Den 8 maj 1421 seglade den största flotta världen någonsin sett ut från Kina. En armada med gigantiska djonker, kommenderade av kejsarens eunuckamiraler, som fått i uppdrag att segla jorden runt för att idka handel och samla mänskligheten i konfusiansk harmoni. Deras resa skulle komma att vara i två år. Under tiden kom de att upptäcka Nordamerika, Australien, Antarktis, Grönland och segla runt Sydamerikas spets.
Men stopp?

Var det inte Columbus som upptäckte Nordamerika, Magellan som seglade runt Sydamerika och Cook som kom först till Australien?

Nej, andra hade varit där före dem. Det menar i alla fall den brittiske före detta ubåtskaptenen Gavin Menzies som tillbringat de sista 15 åren med att söka spåren efter den stora kinesiska armadan. Det arbete han gjort har förvandlats till ett gigantiskt geografiskt, historiskt och nautiskt detektivarbete, ett slags Thor Heyerdahl möter Sherlock Holmes i Ming-miljö, och resultatet presenterar han i den nya boken 1421. The Year China Discovered the World (Bantam Press, 389 s). Boken klättrar på Englands bestseller-listor, och trycks i 100 000 exemplar i förstahandsupplaga i USA. BBC planerar en stor dokumentärserie. Har Menzies rätt lär stora delar av våra historieböcker få skrivas om.

Den stora frågan är förstås varför vi inte hört om detta förr. Menzies förklarar tystnad och glömska med den kulturrevolution som mötte de hemvändande navigatörerna. Kina stängde sig, kartor och dokument som berättade om ett mer äventyrligt sätt att idka statskonst brändes. Landet slöt sig inåt mot traditionen och när Kina blickade mot naveln blev upptäckandets historia europeisk i stället.

Menzies detektivarbete börjar när han stöter på en gammal karta. Kartan är ritad 1424 i Venedig och visar Europa och Afrika med en precision som inte liknar något han tidigare sett.

Ögat dras mot två öar långt ut i Atlanten. Namnen på kartan säger Menzies ingenting. Efter hjälp tolkar han en av namnen som ”Satans Ö”. På ön står orden ”här vulkanutbrott”.

Menzies kontaktar amerikanska geologer. De berättar att den enda ö som haft utbrott vid rätt tid och plats, är Guadelope. Någon måste alltså ha varit i Västindien före 1424, långt före Columbus, för att informationen skulle ha hunnit nå kartritaren och tillfogas. Men vem?

Menzies letar bland andra kartor och upptäcker att Patagonien, Anderna, Antarktis, Afrika, Grönland och Amerika är ritade korrekt långt innan de officiellt ”finns”. Vilka är dessa sjöfarare som tycks ha varit överallt? De avstånd som upptäckarna täckt in är gigantiska. Bara en mycket stor flotta, med avancerad teknik och navigationskunskap, skulle ha kunnat klara dessa strapatser vid 1400-talets början.

Menzies misstänker först Portugal och börjar leta i landets statsarkiv. Men 1431 förmanar landets kung, Henrik Sjöfararen, sina sjökaptener att åka ut och söka bland annat den mystiska ”Satans Ö”. Hur kan man be folk hitta saker man redan funnit?

Kan det i stället vara Venedig, sjöfarare och handelsmän framför andra i Europa? Nej, dodgen är vid tiden sjuk och gammal, republiken i oordning. I norra Europa finns inte tekniska och ekonomiska förutsättningar. Den islamiska världen är upptagen med att försvara ett vittrande imperium till lands. Den enda möjliga kandidaten är Kina, resonerar Menzies. Kina är stort nog, rikt nog, har kunskap och teknik.

Han far dit och börjar leta efter förmål som kan vittna. Men få dokument har överlevt mandarinernas bokbål. Så finner han ett monument, en sten i Yangtzes hamn vid den Himmelska Gemålens Palats, med inskriptioner ristade på ytan: ”Kejsaren har anbefallt oss (Zheng He) och andra (Zhou Man, Hong Bao, Zhou Wen and Yang Qing) att leda flera tiotusentals soldater och kejserliga trupper för att resa i mer än hundra skepp [...] för att behandla främmande människor med vänlighet [...] Vi har rest till västerliga länder [...] tillsammans mer än tretusen små och stora länder. Vi har rest över mer än hundratusen li av gigantiska vattenytor.” (En li är mellan 500 meter och 1 kilometer, mer än hundratusen li motsvarar alltså några varv runt jorden.)

Stenen är rest 1431 av Storeunucken Zheng He. Vad är detta? Så börjar historien rullas upp för Menzies.

Kina styrdes i 1400-talets början av Ming-dynastin, som tagit makten från mongolerna efter den svåra hungersnöd som drabbade landet i mitten av 1300-talet. Kejsare Zhu Di var den fjärde Ming-härskaren och har gått till historien som ett slags kinesisk renässansfurste. Med stora anspråk på makt och handel, öppen för vetenskap och nya tankar. Kejsaren var astronom, samlade mängder med filosofer och vetenskapsmän i den Förbjudna staden, som han också lät bygga när han flyttade huvudstaden till Beijing. Men framför allt var kejsaren Himmelens Son och den som kom att bygga den stora flottan.

Zhu Di lät beställa tusentals nya skepp. Tiotusentals snickare, segelmakare och skeppsbyggare från de södra provinserna anställdes till varven i Longjian. Många av dessa skepp skulle bli gigantiska niomastade handelsskepp. De kallades ”skatteskepp” eftersom de väntades återkomma med främmande länders doftande, klirrande och prasslande skatter. De skulle skapa handel, vänskapliga relationer och bygga på Zhu Dis kassa.
Kineserna hade redan stor erfarenhet av att bygga oceangående skepp. Ingenjörer hade utvecklat konstruktioner som kunde klara läckage och påfrestningar. Båten var indelad i separata sektioner, isolerade sinsemellan med bambu och förseglade med mässingsfästen som var och en vägde flera kilo. Plankorna i skrovet tätades med kokosfibrer och kalk och löpte i flera lager omlott. Tunna kanaler löpte genom båten för att smidigt transportera vatten in och ut ur båten. Kölen var flera mannar hög och kunde kompletteras med ytterligare kölar som sattes vid båtens sidor efter behov. Båtarna balanserades av stora stenar. Hela konstruktionen var ämnad att dämpa effekterna av ett stormigt hav.

Den kinesiska flottan var enorm, med tusentals skepp som specialbyggts för krig, hästar eller proviant. Zhu Dis tanke var nu att ytterligare utöka det nätverk av handlande vasallstater Kina skapat. Länderna betalade skatt till Kina i utbyte mot handelsprivilegier och skydd mot fiender. Kineserna i sin tur var noga med generösa ransoner av silke och porslin till bra priser.

Kejsaren höll tusentals kvinnor i harem för att garantera manlig avkomma. I detta harem fick enbart kejsaren eller kastrerade män vistas. Den stackars icke-kastrerade man som nalkade sig haremet hade dödsstraff att vänta, och kejsaren kunde sålunda lita på att avkomman ur haremet var hans och ingen annans. Eunucker blev på så vis de enda män som hade ständig tillgång till kejsaren och makten.

I Zhu Dis närhet fanns den kompetente Zheng He, en kraftfull och kunnig karl. Han lär ha vandrat runt med de sönderfallande resterna av avskuren manlighet i en påse, så att dessa skulle följa honom till nästa värld, där han åter kunde födas som hel man. Nu fick han ett uppdrag han inte väntat. Utan att någonsin ha varit till havs blev han kommendör över den stora flottan som snart skulle segla.

Så seglade man iväg, i mars 1421.

Vem och vad fanns ombord? Columbus hade nog häpnat över den Noaks Ark som steg ombord. Dekorerade amiraler, vanliga skeppsgossar som fiskats upp ur stinkande fängelser, konkubiner svepta i finaste silke, ambassadörer, mängder med läkare, hantverkare, segelmakare och diverse reparatörer som skulle hålla båtarna i mint condition.

Självfallet fanns även tolkar, filosofer, historiker, konstnärer och astronomer till hands. Blanda dessa med hundar, hästar, grisar, grodor, höns och uttrar, och vi får en bild av ett relativt brokigt sällskap. Maten var också mer sofisikerad än de maskätna skeppskorpor Columbus män tuggade, och som fick tänder att lossna när skörbjuggen högg till.

Sojabönorna var speciellt användbara. Ur dem kunde man extrahera en mjölk som kokades till tofu eller så kunde man jäsa dem till soya. När de sänktes i vatten växte krulliga groddar, som innehöll C-vitamin och väl motade skörbjuggen i grind. Stora mängder citroner, apelsiner och limefrukter togs ombord av samma skäl. Riset var brunt och vitaminrikt.

Fisk var huvudsakligt protein. Torkad, jäst eller saltad medfördes den från hemlandet, men under färd kunde dresserade uttrar dyka ned, alltid i par, för att jaga ny fisk in i näten som sen togs ombord. Färskvatten fanns på vattenbåtar, där kineserna också lät avsalta havsvatten. Allt var laddat för långresa.

Utrymmet är för kort för att i detalj beskriva varje färd, men Menzies menar att de reste så här: Hong Bao till Sydamerika, Antarktis och Australien; Zhou Man till Austrailen, Barriärrevet och Sydamerika; Zhou Wen till Nordamerika, Grönland och Nordpolen och Yang Qing ”bara” till Indiska Oceanen, men i gengäld löste han den stora nautiska gåtan hur man räknar ut longitud.

Latituden hade man länge räknat ut genom att mäta vinkelavståndet från ekvatorn. Den ekvationen kräver ingenting mer än hyfsad stjärnkännedom, lite tid på plats och ett enkelt sextantliknande instrument. Men longituden, alltså var man befinner sig i väst-östlig riktning, kräver precis tidsmätning. Vid 1400-talets
början mätte kineserna tid med hjälp av längden på solens skugga, som de korrigerade för året på dagen, latitud och jordens oregelbundna bana runt solen. Menzies menar att kineserna använde denna kunskap och en förväntad månförmörkelse för att fastställa longituder för en mängd olika mätpunkter kring Indiska Oceanen.

Så vilka är bevisen för dessa färder och de kolonier som Menzies menar att sjöfarna ibland skapade? Bevisen faller i tre kategorier. Flera kartor visar detaljerad kunskap om olika områden långt före de officiellt upptäcktes. Waldseemuller-kartan från 1507 beskriver Sibiriens norra kust i detalj och Nordostpassagen. Piri Reis-kartan från 1513 visar i detalj kusten längs hela Sydamerika in mot Antarktis packis. På kartan finns leoparder och sjölejon ritade i de områden som även i dag är rika på just dessa djur. I de dagböcker som både Columbus och Magellan lämnat efter sig referar de också till kartor som de använder för att navigera sig fram.

Sedan finns lämningar av kulturella utrycksformer och föremål. Man lackerar föremål på identiskt samma sätt i Mexiko och Kina. I New England står en gammal byggnad, som ingen vetat vem som byggde - Menzies pekar på att den exakt liknar en kinesisk fyr från medeltiden, och till och med är byggd med kinesiska mått. Sjunkna kinesiska handelsskepp har återfunnits till exempel kring den australiska kusten.

De tredje bevisen är genetiska. Kineser var ivriga naturstudenter, och förde gärna med sig frön och nya djurarter på sina färder. I dag finns en mängd djurarter och plantor på helt ”fel” ställen i världen; asiatiska höns i Sydamerika och asiatiska gener i deras bomull. Kokosträdet, som man tror uppstod i Stilla havet, men som Columbus fann i Västindien. Bananer kommer från Asien, men hittades på Hawaii av de europeiska utforskarna. Majsen som fördes från Amerika tillbaka till Kina - av självaste Storeunucken, tror Menzies.
”1421” är en omtumlande bok, som väcker lika många nya frågor som den besvarar.

Kan vi lita på Menzies? Kan vi lita på hans fynd? Vad betyder det om han har rätt?

Och så tragedin. Kina, denna mäktiga och sofistikerade nation, landet med kompassen, krutet, boktryckarkonsten, som valde att sluta sig och säga nej till fortskridandet. Kejsaren drabbades av olycka och sorg när den Förbjudna staden brann och mandarinerna tog makten. I deras värld var främlingar, handel och resor över jorden oroande element som störde världsordningen genom att skapa förändring.

Den sanna stabiliteten kunde enbart uppnås genom offentlig administration och trofasta bönder som brukade jorden på plats generation efter generation. Det gamla brändes. Stabiliteten blev till stagnation, en uppfattning att det egna landet var världens mittpunkt. De stora resorna över haven sänktes i glömska och blev en enda stor förlorad möjlighet.