Den som inte är nöjd med den gångna sommarens väder kan i stället vidga blicken och glädja sig åt att vi just nu upplever en 15 000 år lång rekordsommar. Vi lever i en mellanistid med ovanligt stabilt och varmt klimat, åtminstone sett i den senaste halva miljonen års perspektiv.
Kanske är det denna exceptionellt långa och stabila klimatperiod som gett mänskligheten det andrum som behövdes för att växa sig stor och för ett tiotusental år sedan fylla upp jorden så mycket att det blev nödvändigt att börja odla den. Civilisationerna uppstod och sedan dess har vi bara blivit fler och fler. Och bofasta.
Men länge utgick historikerna oreflekterat från att klimatet i historisk tid varit sig likt. Det är bara ett par decennier sedan det började torna upp sig bevis för att klimatet i själva verket haft märkbara svängningar även under de få årtusenden vi kallar historiska.
Växhuseffekt eller ej, klimatet svänger, det är ett faktum vi måste räkna med. Men hur mycket det svänger och hur dessa kurvor har utvecklats i tiden är en kunskap som vuxit fram och fyllts ut med detaljer under bara de senaste åren genom idogt borrande av hundratals meter långa iskärnor i glaciärer, på Grönland eller i Antarktis. Sedimentproppar från allt fler sjö- och havsbottnar har kompletterat bilden av ett åtminstone ur mänskligt perspektiv dramatiskt skiftande klimat.
En sammanfattning av de senaste årens allt tydligare bild av klimatet under de senaste hundratusentals åren, och i synnerhet de senaste tusentals åren, som kunnat sammanställas med hjälp av flera vetenskapsgrenar, beskrivs i The Long Summer: How Climate Changed Civilization (Basic Books, 284 s) av den emeriterade kaliforniske antropologiprofessorn Brian Fagan. Det är en skräckinjagande bild av inte sällan ödeläggande och, vad värre är, snabba klimatsvängningar som drabbat människorna och deras civilisationer under de senaste årtusendena.
Historien kan på konventionellt vis börja berättas om Mellanöstern. Arkeologer och numera klimatforskare har kunnat kartlägga hur
våldsamma klimatförändringar fått successiva stadscivilisationer i tvåflodslandet att blomstra och kollapsa. Perioderna av regn och torka har kommit och gått beroende på komplicerade klimatologiska samband som vi i dag känner igen som El Niño eller den nordatlantiska värmepumpen.
Resultatet är dramatiskt av svängningarna i samspelet mellan solstrålning, jordbanan, jordaxelns lutning, havsströmmar och atmosfäriska förhållanden. Alltså inte bara de stora svängningarna, som att istiderna kommer och går, utan också förändringarna under de dryga tiotusen år som gått sedan den sista inlandsisen försvann från Nordamerika och Europa.
För ungefär 10 000 år sedan, när de första byarna och till och med små städerna började växa upp i den ständiga korsvägen och konflikthärden Mellanöstern, var där inte alls lika torrt som det senare skulle bli. Fagan målar bilden av en sann Edens lustgård från Mesopotamiens slätter till Palestina och Syriens bergssluttningar. I de utgrävda byarna finner arkeologerna att människorna levde på ett rikt naturens skafferi och en angenämt varierad fauna som betade på de paradisiska ängderna. Människorna blev fler och började allt mer systematiskt att odla jorden och hålla sig med husdjur för att kunna försörja sig.
Med tiden fordras allt mer omsorgsfullt utbyggda kanalsystem för att odla jorden på de frodiga mesopotamiska slättlandet där också de första större städerna som Ur växer upp. Omkring år 3 100 f Kr bor cirka 80 procent av befolkningen i tvåflodslandet i städer försörjda av ett omsorgsfullt bevattnat, rikt jordbrukslandskap. Den sumeriska civilisationen är den första stora stadscivilisationen i världen. Nästan inom synhåll för varandra ligger de små städerna med sina zigurater som liknar kullar som sticker upp ur landskapet. De är omgivna av ett tätt rutnät av kanaler som breder sig ut över hela det landskap där nyligen de amerikanska stridsvagnarna rullade fram över damm och öken. Den första stora torkan som är beskriven i hävderna ödelägger denna civilisation. Städerna överges eller förstörs i de desperata krig som bryter ut i kampen om de krympande resurserna. Det finns inte länge tillräckligt med vatten att leda ut på fälten.
De arkeologiska fynden berättar om katastrofer som inom en enda generation får städer att falla, svälten att utplåna hela befolkningar och desperata plundringståg och krig som ödelägger vad som finns kvar.
Tills klimatet åter vänder och utvecklingen börjar om igen.
Samma sak skedde i Sahara. Bältet med lätt trädbevuxen savann var för 7 000 år sedan mycket mer omfattande. Nildalen, där livlös öken breder ut sig i dag, var omgiven av tusentals mil av savann där giraffer och gaseller, lejon och hyenor levde. Över stora delar av Sahara levde också nomader med betesdjur. Den så kallade Sahara-Sahel-gränsen mellan livlös öken och det landskap där det börjar växa träd och buskar och det går att odla fälten, går i dag söder om Atlasbergen i västra Afrika och löper sedan tillräckligt långt nedanför Medelhavskusten för att göra livet möjligt i de nordafrikanska staterna. För 7 000 år sedan gick gränsen ungefär mitt i dagens Sahara. Men obönhörligt kröp den norrut. Tills torkan svepte bort försörjningsunderlaget och befolkningen fick dra sig mot kusterna – eller Nildalen. Befolkningstrycket i Nildalen, som blev en smal remsa av liv i en steril öken, drev fram den komplicerade antika egyptiska civilisationen med en utvecklad och centralt planerad vattenhushållning. Tvånget för forntidens människor att under den ökande torkan utveckla allt mer utstuderade teknologier för att lura marken att ge ifrån sig mat och foder drev fram de första högkulturerna.
Sett från rymden ter sig klimathistorien i vår del av världen som en historia om just hur det stora torra bältet över Sahara och Mellanöstern krymper och växer. Med dess svängningar har klimatgränserna i Europa också pendlat upp och ner. Särskilt intressant för europeiska läsare är gränsen till Medelhavsklimatet. Den som i dag bilar genom Frankrike kan uppleva hur några mil från Medelhavskusten landskapet plötsligt förändras. Man kan köra genom frodig centraleuropeisk grönska, på andra sidan en ås dyker plötsligt olivlundarna upp, det doftar av sydliga kryddväxter, cypresser och pinjer garnerar landskapet. De tunga lövkronorna ersätts av knotiga ekar och maquis. Mellan cirka år 300 f Kr och 400 e Kr låg denna gräns i höjd med Holland och i England – märkligt nog just den period då det romerska riket utvidgades till dessa nordliga breddgrader.
Med tiden blev det romerska Gallien och södra Britannien en allt viktigare och produktivare del av det romerska riket. Slätterna i norra Gallien och södra England täcktes av stora latifundier eller villor som de kallades då, jordagods som var viktiga kornbodar för det romerska riket. Än i dag vittnar kartorna över det romerska vägnätet om hur det var särskilt tätt i sydöstra England och dagens Belgien. De engelska vinerna tävlade då med Galliens på de nordeuropeiska marknaderna.
Fagan är en ödmjuk historiker som inte förfaller till några svepande
enfaktorsresonemang. Men han pekar ändå på att när klimatet kollapsade på 400-talet och Medelhavsgränsen åter rasade ner till södra Gallien, tynade också den romerska storgodsekonomin. Det blev slut på den ymniga spannmålsproduktion som kunde bära upp städer med handelsmän och hantverkare, teatrar, kaserner och badhus ända upp i norr. Med kylan blir det också slut på överskotten och handeln. Den västromerska ekonomin skrumpnar till lokala miniekonomier. Städerna överges och på landsbygden återgår man till odling för självförsörjning. På missväxt och undernäring följer också den ödeläggande julianska pesten som reducerar befolkningen med kanske hälften, ingen vet säkert. Alla vet vi dock vad som hände med det romerska riket. Men den klimatologiska dimensionen av detta drama har inte kunnat tecknas förrän av de senaste årens forskning.
Efter det västromerska rikets sammanbrott följde vad som kanske skulle kallas den kalla medeltiden snarare än den mörka. Men för tusen år sedan blev det dags igen: klimatet i Europa förbättrades och återigen började vingårdar anläggas i England. Högmedeltiden var en varm, angenäm och lång sommar den också. Tills den numera kända ”lilla istiden” bröt in på 1300-talet och varade fram till mitten på 1800-talet. Men 1300-talets inledning på en flera århundraden lång period av hårdare klimat i Europa ledde inte, som i romarriket, till socialt sammanbrott, trots att böldpesten halverade befolkningen även denna gång. Den här gången stimulerades i stället européerna till att utveckla bättre teknik och produktionsmetoder och att segla bortom haven i jakt på resurser. Innan klimatet åter börjar förbättras under 1800-talet.
Återigen blir det varmare på jorden. Torkan breder ut sig, ökenbältet växer söder om oss. Det tycks till och med hota med att överbrygga Medelhavet och nudda södra Iberiska halvön och norra Medelhavskusten, där det blir torrare för varje år och skogsbränderna får en allt mer apokalyptisk omfattning. (Under de senaste 40 åren har för övrigt en engelsk vinindustri börjat växa fram igen.)
Givetvis inskränker inte Fagan perspektivet till historisk tid och den östliga gamla världen. Klimatet ligger också bakom de högkulturer i Central- och Sydamerika som så länge förbryllat eftervärlden. Efter några hundra års blomstring kollapsade de och lämnade övergivna ruinstäder efter sig. Fagan, som studerat dem i hela sitt liv, har med tiden fått den kunskap som klimathistorien nu gett oss: ruinstädernas omland torkade bort. De mest intrikata jordbruksområdena med sina terrasser och genialiska bevattningsanläggningar omgav dem, och när regnet under långa perioder praktiskt taget upphörde, upphörde också civilisationen.
Oavsett om den stigande värmen på jorden i dag delvis kan vara en följd av människans framfart, vilket de flesta bedömare tycks anse, kommer klimatet förmodligen att fortsätta oscillera. Det har det alltid gjort, till och med under tidsrymder som kan överblickas under ett enda människoliv. Det märkliga och ingalunda ödesbundet givna är att vi levt under en så lång period som 15 000 år under en så stabil och varm era. En period – det visar de många 100 000 år långa klimatkurvor som man nu efter otaliga borrningar i Arktis och Antarktis isar kan börja rita – som är mycket längre än normala mellanistider under den senaste halvmiljonen år. Det är just denna långa period som gjort att mänskligheten hunnit växa sig så stor och utveckla de utstuderade civilisationer som ytterligare understött dess måttlösa tillväxt.
De kortare svängningarna under historisk tid beror enligt Fagan huvudsakligen på det system av havsströmmar som flyttar om värmeenergin på jorden, ”the dance of air and oceans” är hans poetiska uttryck. Vårt öde är den nordatlantiska pumpen som för värme upp till Nordatlanten via Golfströmmen varefter vattnet åter sjunker och färdas som en kall underjordisk jätteflod djupt längs Atlantens botten. De ”små istider” som Västeuropas människor har upplevt två gånger under de senaste två årtusendena kan då bero på att mängder av sötvatten bildats när isar smält kring Nordamerika och Grönland, och detta sötvatten lagt sig som ett lock över norra Atlanten och bromsat den livgivande värmepumpen. Det är denna pump som när den slår av och på ligger bakom klimatförändringarna i historisk tid. När det är kallt och ogästvänligt i Europa är det regnigt och angenämt att leva och bedriva jordbruk i Mellanöstern.
Processen kan vara igång igen med en uppvärmning och avsmältning av inlandsisar, som kan få oss att tippa över i en mindre istid, men det är, som HC Andersen säger, en helt annan historia, ännu oskriven.
