År 2010 blev Kina världens största energikonsument. Landet svarade det året för drygt 20 procent av världens totala energiförbrukning, USA:s andel stannade på 19 procent. Kinas energikonsumtion har expanderat exceptionellt snabbt sedan seklets början, från 1040 miljoner ton oljeekvivalenter (MTOE) år 2000 och 11 procent av världens förbrukning, till 2430 MTOE förra året. Kontrasten till utvecklingen i den rika världen är slående: energikonsumtionen i såväl USA som EU stagnerade helt under tioårsperioden, i Japan har trenden varit långsamt fallande.

Att Kinas energiförbrukning ökat så mycket beror självfallet främst på landets snabba ekonomiska tillväxt. Mellan 2000 och 2010 hade landets bruttonationalprodukt (BNP) ökat med sensationella 171 procent i reala termer, samtidigt som energikonsumtionen stigit med 134 procent. Skillnaden mellan de två talen anger förändringen i energiintensiteten, den mängd energi som går åt per dollar BNP. Till följd av effektivisering och ekonomisk strukturomvandling hade intensiteten fallit med drygt en femtedel under årtiondet.

Trots denna minskning kan det synas att Kina beter sig slösaktigt i sin energiförbrukning. Landets aktuella energiintensitet ligger dubbelt så högt som Japans och 55 procent över USA:s. Kineserna kan förstås genmäla att den höga intensiteten beror på att deras ekonomi befinner sig i en energitung fas, och att USA:s, Japans och andra rika länders förbrukning av energi per enhet BNP var ännu högre under motsvarande utvecklingsfas. Kina har dessutom nyligen blivit världens ledande verkstad vars produktion säljs över världen. Energiinnehållet i landets export av färdigvaror borde rimligen belasta importländerna, inte Kina, för ett rättvisande mått på slösaktighet i energiförbrukningen.

Kinas energimeny har en särpräglad komposition. Precis som i andra länder avgörs valet av ett visst energislag av att det är inhemskt tillgängligt – så att man slipper beroendet av ibland otillförlitliga utländska leverantörer – samt av att det är billigt. Båda argumenten förklarar den extrema slagsidan till förmån för kol, där landet trots sin väldiga och snabbt växande egenförbrukning alltjämt lyckas prestera ett exportöverskott.

Kolet tryggar knappt 30 procent av den globala energiförsörjningen. I Kina tillgodoser detta bränsle 70 procent av energibehoven, en internationellt extrem siffra, som blott Sydafrika kan matcha. Och konsumtionen av kol växer så det knakar. Förbrukningen har faktiskt ökat snabbare är landets totala energianvändning. Vid sekelskiftet låg kolets andel på blott 62 procent.

Den kinesiska ekonomins storlek och kolets dominans gör landet till en veritabel kolgigant i ett globalt perspektiv. År 2000 konsumerade landet knappt en tredjedel av allt kol som världen producerade, i dag förbrukar man nästan hälften av det globala utbudet. Hela denna konsumtionsökning, från 740 till 1710 MTOE, har kunnat tillgodoses av en expanderande inhemsk produktion. Preferensen för kol beror på att det är inhemskt och billigt, men de väldiga kvantiteter som producerades (omkring 2600 miljoner ton år 2010) medför betydande påfrestningar på landets järnvägsnät (som jämförelse representerade svensk järnmalmshantering volymer på blott 25 miljoner ton, och med betydligt kortare transportavstånd).

Kolets dominans gör att såväl olja som gas redovisar mycket måttliga andelar i Kinas energiförbrukning (18 procent respektive 4 procent), båda mycket lägre än vad som gäller för världen som helhet. Landet är självt en betydande oljeproducent, och fram till det tidiga 1990-talet räckte produktionen faktiskt till för såväl egenförsörjning som export. Men inhemskt utbud av olja har inte kunnat hålla jämna steg med den snabbt stigande förbrukningen, så importen har ökat med stormsteg. År 2010 hade Kina blivit världens näst USA största oljekonsument och oljeimportör, med en införsel omkring fyra gånger så stor som produktionen i Libyen före inbördeskriget. Drygt en tiondel av global oljehandel hade Kina som destination det året.

Landets gasproduktion har tills nyligen räckt till för inhemska behov, men under de senaste åren har också detta bränsle börjat importeras, i rörledning från Centralasien, och som LNG (flytande gas) från Australien och Indonesien. En teknologisk revolution efter sekelskiftet har lett till massiva ökningar i utvinningen av skiffergas i USA, och en förväntan om framtida amerikansk självförsörjning med detta bränsle. Preliminära prospekteringsresultat för Kina pekar på mycket stor potential också i detta land. Det är inte omöjligt att även Kina kan bli självförsörjande med gas, om den uppdagade potentialen realiseras.

Förra året genererade Kina drygt tio gånger så mycket vattenkraft som Sverige, men medan den svenska täckte drygt en fjärdedel av landets totala energiefterfrågan, svarade den i Kina för mindre än 7 procent av energiförbrukningen. Kinas 13 kärnkraftsaggregat producerade något mera el än Sveriges 10, men det motsvarade mindre än 1 procent av landets energibehov. Skillnaden i kärnkraftens utveckling är dock slående. Den svenska produktionen är oförändrad sedan år 2000, och inga nya kärnkraftverk planeras. I Kina var förra årets leveranser drygt fyra gånger större än tio år tidigare. 27 nya reaktorer håller på att byggas, och kapaciteten kommer att ytterligare tredubblas när produktionen kommer igång, vilket beräknas ske senast 2015.

Mycket hype har spillts i internationell debatt kring Kinas storslagna satsningar på ”förnybara, miljövänliga” energiformer. Och visst har takten i utbyggnaden varit imponerande snabb. Men produktionen från geotermiska anläggningar, biomassa, avfall, sol och vind bidrog år 2010 sammanlagt med mindre än 0,5 procent till energiförsörjningen, jämfört med 8,5 procent i Sverige. Expansionen sedan år 2000 i konsumerad kolenergi i Kina har varit nästan 100 gånger så stor som ökningen för detta knippe förnybara energiformer.

Oavsett energisektorns utveckling i Kina, går begreppen ”förnybara, miljövänliga” som ett positivt skall över världen, och kineserna har ivrigt hängt på som leverantörer till denna dynamiska och expansiva sektor. Vitala vindkraftskomponenter kräver insatser i form av sällsynta jordmetaller på vilka Kina har ett näranog komplett världsmonopol. Med hjälp av aggressiv handelspolitik som går ut på att strypa utbudet av denna insatsvara håller kineserna på att etablera en dominerande marknadsposition som leverantörer till vindkraftens globala utbyggnad.

Konkurrensförhållanden bland leverantörerna till vindkraften kan vara nog så viktiga för dem som är involverade i branschen. Men två andra frågor relaterade till den kinesiska energisektorns väldiga expansion har en betydligt vidare bäring, och mycket större dignitet för världshushållet.

Den första frågan gäller främst, men inte enbart, oljan. På den stormiga internationella oljemarknaden styrs priset på längre sikt främst av Opecs återhållsamma utbudspolitik. Att noteringarna legat extremt högt sedan mitten av 2000-talet beror på att den globala efterfrågan växt mycket snabbare än oljekartellens beredskap att bygga ut sin kapacitet. Kina har spelat en avgörande roll för marknadens utveckling, eftersom landet svarat för nästan hälften av den globala efterfrågeökningen. Varje ekonomisk framgång i Kina har givit tydliga utslag i oljepriset. Mönstret lär komma att förstärkas med ökande kinesisk dominans på oljemarknaden och i världsekonomin.

Ytterligare bekymmer har skapats av Kinas målmedvetna och statsstödda politik att etablera ägarpositioner i utländska oljetillgångar. Det underliggande syftet har varit att trygga de egna behoven, fast historiska erfarenheter visar att direktinvesteringar i naturresurser inte med någon automatik garanterar att ägaren får preferensbehandling. Ändå har politiker, medier och en intresserad allmänhet med eller utan fog upprepat uttryckt oro för hur resten av världen ska klara sin försörjning när Kina med en till synes omättlig aptit glufsar i sig allt mera av denna uttömbara och livsviktiga resurs.

Oljemarknaden är ojämförligt störst och därför särskilt uppmärksammad bland råvarorna, men Kinas alltmer accentuerade dominans har givit upphov till likartade skrämda stämningar också för andra råvaror – järnmalm och koppar utgör exempel. Oron för att resurserna inte ska räcka till alla när Kina fyllt sina behov är däremot mycket mildare när det gäller kol, där den kinesiska förbrukningen bygger på en omfattande inhemsk resursbas, och för gas, där Kinas konsumtion alltjämt är låg och där utsikter för mångdubblad inhemsk framställning av okonventionella fyndigheter bedöms vara goda.

Den andra frågan rörande Kinas energisektor med avgörande dignitet för världshushållet har att göra med utsläppen av växthusgaser. Redan år 2006 nådde de kinesiska utsläppen av koldioxid från förbränning av kol, olja och gas samma nivå som de amerikanska. Under åren därefter har Kina dragit ifrån med marginal, och redan år 2020 bedöms dessa emissioner ligga 50 procent högre än de i USA. Resultatet är inte ägnat att förvåna, givet den kinesiska ekonomins dynamik, och att kolet, det utan jämförelse mest CO2-intensiva fossila bränslet, helt dominerar i energisektorn.

Många ledande politiker i den rika världen bedömer att framtida klimatförändringar utgör det allvarligaste hotet mot vår civilisation, och att omedelbara, djupa och kostsamma åtgärder måste till för att minska utsläppen av växthusgaser. Politikerna i Kina verkar inte dela denna uppfattning. För dem synes tryggad ekonomisk expansion och ökad välfärd vara viktigare mål än tillväxthämmande utsläppsbegränsningar för att undvika hypotetiska hot som kanske aldrig inträffar. De kinesiska ledarnas attityder och preferenser framkom med all tydlighet vid klimatmötet i Köpenhamn i slutet av 2009, där representanter för landets regering uppträdde inte så lite arrogant mot klimativrarna, och systematiskt motsatte sig tvingande begränsningar.

De här beskrivna motsättningarna avseende såväl oljan som klimatet, kan instruktivt betraktas som en konflikt mellan de kinesiska politikernas målsättning att återge landet dess historiska betydelse i världshushållet, och omvärldens bekymmer för att den resursbas varur den materiella välfärden hämtas, är otillräcklig för att tillgodose Kinas ambitioner, utan att samtidigt alla icke-kineser lider skada. I sista hand är det en etisk frågeställning. Med gårdagens moraluppfattningar skulle frågan troligtvis ha fått en militär lösning, den starkes intressen skulle ha dominerat – se bara på kolonialväldenas uppbyggnad eller på Adolf Hitlers territoriella expansion. Dagens moral är kanske överlägsen gårdagens. Krig har lyckligtvis ännu inte utkämpats för att tränga tillbaka Kina och för att tillförsäkra oss icke-kineser tillgångarna i jorden och i atmosfären.

Tiden kommer troligtvis att upplösa den potentiella konflikt som denna understreckare handlar om. I min uppfattning är världen nämligen mycket resursrikare och människorna mycket påhittigare än föreställningen om dessa frågor bland dem som målar upp de förestående hoten. Resurserna kommer att räcka både för kineser och för oss andra.