of Cambridge” är just en sådan. Till märkvärdigheterna hör inte minst bokens bilder, för trots allt hemlighetsmakeri följdes klättrarna av vänner med kameror, som fotograferade de mest dramatiska ögonblicken. Minnesvärda är skildringarna av problemen att arrangera fotografierna. Att ställa i ordning 30-talets blixtaggregat tog tid, och klättrarna fick krampaktigt hänga fast den ena minuten efter den andra vid ett osäkert väggfäste. När bilden väl hade tagits gällde det att snabbt försvinna nedför stuprör eller över tak.

Det är en märklig bok, inte minst eftersom det är en blandning av teknisk manual och litterär ansats. Här lär sig akolyten grunderna i de två klättringsmetoderna: stuprörs- och skorstensteknik. Den senare används tydligen också i reguljär bergsbestigning. I lämpliga vertikala skrevor tar sig klättraren uppåt med ryggen mot skrevans ena sida och fötterna mot den andra. I Cambridge kom metoden väl till pass när arkitekten oavsiktligt skapat en ”skorsten” mellan exempelvis två infällda pelare. Klättringsutrustningen är den enklast tänkbara, jacka och gympaskor. Whipplesnaith rekommenderar annars barfotaklättring hellre än bergsbestigningspjäxor. Grundrådet är ”inga rep”. Rep påstås skapa falsk trygghet och skall bara användas som komplement. Till nattklättrarens uppförandekodex hör att aldrig klättra med rep där det inte går att klättra med bara händer och fötter: ”För mycket rep är som drogbruk, man förslappas inför framtida tillfällen.” Här handlar det om personlighetsdaning.

Whipplesnaith var privatskoleutbildad, Rugby förstås, och hela framställningen domineras av den egendomliga fostran till man och gentleman som är en viktig nyckel till förståelsen av 1800- och 1900-talen. Det engelska imperiet härskade över världen, och en liten brittisk, manlig elit härskade över imperiet. Denna elits värderingar bidrar till att förklara kolonialismens övergrepp men också det sega brittiska motståndet under världskriget eller – för den delen – Storbritanniens stilsäkra litterära högkonjunktur. Bilden är lika motsägelsefullt kalejdoskopisk som de glasmålningar som pryder King’s College Chapels tolv väldiga fönster.

Nattklättrarnas hedersbegrepp innebar att inte skada byggnaderna, inte klättra på privata hus, inte lämna spår och att acceptera spelets regler (och dit hörde att inse vilka regler som är till för att brytas). ”Alla kan reglerna och måste spela renhårigt.” Whipplesnaith låter oss veta att unga akademiska lärare ofta själva är nattklättrare och gott kan tänka sig leda en nattlig expedition. Men den student som åker fast och ställs inför de akademiska myndigheterna får acceptera att bli relegerad.

Boken porträtterar ett till synes arrogant maskulint brödraskap med komplicerad etik. Lärarna är presumtiva vänner som i dubbelmoralisk nit uppmuntrar regelbrott men samtidigt är obevekliga när brottet avslöjas. Fienden är de collegevaktmästare och ”bulldogs” i höga hattar som jagar studenter som inte hunnit in innan collegen låser sina portar. Och denna värld är inte helt försvunnen. Även om reglerna är friare idag så lever den privilegierade Cambridge- och Oxfordeliten i hög grad fortfarande i såväl en klassordning som ett patriarkalt system. Det är inte minst därför som anonymiteten i mörkret blir ett så intressant tema i boken. Det är nattsidan som kommer till tals, men inte genom lössläppta sprit- och sexorgier som i en amerikansk fraternity-dröm, utan i måttlös sportslig självutmaning. Om de två yttringarna av maskulin självhävdelse skiljer sig i essensen är jag inte kapabel att bedöma.

Bokens kapitel inleds med passande litterära citat, mest Shakespeare, och ”The Night Climbers” är stilistiskt driven. Här finns inte bara stark dramaturgi utan också en estetisk sensibilitet som inte minst visar sig i stilens återhållna andning. Greppet som används är den tekniska beskrivningens känslolöshet. Framgångsrika klättringar skildras i mekanisk detalj, närmast med iskall objektivitet. Whipplesnaith medger känslor av skräck och triumf, men de hålls ständigt tillbaka. Hälften av charmen med nattklättring sägs vara att besegra rädslan. Liksom boken är ett pojkkulturens långfinger i luften åt vuxensamhället är berättarsättet tongue-in-cheek-ironiskt, distanserat och till synes känslokallt.

Höjdpunkten i klätterskildringarna är förstås bestigandet av tornen på King’s College Chapel. Den bästa vägen på 30-talet gick längs pelarna på utsidan av tornen. En åskledare gav viss hjälp. Rutten är visserligen besvärlig, eftersom kragstenarna lutar nedåt och därför inte ger något säkert fotfäste. Men Whipplesnaith förklarar pedagogiskt att klättraren med maximalt utnyttjande av händer och armbågar runt pelarna kan ta sig vidare. Kommentaren till situationen där klättraren klamrar sig fast vid pelaren, hundra fot över marken, är lakonisk: ”Halkar du har du fortfarande tre sekunder kvar att leva.” Fotot av den unge man som i dimmigt gryningsljus är på väg uppför tornet är lika skrämmande som sublimt. Ännu högre upp är klättringen något enklare, men författaren varnar för stenar som är gamla, porösa och inte tål att kliva på. Allra högst upp är det möjligt att ställa sig på tornet, men som en försiktig skollärare avråder Whipplesnaith. Plötsliga nattvindar kan svepa ner den klättrare som ställer sig upprätt på tornspirans topp.

Vad skall man säga egentligen? Boken är dels ett porträtt av drivkrafter och livsstil i en hårt fostrad elitkultur, dels ett kyligt bejakande av människans nattsida. Det är också en skildring av ett maktspel: nattklättraren visar sitt förakt för auktoriteten genom att fysiskt besegra dess byggnadsverk. För den försiktige förefaller det klokt att liksom förlaget på titelsidans baksida frånsäga sig allt ansvar för de instruktioner som ges i boken. Förlaget vill inte på något sätt ”ursäkta eller uppmuntra de övningar som skildras i boken”.

Sist och slutligen är boken kanske mindre en uppmaning till livsfarligt fasadklättrande. Snarare är det en märklig ögonblicksbild av en förlorad generation som trodde sig äga världen. Med flödande adrenalin och hänsynslös tilltro till sig själva ville dessa tillvarons kelgrisar besegra sin egen svaghet, där de hängde med ett osäkert grepp om en medeltida fial, mitt emellan himmel och jord. Men det var också en generation som svävade fritt i det korta historiska ögonblick av lugn som rådde mellan första och andra världskriget – krigen som avgjorde så många av 1900-talets livsöden.

Lars Burman är professor i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.