Om man inte ansluter sig till shintoismens ursprungsmyt och tror att solgudinnan var inblandad i Japans tillblivelse blir frågan om begynnelsen tämligen komplicerad.
Även bortsett från de allra äldsta tiderna finns det åtskilliga frågor som inte kan ges några entydiga svar. Under Jomon (cirka 12 000–500 före vår tideräkning) tillverkades mönstrad keramik redan i epokens tidigaste skede, men varifrån människorna som gjorde det kom ter sig osäkert. Senare forskning pekar i riktning söderut, snare än mot norr, som man trodde förr. Japaner var de givetvis inte eftersom inget Japan ännu fanns, men de var heller inte de moderna japanernas direkta förfäder. Möjligen kan den ursprungsbefolkning, ainu, som ännu lever längst norrut vara resterna av Jomontidens invandrare som bodde utspridda över den japanska övärlden och livnärde sig som jägare, fiskare och samlare.
Jordbruk i egentlig mening etablerades först under den efterkommande perioden, Yayoi, som sträckte sig fram till cirka 300 år efter vår tideräknings början. Till det som odlades hörde den gröda som skulle bli Asiens främsta födoämne – ris. Kineserna hade nyttjat det i tusentals år och från Kina spreds riset till Korea och sannolikt därifrån, kring 500 före vår tideräkning, till det som ännu inte var Japan. Från den koreanska halvön kom nämligen de nya immigranter som under Yayoi blev dominerande. Dagens japaner härstammar från dem och det är under denna tid som kontakterna med fastlandet intensifieras. De sträcker sig inte bara till de trakter som invandrarna kom ifrån, utan så småningom också till Kina.
Ett kinesiskt sigill, funnet i Japan, visar att det etablerades diplomatiska relationer redan under Handynastin (206 fvt–220 evt). Utsända från ett rike som kineserna kallade Wa, har mottagit sigillet och därmed erkänt kinesernas överhöghet. I en kinesisk krönika från slutet av 200-talet berättas det om den kvinnliga härskaren Himiko och det rike hon styr över, beläget på de japanska öarna. Var är emellertid inte klarlagt, trots att mycket möda ägnats åt att försöka fastställa den exakta platsen.
Monica Braw, Svenska Dagbladets tidigare Japankorrespondent, inleder sitt stora verk Trollsländans land. Japans historia (Atlantis, 495 s) med att skildra de äldre epokerna och deras betydelse för utvecklingen i den japanska övärlden. Hon anlägger redan här det dubbla perspektiv som är nödvändigt för djupare förståelse av den japanska historien, både den avlägsna och den näraliggande. Dels riktar hon blicken också mot den övriga ostasiatiska regionen, främst Kina och Korea, dels visar hon hur olika företeelser och skeenden har fungerat i senare tiders ideologiska kamp, särskilt då för de fascistiska extremnationalisterna före och under andra världskriget. Däremot går hon i sin framställning inte så långt, utan väljer att stanna på tröskeln till det moderna. Vid Meijirestaurationen 1868, sätter hon punkt.
I den konstitution som skrevs under Meijiperioden, som ett led i moderniseringen, inkluderades en paragraf om kejsarens gudomliga ursprung och oinskränkta makt, vilket var en eftergift åt traditionalisterna och deras fundamentalistiska shintoistiska tro. För den skulle motståndarna till det moderna utkämpa ett heligt krig som slutade i det totala nederlag ur vilket dagens Japan vuxit fram.
Med tanke på detta är frågan om Japans begynnelse inte endast en angelägenhet för historiker och arkeologer. Myterna, som formulerades i krönikor från 700-talet, har hållits levande sedan dess, men är nu vederlagda av modern vetenskap. Någon enkel, sammanhängande historia om de första århundradena av vår tideräkning går det dock inte att konstruera. För kineserna var allt Wa, en samling bosättningar som sände en och annan delegation till Kina för att betyga sin lojalitet. Efter Yayoitiden klarnar det däremot något och under den nya perioden, Yamato, sker genomgripande förändringar som innebär en centraliserad och mer strukturerad statsbildning. De tätare förbindelserna med kontinenten för med sig en rad importvaror, både materiella och intellektuella sådana, och det som håller på att bli Japan dras in i det kinesiska kulturområdet. Det mesta når övärlden genom koreansk förmedling.
Ris och silke, brons och järn, som kom tidigare var nog så viktiga ting, men kanske var ändå konsten att läsa och skriva av än större betydelse. Därigenom kunde invånarna på de japanska öarna få del av det tankegods som kineserna byggt sin civilisation på och de erbjöds också möjlighet att utveckla sina egna kulturella traditioner. För japanerna, liksom för koreanerna, blev den klassiska kinesiskan skriftspråk och därmed bestämmande för litteratur och historieskrivning. De kinesiska tecknen fick också tjäna som medel för att skriva japanska och koreanska, tills mer välfungerande skriftsystem utvecklades för dessa med kinesiskan helt obesläktade språk. Att kunna läsa och skriva kinesiska skulle förbli en självklarhet för den bildade eliten genom historien. Konfucianismen och den av kineserna förmedlade och omformade indiska buddismen har präglat koreanskt och japanskt tankeliv in i vår tid.
Därmed inte sagt att japaner och koreaner blev osjälvständiga imitatörer, tvärtom skapade de sina egna särpräglade kulturer i kreativ kontakt med den kinesiska. Under historiens gång har relationerna skiftat och de har inte alltid varit oproblematiska, men det finns skäl att tala om en ”sinosfär”, en region där Kina, fram till slutet av 1800-talet, har varit dominerande såväl politiskt som kulturellt och satt påtagligare avtryck på den övriga regionen än den har gjort på Kina.
600-talet var en tid av stora förändringar i Ostasien och under detta århundrade började japanerna kalla sitt rike för Nihon, eller Nippon, i stället för Yamato. Suidynastin hade återförenat Kina i slutet av det föregående seklet, efter flera hundra års splittring. Den därpå följande Tangdynastin (618–907) befäste centralmakten och expanderade territoriet genom framgångsrika fälttåg mot grannfolken i norr och väster. På koreanska halvön engagerade sig Tang i striderna mellan de tre rivaliserande staterna Koguryo, Silla och Paekche. Så gjorde även japanerna, med katastrofala följder. År 663 led den japanska flottan ett fullständigt nederlag vid ett försök att komma bundsförvanten Paekche till undsättning. Silla skulle stå som slutgiltig segrare i den koreanska maktkampen, men den befarade kinesiska invasionen av de japanska öarna blev aldrig verklighet. Däremot skulle Tang tjäna som mönster för de betydande reformer av den japanska statsbildningen och samhällsstrukturen som genomdrevs mot slutet av detta omvälvande århundrade.
Makten koncentrerades till hovet, som i början av 700-talet förlades till Nara, och dess ministrar, valda ur den framväxande aristokratin. För att morverka uppkomsten av andra maktcentra organiserades riket i distrikt som kontrollerades av utsända ämbetsmän. Kejsaren var både den världsliga och den andliga tillvarons härskare. Till skillnad från sin kinesiska förebild som bara hade himlens mandat, och därmed kunde förlora det, var den japanske kejsaren gudomlig och även himlens främste potentat. I praktiken skulle hovintriger och maktkamp ändra på förhållandena och så småningom reducera kejsaren till en symbolgestalt. Braw ägnar stor möda och rejält utrymme åt att klarlägga de krigiska perioderna, med kulmen under 1500-talet, en del av historien som inte låter sig sammanfattas på några få rader. Fröet till denna ofredens mörka tid sås under Heianperioden (794–1185) som i många avseenden får betraktas som en politisk nedgångsperiod, men då den japanska kulturen däremot blomstrade som aldrig tidigare, och knappast heller senare.
Det kejserliga hovet flyttades till vad som är det nuvarande Kyoto och här utvecklades en raffinerad kultur som fortsatte att odla de kinesiska idealen, inte minst de litterära traditioner som Tang återknutit till och dessutom förnyat. Vurmen för det kinesiska hindrade inte uppkomsten av en fascinerande litteratur författad på japanska, möjliggjord genom tillkomsten av ett inhemskt skriftsystem. Kinesiska var trots detta vad som gällde för en man som ville bli betraktad som bildad. Att skriva på japanska var något kvinnor kunde ägna sig åt i sin avskildhet, vilket de också gjorde. De utvecklade prosan och skapade nya berättarformer och de skrev vad som senare skulle betraktas som några av den japanska litteraturens främsta verk.
”Berättelsen om Genji” intar en särställning och har fått status som nationalepos. Denna omfångsrika roman tillkom kring år 1000 och författaren var en hovdam som kallade sig Murasaki. Med prins Genji i centrum skildrar hon hovlivet och dess invecklade relationer, inte minst amorösa sådana. Romanen ger inblickar i Heians aristokratiska levnadsförhållanden, men den skildrar också existentiella villkor som inte är bundna till tid och rum.
Under en senare kulturell högperiod, Tokugawa (1600–1868) skulle den japanskspråkiga litteraturen från Heian lyftas fram i de estetiska diskussioner som bidrog till att forma en ny nationell identitetspolitik. Tokugawaperioden innebar ett slut på den splittring och de krig som präglat de föregående århundradena. Den medförde stabilare förhållanden och lade därigenom grunden för samhällsutveckling och kulturell förnyelse. Japan vände sig visserligen inåt och begränsade de direkta kontakterna med omvärlden till kinesiska och nederländska handelsstationer i Nagasaki, men den vägen fick man bland annat kunskaper om europeiska vetenskapliga rön. Som Braw understryker var Japan inte riktigt så slutet under Tokugawa som det brukar hävdas, även om det var svårt för västerlänningar att få tillstånd att resa in i landet. Kristna missionärer tolereras inte längre.
I den nya huvudstaden Edo, dagens Tokyo, frodades en egenartad urban kultur med teatrar, boklådor och nöjesetablissemang. Denna så kallade flytande värld i stadens prostitutionskvarter blev en plats för populärkulturellt skapande. Till exempel finner man här förebilden till dagens japanska serieböcker, manga, som spreds i massupplagor.
Levnadsbetingelserna under Tokugawa förbättrades i många avseenden, men det uppstod inte sällan hungersnöd till följd av missväxt och naturkatastrofer, vilket ledde till tusentals protester och uppror under perioden. Omvärlden började också tränga sig på och mot slutet av epoken var det inte längre möjligt för regimen att stå emot kraven från främmande makter på ökade förbindelser och handelsavtal. Meijirestaurationen lägger så grunden för en genomgripande modernisering, men därmed även för en allt starkare nationalism som vänder sig mot förnyelsen. Den moderna eran ryms inte i ”Trollsländans land”, men man kan hoppas på en kompletterande volym som leder vidare fram till vår egen tid.
Tyngdpunkten i Braws japanska historia är förlagd till den politiska utvecklingen, men läsaren erbjuds även kulturhistoriska utblickar. Den löpande framställningen är indelad i korta avsnitt och till dessa fogas också smärre separata utvikningar som belyser särskilt intressanta detaljer i den väldiga historiska väven. Vad som hamnar i de på grått tryckta miniessäerna ter sig en smula godtyckligt eftersom den övriga texten är påfallande löslig till karaktären. Ibland känns det som om sammanhanget riskerar att gå förlorat, men för den som vill ta Braws digra volym i mindre bitar, kanske inte nödvändigtvis i följd, är kompositionstekniken till glädje.
