I begreppet ”klassisk” finns en säregen spänning: å ena sidan betecknar det en prestation av högsta kvalitet och ständig relevans, å andra sidan betecknar det ett stadium som har passerats och därmed är, om än aldrig så historiskt intressant, irrelevant. Därför blir ”klassiker” ofta, som Mark Twain skrev, ”böcker som alla berömmer men ingen har läst”.

Det är ett öde många av de historiker som behandlas i den av Lutz Raphael utgivna tvåbandsantologin Klassiker der Geschichtswissenschaft (C H Beck), har gått till mötes. Edward Gibbon, Leopold von Ranke, Theodor Mommsen och ­Johan Huizinga är alla kända namn i historie­vetenskapens historia: de är ofta refererade till, antingen positivt eller kritiskt, men är knappast i någon större utsträckning lästa, och än mindre använda. Häri skiljer de sig från klassikerna i angränsande discipliner som statsvetenskap och sociologi (som för övrigt också behandlas i Becks serie Klassiker des Denkens). ”En viktig anledning till detta”, skriver Raphael, ”är att samhälls- eller historieteorier spelar en långt mindre roll inom historien än i dessa granndiscip­liner, där ‘klassiker‘ alltid också är (ännu) aktuella stora teoretiker.”

Så vad betyder begreppet ”klassiker” inom historievetenskapen, och vilken är klassikernas betydelse? Raphael anger fyra kriterier: närvaro, impulser, ”det stora verket” och tidserfarenheter. Med närvaro menas förmågan att vara en referenspunkt: historikern ska utöva en fortgående verkan och påverkan som går utöver det rent litterära, och dessutom förmå påverka också historiker utanför den egna specialitetens ramar. ”Impulserna” är historikerns innovationer, i fråga om metod eller forskningsorganisation, och ”de stora verken” är de böcker där författarens innovationer tillsammans med ett givet ämne eller en given epok på ett exemplariskt sätt presenterar ett historiskt problem. Genom att behandla tidserfarenheter, slutligen, vill Raphael ”förtidsliga” klassikerna i stället för att för­eviga dem: de ”erfarenhetsrum” de levde i bestämde i hög grad vilken sorts historia de skrev, och endast mot denna bakgrund är deras ambitioner och verk begripliga. Dessa intressen motsvaras av de individuella biografiernas konsekvent tredelade struktur: liv – verk – verkan.

Att i en disciplin som har expanderat explosionsartat och inom vilken både fragmentariserings- och förändringstakten tycks befinna sig i ständig acceleration identifiera ett antal personer som motsvarar denna klassikerdefinition kan tyckas vara ett hopplöst företag. Finns det några gemensamma auktoriteter? Är det över huvud taget samma ämne som studeras nu som för 50 eller 100 år sedan?

Utgivaren har dessutom gjort utmaningen än större genom den uttalat internationella ansatsen: ambitionen har varit att komma bort från den nationella tendens som ofta har präglat historiografihistorien, och dessutom spegla de skiftande konjunkturerna för nationella egenheter inom det internationella sammanhanget. Bara sex av 26 artiklar handlar om tyskar – och av urvalet att döma har den tyska historieskrivningens betydelse, efter en hausse på 1800-talet, stadigt minskat: den ende på 1900-talet födde tyske historikern som förlänas klassikerstatus är Reinhart Koselleck, känd som utgivare av mastodontverket ”Geschichtliche Grundbegriffe”. Enligt samma internationaliserande princip har historiker av internationell betydelse men med ringa inflytande i Tyskland – exempelvis Franco Venturi och Lawrence Stone – inkluderats. Därmed är ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” i hög grad användbar utanför sitt utgivningsland.

Ett betydande problem inom historiografihistorien är frågan om innovationers ursprung. Hur kommer det sig att historiker utvecklar nya sätt att uppfatta det förgångna? Hur är det möjligt att föreställa ett slags historia som ännu inte är skriven men som skulle kunna, och borde, skrivas? På ett sätt kan frågan tyckas enkel: historievetenskapen ”uppfinner” oftast ingenting, utan importerar sina nyheter. Genomgående består de innovationer som beskrivs i ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” av lån av resultat, metoder och begrepp från andra discipliner. Rostovtsevs antikhistoria stod i en unikt nära förbindelse till arkeologin, Quentin Skinner byggde sin metod på idéer från filosofer som Collingwood och Austin – och Ranke, som inte hade någon historisk bakgrund alls, gick till forskningsverket med metoden från sin egen disciplin, den klassiska filologin. Ranke blev förvisso så småningom professor i historia, men några av de riktigt stora innovatörerna var överhuvudtaget inte historiker i strikt mening: av de klassiker som presenteras i ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” är det sannolikt de båda icke-historikerna Marx och Weber som har utövat det största och mest långvariga inflytandet.

Å andra sidan finns det gott om liknande syntetiserande ansatser som efter en fas av inledande entusiasm har fallit i glömska eller helt försvunnit. Kombinationer och metodlån i sig räcker alltså inte – vad som snarare förenar klassikerna är det tydliga mervärde som har uppstått genom kombinationen av tidigare separata element.

Därmed är emellertid fortfarande inte förklarat hur själva denna kombinationsprocess går till, eller hur ett missnöje med existerande historieskrivning kan nå en ­sådan nivå att sökandet efter ett nytt alternativ blir ett trängande behov. Troligen står inte denna förklaring att finna inom historievetenskapen själv; många av artikelförfattarna visar förtjänstfullt hur nära innovationerna var kopplade till upplevelser och erfarenheter i samtiden och den nära omgivningen. Klassiker inom historia får på detta sätt en individualitet och unicitet som sannolikt är större än inom någon annan disciplin. ”En lag inom fysiken är helt självtillräcklig och, på detta sätt, oberoende av den som upptäcker den”, har den ­nederländske historikern F R Ankersmit skrivit, ”medan ett historieverk, åtminstone delvis, uttrycker författarens personlighet och är beroende av denna författare för att över huvud taget ha skrivits.” Därför kan historiska klassiker också fortsätta vara ­relevanta och stimulera till vidare reflektion också långt efter att teserna har falsifierats, metoderna utvecklats, resultaten kommit att betvivlas och tillgången till källor ökat. De klassiska verken ”slutar aldrig att säga vad de har att säga” (Calvino).

Ett återkommande fenomen i ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” är vad man skulle kunna kalla den negativa sidan av denna outtömlighet: nämligen hur ytterligt selektivt klassikerna har studerats och recipierats, redan i sin livstid. Sambandet mellan berömdhet och egentligt inflytande är alls inte självklart. Huizingas verk om medeltidens höst, tillsammans med Burckhardts om renässanskulturen i Italien, betraktas ofta som kulturhistoriens höjdpunkt – men, som artikelförfattaren Christoph Strupp skriver, ”när man med ‘verkan‘ menar inte bara försäljningsframgångar och namnkunnighet utan också konkreta metodologiska och innehållsmässiga spår inom forskningen, är hans verkanshistoria i Nederländerna och på internationell nivå emellertid begränsad”. Det samma kan, mutatis mutandis, sägas också om Burckhardt, Koselleck och Foucault. Om den sistnämnde skriver Norbert Finzisch att hans verkan inom historievetenskapen främst har tagit formen av partiell reception å ena sidan, historisk och begreppsmässig kritik å andra sidan: man refererar gärna till Foucault i förord och introduktioner, men bifogar samtidigt så gott som alltid relativerande eller kritiska reflektioner.

Verkanshistorien blir ännu mer komplicerad när historikerns verkan inom olika traditioner ska beskrivas: vad som är en förebildlig innovation, och därmed får verkan, bestäms i minst lika hög grad av respektive historisk tradition som av innovatörens avsikter. Ernst Kantorowicz, upphovsman till det klassiska verket ”The King‘s Two Bodies: A Study in Medieval Political Theology” har recipierats på så olika sätt i olika länder att det enligt artikelförfattaren Olaf B Rader närmast verkar som om Kantorowicz själv existerade i olika kroppar.

Det nutida, allmänna medvetandet om dessa klassiker inskränker sig ofta till en ännu mindre del av deras insats, en del som till råga på allt ofta missförstås eller används helt utan hänsyn till vilken eventuell betydelse den hade för upphovspersonen. Rankes ”wie es eigentlich gewesen”-citat är ett övertydligt exempel på hur ett enormt livsverk sammanfattas i en enda, i sig själv inte särskilt meningsfull slogan. På samma sätt har Braudels centrala begrepp ”longue durée” kommit att användas för vilket längre tidsperspektiv som helst; vad man främst märker av Hobsbawms inflytande är det ständigt återkommande begreppet ”det långa 1800-talet”; och Gibbons gigantiska verk om romarrikets nedgång och fall har kondenserats till tesen att den negativa utvecklingen var kristendomens fel – en tolkning som, som Wilfried Nippel visar, är högst simplistisk. Ute Daniel beskriver i sin artikel om Reinhart Koselleck hur dennes begrepp ”sadeltid”, Sattelzeit (använt för första gången i något så prosaiskt som en ansökan om forskningsanslag) förvisso har blivit en närmast universellt vedertagen beskrivning av perioden 1750–1850, men hur det samtidigt inte finns någon konsensus kring vad bilden av en sadel egentligen betyder. Ska den beskriva att moderniteten under denna tid var på väg upp i sadeln? ­Eller är det sadelns kurvatur som är poängen – och vilket fenomen i den historiska verkligheten motsvarar i så fall denna böjda linje? Verkan förvandlar, tycks det, inte bara de påverkade utan också det verkande.

Fallet ”sadeltid” illustrerar också de ­aspekter av klassikerskapet som inte ­direkt har något med kunskap i sig att göra. Man kan kalla det trender, moden eller konjunkturer – klart är i alla fall att klassikernas verk och begrepp ofta får tjäna som referenspunkter i processer som snarare går ut på positionering och självinscenering än på förtrogenhet med eller ens intresse för den bakomliggande historieuppfattningen. Max Weber, Michel Foucault, John Pocock – alla har använts, och används, på detta sätt.

Mot detta triviala och trivialiserande bruk är Lutz Raphaels ”Klassiker der Geschichtswissenschaft” ett utmärkt korrektiv. ­Artiklarna är lättillgängliga både till omfång och innehåll, och är samtidigt innehållsrika: de är i hög grad skrivna av experter på respektive område, och i vissa nyare fall av kollegor eller bekantskaper (Günther Lottes återberättande av sitt möte med den brittiske historikern E P Thompson är ett lysande exempel på mervärdet av detta förfarande). Utan att bli hagiografiska förmedlar biografierna i samtliga fall en levande bild av det nya och viktiga i respektive klassikers verk, och ger på så vis både stimulans till och förberedelse för läsning av klassikerna själva. Men de tar samtidigt fasta på det tidsbetingade, det ambivalenta, och det rent paradoxala. I sin artikel om den franske historikern Marc Bloch beskriver Peter Schöttler hur ­receptionshistorien har präglats av en ”tunneleffekt”, ett konsekvent förbiseende av den historiska kontexten, i syfte att bevisa Blochs fortsatta aktualitet. Mot denna hållning vänder sig Schöttler, och skriver: ”Här ska tvärtom pläderas för en återhistorisering och återkontextualisering. Till en början kan Bloch därigenom verka mer främmande, möjligen också mer ‘osympatisk‘. Men därför är han ingen overklig, liksom religiös ljusgestalt längre, utan en mänsklig person och en utomordentlig historiker, vars banbrytande skrifter ännu idag fascinerar och stimulerar.” Detta är en så god beskrivning av en historie­vetenskaplig klassiker man kan önska – och samtidigt ett utmärkt argument för hur och varför historiens klassiker ska läsas.