Året är 1753, den 24 juli. För att fira drottning Lovisa Ulrikas födelsedag invigs ett litet kinesiskt lustslott på Drottningholm. I porten står sjuårige prins Gustaf – den blivande Gustaf III – klädd som kinesisk prins. Kadettkåren bär kinesiska gardets uniform, hovmännen är iförda civila mandarindräkter. Prinsen överlämnar slottsnycklarna till sin moder drottningen. I denna scen från svenskt 1700-tal möter vi det exotiska Kina, en blandning av kinesiska drag och europeisk fantasi. Kineseriet var högsta mode vid de västerländska hoven. Genom de ostindiska kompanierna, bland annat det svenska, strömmade kinesiska föremål in, konstfulla porslinsserviser, lackarbeten med mera. Kina gav inspiration till arkitektur och trädgårskonst.

För 1700-talets européer fyllde Kina en rad funktioner. Kinesiska produkter var statusbärare för den aristokratiska eliten. Man satsade också på kompetensöverföring från Kina: man sökte efterbilda och överträffa kinesiska metoder för porslinstillverkning, experimenterade med silkesmaskodling. På det ideologiska planet spelade det jättelika riket i öster en viktig roll. Gång på gång dyker Kina upp i den filosofiska och ideologiska debatten, som ideal eller avskräckande exempel. De franska jesuiterna spred bilden av ett utopiskt samhällsbygge, där miljontals invånare levde lyckliga under en upplyst kejsare i den konfucianska morallärans anda. Denna idealbild anammades bland annat av den franske upplysningsmannen Voltaire i hans kamp mot den egna, oupplysta monarkin. Under 1700-talet växer dock en negativ Kinabild fram, en motdiskurs kunde man säga, där det kinesiska riket framstår som stagnerande, slutet och despotiskt – så till exempel hos Adam Smith, som fördömer kinesiska handelsrestriktioner.

Om Sverige och Kina på 1700-talet har mycket skrivits, av konsthistoriker alltifrån Osvald Sirén till Magnus Olausson och Merit Laine, av idéhistorikern Tore Frängsmyr, historikern Åke Holmberg, litteraturvetaren Torkel Stålmarck etc. Ämnet har fått förnyad aktualitet i våra dagar, då diskussionerna inom den postkoloniala forskningen riktat uppmärksamheten mot europeiska resenärer och deras bilder av främmande länder och folk – relationen mellan ”oss” och ”den andre”. Studier av resenärer växer explosionsartat. I Göteborg har en ung historiker, Kenneth Nyberg, nyligen disputerat på avhandlingen Bilder av Mittens rike (Avhandlingar från Historiska institutionen i Göteborg, 332 s), som behandlar Kinabilden i svenska reseskildringar från 1749 till 1912. I Uppsala startar ett projekt om Linné och hans lärjungar under ledning av historikern Åsa Karlsson.

De svenska Kinaresenärerna färdades med Ostindiska kompaniets skepp från Göteborg till Canton, den enda hamn som stod öppen i det slutna kinesiska riket. Det svenska kompaniet, grundat 1731, var ett privat företag med stark uppbackning från staten. Specifikt för Sverige, ur europeiskt perspektiv, var kopplingen mellan kompaniet och Vetenskapsakademien, med Linné som drivande kraft. Denne sände ut sina lärjungar – ofta skeppspräster som Pehr Osbeck och Olof Torén – att kartlägga växt- och djurriket, att samla in nyttiga örter. Just nyttoperspektivet var viktigt i detta utilismens tidevarv: rönen från fjärran länder skulle bidra till att hjälpa upp de svenska näringarna. Att exempelvis odla te i Sverige, som Linné hoppades, visade sig dock problematiskt i det svenska klimatet.

Linné och hans lärjungar har på senare tid råkat i ideologiskt blåsväder. Deras verksamhet ifrågasätts av den amerikanska forskaren Mary Louise Pratt i den inflytelserika boken ”Imperial Eyes” (1992). Linnélärjungarnas naturalhistoriska forskningar var till synes ett oskyldigt, rent vetenskapligt projekt men uttrycker i själva verket imperietanken hos den vite, europeiske, borgerlige mannen; svenskarna var delaktiga i den process som ledde till kolonialism och utsugning av icke-europeiska folk. Pratts uppfattning kan behöva nyanseras. Det är exempelvis skillnad mellan ett land utan kolonier som frihetstidens Sverige och en imperiebyggande nation som det dåtida England.

Kenneth Nybergs avhandling om Kinabilden i svenska reseskildringar bidrar med värdefulla preciseringar. 1700-talsresenärerna diskuterar aldrig kineserna i termer av ras och hudfärg, visar han. Kadetten Israel Reinius beskriver rentav invånarna som ”vita”. De svenska 1700-talstexterna är eurocentriska, men de är inte rasistiska. Författarna är dessutom minst lika kritiska mot andra europeiska nationer – konkurrenter på handelsmarknaden – som mot kineserna. Nyberg ger exempel på resenärer som brännmärker kolonialismen. Jacob Wallenberg skriver i ”Min son på galejan” hur man överallt i Afrika och Asien ser ”stora talrika folksläkter träla uti Europeiska bojor”.

De svenska resenärernas omdömen om Kina ger ett både-och-perspektiv, menar Nyberg, fjärran såväl från de franska jesuiternas panegyriska skildringar som från den kritiska motdiskursen. De uppskattar kinesernas makalösa flit och arbetsamhet, prisar den mönstergillt odlade jorden. Kapten Ekeberg, vän till Linné, utger en beundrande ”Kort berättelse om den chinesiska lanthushållningen”. (Det var tillsammans med Ekeberg som Jacob Wallenberg senare kom att färdas till Kina.) Men det finns också kritiska synpunkter hos resenärerna. De saknar helt förståelse för kinesisk religion, ser där blott hedendom och vidskepelse. De klagar över byråkratiskt krångel och maktfullkomliga ämbetsmän, som de möter under uppehållen i Canton. De talar också om känslokyla och grymhet hos kineserna, om kvinnornas bundna fötter (en punkt som återkommer i reseberättelser ända till början av 1900-talet), om oönskade barn som kastas i floden. Här kommer Kenneth Nyberg in på brännande frågor, som det hade varit värt att utveckla: kvinnosynen och synen på människovärde. Än i dag skiljer ju sig västerlandets och det officiella Kinas syn på mänskliga rättigheter.

En text av Kinaresenären Bengt Svenonius kompletterar Nybergs material på ett intressant sätt genom att den så tydligt ställer ett ”vi” – européer – mot ett ”de” – kineser. Bondsonen Svenonius färdades till Kina som skeppspräst och disputerade i Lund efter hemkomsten på en avhandling om ”den kinesiska kulturens påstådda företräden” (1748). Språket är latin – det var ännu normen i den akademiska världen, även om man kunde skriva på svenska i det nya ämnet ekonomi. (En ung latinist, Krister Östlund i Uppsala, har hjälpt mig att tolka texten.) Svenonius uppbådar de senaste franska och engelska auktoriteter för att bevisa att den kinesiska kulturen ingalunda är överlägsen den europeiska, som bland annat den tyske filosofen Leibniz hävdat. Han går igenom det kinesiska språksystemet – tonaccenterna, de enstaviga orden, skrivtecknen – och drar slutsatsen att kinesiska språket inte duger till vetenskaplig verksamhet.

Om de svenska Kinaresenärernas texter innehåller kritiska synpunkter, i Bengt Svenonius fall rentav ett ensidigt fördömande, så är situationen helt annorlunda i den svenska politiska debatten i slutet av frihetstiden. Kina blir där ett ideal, ett slagträ som kan användas i maktkampen mot motståndarlägret. Ta till exempel Anders Nordencrantz, självlärd norrlänning och radikal samhällsreformator, vid tiden kring 1760. Han behöver argument mot det regerande hattpartiet, mot symbiosen mellan politiska makthavare, byråkratisk statsapparat och ekonomiska intressen, mot hemlighetsmakeri och bristande insyn. Här erbjuder Kina en positiv motpol. Nordencrantz ignorerar de kritiska synpunkterna i nyutkomna berättelser av svenska Kinaresenärer (Osbeck, Torén).

I stället vänder han sig till de idealiserande franska jesuiterna, närmare bestämt till klassikern på området, Du Haldes ”Description de l'empire de la Chine” från 1730-talet. Du Halde berättar om en daglig tidning, en gazette som utges i Peking med fylliga berättelser från regering och förvaltning. Man offentliggör där namnen på mandariner som blivit avsatta på grund av olika missbruk, ett verksamt medel att kontrollera ämbetsmännen. Detta återger Nordencrantz i ett memorial till riksdagen.

Så enrolleras Kina i kampen för tryckfrihet och offentlighet, som skulle leda fram till den första svenska tryckfrihetsförordningen 1766. Anders Chydenius, enkel komminister från Finland, utger en ”Berättelse om chinesiska skrif-friheten”. I en av mösspartiets propagandaskrifter talas om ”den bekanta Pekingska avisan”. Den kinesiska skrivfriheten och tidningen i Peking blir vedertagna begrepp i mössornas kampanj. Tryckfrihetsförordningen, som Chydenius och hans vänner drev igenom i riksdagen efter mössornas maktövertagande, slog för första gången fast offentlighetsprincipen. De flesta handlingar från myndigheterna blev tillgängliga för vanliga medborgare. I kejsar Qianlongs Kina vid samma tid var verkligheten en annan. Det fanns visserligen en daglig gazette i Peking, Jing Bao, men den fungerade som ett redskap för den styrande makteliten, inte ett organ för medborgerlig kontroll. Några år senare skulle de stora bokbålen börja tändas i Kina.

Den kinesiska utopin kom också till användning i den stora debatt om social jämlikhet som blossade upp under frihetstidens sista år. Borgare, präster och bönder gjorde gemensam sak mot adelns privilegier, tjugo år före franska revolutionen. I Kina, kunde det heta, finns ingen ärftlig adel, där utnämns ämbetsmännen enbart efter förtjänst. År 1767 pläderade mössledaren Carl Gustaf Löwenhielm för en radikal utbildningsreform i ett tal i Vetenskapsakademien: låt adelsmännen skicka sina barn till de allmänna skolorna, privatundervisning i hemmen är ineffektivt. Här kom det kinesiska exemplet till pass, med systemet av landsomfattande examinationer för blivande mandariner.

Vi går fem år fram i tiden, till 1772. Åter hålls ett tal i Vetenskapsakademien, och åter åberopas Kina som föredöme. Men talaren denna gång är Gustaf III:s närmaste man Carl Fredrik Scheffer, och han har att legitimera kungens statsvälvning några månader tidigare, som återställt en stark monarki. Scheffer är lierad med de franska fysiokraterna, vilka i likhet med Voltaire och jesuiterna hyllar Kina som det upplysta enväldets rike. Kung Gustaf, fastslår Scheffer, är lik den kinesiske kejsaren, en oegennyttig och älskad fader för sina undersåtar.

De svenska 1700-talsresenärerna förmedlade till läsarna brottstycken ur den kinesiska verkligheten, bilder av seder och bruk, beskrivningar av växter och djur – ett ofullständigt möte, färgat av besökarens perspektiv, men ändå ett möte. I den politiska debatten har begreppet ”Kina” förlorat all verklighetskontakt. Det kinesiska riket, uråldrigt och folkrikt, var så prestigefyllt att det kunde användas som argument av alla läger, för öppenhet och social jämlikhet eller för en stark kungamakt. Den gustavianska ideologi som Scheffer försvarade torde vara stendöd för dagens svenskar. Offentlighetsprincipen däremot lever kvar som en central del av svensk rättstradition. Det är ingen slump att Sverige som ordförandeland i EU 2001 arbetade för ökad öppenhet. Den svenska kampen för offentlighet går tillbaka till 1760-talet, och där spelade bilden av ett utopiskt Kina en i dag bortglömd roll.