”Oavsett vad som händer: blodsutgjutelse måste undvikas.” Generalsekreterare Zhao Ziyang var mycket tydlig under politbyråns möte i april 1989. Diskussionen gällde tusentals studenter från högskolorna i Peking som rasande över korruption, prishöjningar och bristen på demokrati började tåga på gatorna.

På mötet var ingen ledamot av en annan åsikt. Premiärministern Li Peng skar dock tänder under en hårt hållen mask. Han förstod inte varför Zhao lät de bångstyriga studenterna vara. Men chansen dök snart upp. När Zhao Ziyang steg på tåget mot Nordkorea den 23 april började Li manipulera och kasta om orden i uttalanden som gjorts av studenter. Sitt vinklade montage visade han sedan för partiets gudfader Deng Xiaoping. Den gamle mannen bestämde sig för att studentrörelsen hade anti-socialistiska motiv. Tonläget höjdes. Studenterna förargades över att utmålas som farliga. De blev mer radikala. Vägen låg därför skrämmande öppen för stridsvagnarna som en månad senare rullade in mot stadens centrum.

Hundratals människor miste sina liv natten till den 4 juni. För många i omvärlden är namnet Himmelska fridens torg sedan dess liktydigt med en massaker. Men i Kina råder sedan tjugo år en påbjuden minnesförlust. Datumet är förpassat till den underjordiska politiska kalendern. Minnet lever starkast hos dem som berördes mest: makthavarna och de som kämpar för mänskliga rättigheter.

Som kontrast infaller den viktigaste dagen i det officiella Kinas kalender den 1 oktober. Ordförande Mao utropade för 60 år sedan den kinesiska folkrepubliken och de stolta orden att ”det kinesiska folket har rest sig” ekade över det som skulle bli världens största torg. Så länge har kommunistpartiet suttit vid makten och det ska firas ordentligt. Massmedierna kommer därför att översvämmas av välmående människor – också från Tibet och Xinjiang. Mer än 200000 noggrant utvalda soldater och medborgare ska marschera och dansa mot Himmelska fridens torg i Peking.

Och precis som under Olympiaden förra året ska gatorna, medierna och Googles kinesiska sökmotor vara rena från ”ohälsosamma” element från provinserna som söker upprättelse hos centrala myndigheter och svartlistade nyckelord som till exempel ”demokratirörelse”, ”Falungong” och namn på dissidenter och utrensade politiker som den gamle generalsekreteraren Zhao Ziyang.

Zhao accepterade aldrig kommunistpartiets övergrepp på det egna folket. Som enda ledare mötte han studenterna på det stora torget. Genom publiceringen nyligen av hans memoarer Prisoner of the State (Simon & Schuster, 336 s) kastas nytt ljus över spelet som föregick gevärselden mot obeväpnade studenter som flydde genom Pekings gamla gränder.

Efter massakern dömdes Zhao Ziyang av partiet – inte av någon domstol – till livstids husarrest fram till sin död i januari 2005. Under de långa dagarna i hemmet, ibland avbrutna av en övervakad golfrunda, reflekterade han över sitt turbulenta liv. Sina tankar spelade han in på band som smugglades ut till omvärlden genom Hongkong. Memoarboken är i torraste laget. Men den är en fascinerande och detaljerad genomgång av 80-talets politiska strider mellan kommunistpartiets falanger. En bra tid i hans liv är perioden som ekonomisk reformator i Sichuan på 80-talet, en period då människor svarade ”zhao ziyang” på frågan om det fanns någon mat. På kinesiska betyder det både ”leta frön att odla” och ”leta efter Ziyang”. Framgången fick Deng att lyfta upp honom till den kinesiska politikens intrigerande hjärta Peking.

Men det är ändå året 1989 som omvärlden minns Zhao Ziyang för. Bilden på en gråhårig ensam kommunistledare med en tår i ögonvrån och en megafon i handen är välkänd för många utanför landet. Dock inte i Kina. Zhao fortsätter att vara persona non grata efter sin död och hans begravning hemlighölls av partiet. Trots att Kinas kommunistparti inte föll 1989 är året en vattendelare i modern kinesisk historia. Då avgjordes att Kina inte skulle genomgå politiska reformer och då bröts de konservativa marxisternas motstånd mot fortsatta marknadsreformer. Deng Xiaopings mittfåra i kinesisk politik gick segrande ur 80-talets ideologiska strid.

Att Kina under kommunistpartiets ledning sedan har gått från förnedrat u-land till världens största exportland och status som global makt på drygt en generation är förstås en extraordinär bedrift. Mellan åren 1980 och 2005 ökade till exempel FN:s index över mänsklig utveckling (HDI) i Kina med 44 procent.

Ska kommunistpartiets mittfåra ha äran av denna framgång? Eller beror den tvärtom på att partiet slutade lägga sig i alla ekonomiska aktiviteter? Om svaret är ja på den senare frågan borde äran tillfalla Zhao Ziyang och det kinesiska folket. I ”Prisoner of the State” framstår nämligen Zhao som arkitekten bakom hela den ekonomiska reformpolitiken och Deng Xiaoping mer som en linjedomare. Eftersom olika partifraktioner var djupt oense om såväl ekonomiska som politiska reformer, sökte och fick reformkrafterna den kinesiska allmänhetens stöd. Ett berömt exempel är ”demokratimuren” i Peking som blev ett supportplank för Deng fram till den dag också han kritiserades.

Lärdomen för partiet efter 1989 var att den högsta ledningen aldrig fick visa oenighet utåt och att den politiska kontrollen av studenter och intellektuella hade förslappats under 80-talet. Kommunistpartiet drog igång en jättelik patriotisk kampanj som bedrevs i skolor och på universitet. Drivande i utformningen av den var partiets centrala propagandaavdelning, zhongxuanbu, som nu igen fick status som ett av enpartistatens allra viktigaste organ. Föreställningen företrädd av liberala ledare som Hu Yaobang att konstnärer och författare är bäst på att bedöma vad som är kvalitet övergavs. De politiska smakdomarnas fatwor kom tillbaka.

Samhällets reformkrafter drog å sin sida slutsatsen efter övervåldet den 4 juni att öppen konfrontation med kommunistpartiet var en återvändsgränd. Under 90-talet började ett modigt fåtal att arbeta på förverkligandet av en kinesisk rättsstat. Den internationaliserade ekonomin verkade också för det. En rättighetsrörelse av aktivistiska försvarsadvokater och journalister som drogs till känsliga fall av maktmissbruk tog form. Förhoppningen var att någon inom kommunistpartiet skulle inse behovet av en rättsstat också utanför ekonomins domän.

Men partidisciplinen var och är ännu stark och det politiska förtrycket har snarare ökat de senaste åren. Därför har också aktivisterna börjat reagera mer vågat än tidigare. Tydliga exempel är manifestet för fri- och rättigheter, Charter 08, som spreds i december 2008 och den Pekingbaserade organisationen Gongmeng, som skrev en kritisk rapport om regeringens hanterande av oroligheterna i Tibet i mars 2008. Den kinesiska enpartistaten, alltid mån om samhällets stabilitet, har fört bort eller arresterat centralfigurer som Liu Xiaobo och advokaten Xu Zhiyong. Irritationen bland många intellektuella är betydande. Den världsberömde Pekingbaserade konstnären Ai Weiwei, som bidrog till designen av den spektakulära OS-arenan Fågelboet, är en av dem som blivit mer aktivistisk. Sedan den stora jordbävningen i Wenchuan 2008 började hans projekt för att samla in uppgifter om antalet döda barn för att ställa korrupta myndigheter till svars. När han i augusti tog sig till Sichuanprovinsen för att försöka vittna i en rättegång som rörde namninsamlingen misshandlades han av polis.

Sedan 1979 har det kinesiska folket successivt fått mer frihet att verka i näringslivet. Som kontrast står politiken. Vanligt folk befinner sig inte i fysisk husarrest, men deras politiska deltagande är mycket begränsat. Politiken är ett reservat för kommunistpartiets olika falanger. Men om partiet vägrar etablera en riktig rättsstat kan en ny radikalism bli svaret. En ny proteströrelse som inte tror på förändring inom givna ramar, utan hellre vill spränga dem.

Det är naturligtvis svårt att veta om partiets generalsekreterare Hu Jintao och andra ledare upplever sig ha tillräcklig kontroll över samhället. Olika svar ges beroende på om det är sociala klyftor, mediesystemet eller situationen på landsbygden som studeras. Kommunistpartiet sitter relativt säkert i sitt styre, men lika tydligt är att de högsta ledarna har identifierat en ny mer aktivistisk rörelse för reformer.

Dagens 60-årsjubileum kommer att uppvisa ett enigt parti och ett enat folk. Men kampen mot dem som fokuserar på rättighetsfrågor tyder på det motsatta. Och möjligen förebådar de långdragna konflikterna i Tibet och Xinjiang att repression i kombination med ekonomisk tillväxt inte längre garanterar stabilitet heller i det hankinesiska kärnområdet. Enligt Freedom House, som ofta refereras till vid mätning av politiska rättigheter och medborgerliga friheter, var det faktiskt friare i Kina under Zhao Ziyangs tid vid makten än det är idag. En lång period av påtvingat och bortvalt deltagande i det politiska livet sedan 1989 kan gå mot sitt slut. Det betyder inte att uppstädningen inför den 1 oktober bör tolkas som akut rädsla. Hela detta år har varit späckat med känsliga årsdagar som till exempel Dalai Lamas flykt till Indien för 50 år sedan och tioårsminnet av razziorna mot Falungongrörelsen. Nervositeten beror mer på långsiktiga förändringar i samhället – särskilt hur den sociala och demografiska strukturen förändras.

Bortom paraderna på Himmelska fridens torg står det klart att makthavarna får svårare att kontrollera ett från partiet alltmer oberoende samhälle. Staten är inte längre största arbetsgivare och partiet har problem att påverka agendan och nyhetsflödet i medierna. Statskontrollerade medier som centraltelevisionen CCTV och tidningen Folkets Dagblad och dess hemsida drar mycket mindre trafik på internet än privatägda webbportaler som iFeng, Sina och QQ.

Bilder på arresteringar av aktivister som Ai Weiwei når ständigt omvärlden genom Twitter och andra internetläckor. Regimen tar risker med sin sicksackgång mellan hårda övergrepp och aviserad öppenhet. I stället borde Zhao Ziyangs försök till dialog 1989 omvärderas, liksom insikten om att politiska reformer kan vara bästa recept för att undvika blodig konfrontation. Som Zhao i Churchills anda slår fast i sina memoarer: ”Faktum är att det västerländska politiska systemet har visat sig vara mest vitalt. Det förefaller som det bästa tillgängliga”. Vad är egentligen innebörden i dessa ord? Jo, om medborgarna inte längre vill vara statens fångar är det bättre att möta dem på torget.