Den 15 februari 2003, på tusentals gator i hundratals städer över stora delar av världen, tågade människor i protest mot den amerikanskledda invasionen av Irak: en miljon i London, en till i Rom, 500000 i Berlin. I Sverige demonstrerade runt 75000. I Kairo, med sina drygt 17 miljoner innevånare, var bilden en annan. De knappt 600 personer som hade samlats på Tahrirtorget blev en lätt match för de 3000 kravallpoliserna, som skingrade demonstranterna på nolltid. Det torde inte ha undgått någon att saker och ting har förändrats i arabvärlden sedan dess. De senaste 18 månaderna har man sett regimkritiska demonstrationer över nästan hela den arabiska världen. Från Tahrirtorget i Kairo hördes en halv miljon röster kräva presidentens avgång. Hur bör man förstå denna dramatiska förändring? Hur gick den till och varför skedde den just då?
Den nyutkomna boken The Arab Uprisings: What Everyone Needs to Know (Oxford University Press, 208 s) är skriven av James Gelvin, verksam vid University of California, Los Angeles och en av världens skarpaste Mellanösternkännare. Genom korta avsnitt i form av frågor och svar, ger Gelvin inte bara en överblick över själva upproren, utan tecknar också på ett förtjänstfullt sätt de bakomliggande socioekonomiska sammanhangen. Enligt Gelvin var det framför allt fyra för regionen utmärkande drag som banade vägen för den arabiska våren: brutna härskarkontrakt, stor ungdomsarbetslöshet, en matkris och slutligen autokratiska system utan politiska säkerhetsventiler.
Det första man bör känna till för att förstå bakgrunden till den arabiska våren, enligt Gelvin, är karaktären hos arabvärldens ekonomiska system under efterkrigstiden, ofta kallat ”arabsocialism”. I detta system tog staten rollen som landets ekonomiska motor genom omfattande nationalisering av landets tillgångar, höga skatter och generösa subventioner av basvaror för majoriteten av befolkningen.
I och med oljekrisen i slutet av 1970- talet komprometterades detta system i grunden, då många arabiska stater plötsligt befann sig på konkursens rand. IMF och Världsbanken stod redo att bistå med lån, villkorade mot omfattande ekonomiska reformer, som kraftiga nedskärningar i den offentliga sektorn och avreglering av handelsmarknaden. Åtstramningarna resulterade i stor folklig ilska, eftersom det härskarkontrakt som slutits mellan regimerna och folket var baserat på löftet att staten skulle stå som garant för folkets materiella behov. Följaktligen ägde omfattande sociala protester rum under det följande decenniet, så kallade ”IMF-upplopp”. Dessa protester är den närmaste föregångaren vi har till upproren under den arabiska våren.
Det stora problemet med de påtvingade marknadsliberala reformerna var att de i själva verket inte liberaliserade marknaden, utan snarare begränsade den ytterligare. ”I de flesta stater”, skriver Gelvin, ”var det övergripande resultaten av de nyliberala strategierna att en riggad marknadsekonomi lades ovanpå en ineffektiv planekonomi.” Trots att det senaste årtiondet har sett relativt höga tillväxtsiffror, har förtjänsterna varit mycket ojämnt fördelade: En överklass med goda förbindelser till regimen har gjort fördelaktiga uppköp av statliga företag, vilket knappast har kommit medel- och underklassen till del, trots att de har förlorat sina subventioner. Lägg till den stagnerade ekonomin och en kraftig befolkningsökning och resultatet blir omfattande ungdomsarbetslöshet. I Egypten, där medelåldern är 24 år, saknar en fjärdedel av alla ungdomar arbete.
Slutligen noterar Gelvin att matpriserna fördubblades på den internationella marknaden från 2007 till 2011. Detta är ett extra stort problem i arabvärlden, där samtliga länder är nettoimportörer av mat och de marknadsliberala reformerna har eliminerat den ekonomiska buffert som staten en gång utgjorde mellan internationell handel och individen.
Allt detta har lett till ett stort folkligt missnöje och Gelvins fjärde punkt: i de auktoritära system som präglar arabvärlden, finns inga möjligheter att uttrycka detta missnöje med mindre än en fullständig konfrontation med regimen. På grund av sin hårda och oflexibla natur kan arabiska regimer absorbera bara mycket små doser av kritik innan den måste tysta debatten eller riskera att brista.
Gelvin är ingen materiell determinist och är noga med att påpeka att dessa socioekonomiska faktorer gjorde upproren möjliga, inte ofrånkomliga. Förhållandet mellan upplevd och faktisk orättvisa är alltjämt svårt att förutse. Dessutom är det oftast en enskild utlösande faktor som avgör om en viss potential i ett strukturellt förhållande realiseras och hur. Vad som hade hänt i Tunisien utan Muhammed Bouazizi eller i Egypten utan Wael Ghonim förblir en öppen fråga.
Därmed menar Gelvin att trots alla regionala likheter bör upproren förstås som förankrade, vart och ett för sig, i sitt egna nationella sammanhang. Man må ha talat i liknande termer och till och med låtit sig inspireras av varandra, men varje land hade sina landsspecifika klagomål och måltavlor, sina specifika regimer att bekämpa. Tunisien har en BNP per capita som är nästan dubbelt så stor som Egyptens. Och medan man ropade ”försvinn!” i båda länderna, lät det ”dégage!” i frankofona Tunisien och ”irhal!” i arabisktalande Egypten. Medan protesterna i Egypten och Tunisien bejakade icke-våld, övergavs den strategin snabbt i Libyen, Yemen och Syrien. Den sammansatta etniska och religiösa bilden i många länder hade långtgående konsekvenser, inte minst i Bahrain, där kontrarevolutionära krafter lyckades desarmera protesterna genom att klyva dem längs förkastningen mellan sunni och shia.
En andra nyutkommen bok på ämnet är The Arab Uprising: The Unfinished Revolutions of the New Middle East (Public Affairs, 208 s), skriven av Marc Lynch, lektor i statsvetenskap vid George Washington University och redaktör på den inflytelserika onlinepublikationen foreignpolicy.com. Den försumbara skillnaden i titel – numerus på ”uprising” – signalerar en avgörande skillnad i perspektiv. För medan Gelvin menar att varje uppror var nationellt förankrat och bör förstås inom ramen för ett nationellt sammanhang, påstår Lynch att det var just den regionsomspännande dynamiken som gjorde den arabiska våren möjlig. Enligt Lynch är det nämligen mot bakgrund av den ”radikalt nya politiska miljö” som skapats genom al-Jazeera och sociala media som den arabiska våren bör förstås.
Det är lätt att glömma vilken revolutionär kraft al-Jazeera har varit. När Irak invaderade Kuwait, 1990, före al-Jazeeras dagar, kunde flera arabiska regimer hemlighålla nyheten i flera dygn och därmed köpa sig extra tid att formulera ett svar. Med al-Jazeera blev sådana tilltag otänkbara; de arabiska regimernas blemmor framstod i full dager. Än viktigare var den panarabiska inramningen i al-Jazeeras rapportering, vilken gjorde att lokala händelser – med början i den andra intifadan i Palestina 2001, och Irak-invasionen 2003 – blev panarabiska angelägenheter. Facebook och Twitter möjliggjorde i sin tur en samlad arabisk diskurs. Det nya medielandskapet underlättade med andra ord inte bara kommunikation, utan styrde in den på nya spår och bidrog till en radikal förändring i tankesätt och identiteter.
När Mohammed Bouazizi stack sig själv i brand den 17 december 2010 utanför ett lokalt myndighetskontor i provinsstaden Sidi Bouzid, stod tunisierna således rustade på radikalt nya sätt, och med dem stod resten av arabvärlden. En knapp månad senare gick Tunisiens president, Zine al-Abidine Ben Ali, i landsflykt, och en knapp månad efter det mötte Egyptens president, Hosni Mubarak, samma öde.
Tryckvågen från Kairo tycktes i sin tur lyfta hela regionen upp på barrikaderna. Pyrande protester i Yemen och Algeriet fick nytt bränsle, och aktivisterna anammade uttryckligen taktiken och språket från Tunisien och Egypten. I monarkierna Bahrain, Jordanien, Saudiarabien och Marocko ställdes krav på konstitutionella reformer. De libyska protesterna utmärkte sig genast som de brutalaste med 1000 döda redan under den första veckan. Syrien stod näst på tur. I landet som i årtionden hade präglats av en kuslig tystnad, hördes röster som växte sig starkare i takt med regimens ökade brutalitet: ”Ash-sha’b yurid isqat an-nizam!” Samma ramsa var välbekant överallt mellan arabvärldens fyra hörn: ”Folket kräver regimens fall!”
Samtidigt bör man vara försiktig med att överdriva sociala mediers betydelse, tillstår Lynch. Både han och Gelvin påpekar att sociala medier vinklade rapporteringen mot storstäder, där de sekulära, teknologiskt sinnade ungdomarna tenderade att hålla till. Ute i provinserna var bilden en annan. Där utgjordes demonstranternas led till stor del av traditionella oppositionsgrupper, som islamister och fackförbund. Utan dem hade upproret inte varit, vilket förklarar det politiska efterspelet, där illiberala alternativ som Muslimska Brödraskapet i Egypten och Ennahda i Tunisien gått starkt framåt.
Gelvins och Lynchs framställningar läses med fördel tillsammans. Gelvins socioekonomiska fokus är nödvändig bakgrund för att förstå Lynchs betoning på politik, diskurs och sociala media. Utan de kulturella, ekonomiska och politiska beröringspunkternas långa historia, skulle Twitter inte ha haft någon effekt.
Ett och ett halvt år efter de första protesterna i arabvärlden är det mycket som inte är sig likt. Folket – ash-sha’b – har tvingat bort Ben Ali i Tunisien, Mubarak i Egypten, Gaddafi i Libyen, och Saleh i Yemen. Kanske går Assad snart samma öde till mötes. Regimerna i Marocko, Algeriet, Jordanien och Oman har tvingats till mer eller mindre omfattande politiska reformer.
Samtidigt har mycket förblivit sig likt. Saudiarabien, Qatar och Kuwait köpte sig fria från aktivisternas krav. Kontrarevolutionära insatser, främst från Gulfstaternas samarbetsråd (GCC), lyckades lägga locket på protesterna i Jordanien och Marocko med hjälp av pengar; i Bahrain kvästes upproret militärt av saudiska styrkor.
Även i de länder där den folkliga resningen har lyckats driva bort ledarna finns anledning till bibehållen skepsis. Trots val i både Tunisien och Egypten står de grundläggande samhällsstrukturerna orörda kvar, och många av de mest gynnade bland kleptokratins lakejer kan alltjämt slå mynt av ett politiskt och ekonomiskt system grundat på korruption och nepotism. Det finns dessutom goda skäl att fråga sig vad de stora valframgångarna för islamismen har för betydelse för utsikterna för demokrati och ekonomisk tillväxt. Även i Tunisien, där resningen torde ha varit som mest genomgripande och fria parlamentsval hölls i höstas, har man på senare tid sett återkommande demonstrationståg som skanderar, ”Rien n’a changé!”
De arabiska upproren har lyckats avsätta ett antal autokrater. Det återstår att se om de lyckas avveckla autokratin. Utan tvivel ligger den framtida utvecklingen i händerna på den arabiska befolkningen. Utgången finner man i svaret på två frågor som ställdes av den egyptiska journalisten Yasmine El Rashidi dagarna efter Mubaraks avgång: ”Exakt vad är det vi, som nation, vill ha och är vi beredda att fortsätta kämpa för det?”
