Far, jag kan inte få ner min kokosnöt. För en svensk entusiast som vuxit upp med både Povel Ramel och Rolling Stones var parallellen ofrånkomlig, även om Ramels gamla mästerstycke gick igen i lätt förvrängd form. Ramels glada absurdism fångar också något av andan i Keith Richards och Ronnie Woods senaste samarbetsprojekt, att i fyllan få ner den där förbaskade nöten ur palmen.
Åtminstone med lite distans till händelsen och de första larmrapporterna kan vi se allt i ett godmodigare skimmer. Annars handlade det till en början om just larmrapporter. Inte nog med att Rolling Stones måste ställa in konserten på Ullevi, de kanske aldrig mer skulle kunna turnera igen. Både Expressen och Aftonbladet närmast dödförklarade Keith Richards. Därmed skulle även Stones dö.
Keith Richards är rockens arketypiske rebell. Hans musikaliska idéer har givit Stones stadga, när Mick Jagger velat lägga sig i takt med tiden, och hans liv har ofta varit kaos. När Rolling Stones spelade in ”Goats Head Soup” på Jamaica 1973 handlade det inte om nyfikenhet på reggaescenen, utan om att Jamaica släppte in Keith Richards. Året innan hade gruppen i frivillig fransk skatteexil spelat in ”Exile on Main Street” på Rivieran, men den fransyska visiten fick ett brått slut när polisen gjorde razzia i Keith Richards hus.
Ur sådant kaos vävs romantiska föreställningar. Rocken är också den musikkultur, vid sidan av den moderna jazzen, som hårdast sargats av Romantikens myt om den självförbrännande konstnären. När Keith Richards var som mest illa ute i sitt blandmissbruk (heroin, kokain, alkohol) gjorde Stones några av sina bästa skivor. Det förstärker myten. Det gjorde också Keith Richards svar till en kvinnlig reporter på en brittisk musiktidning på 70-talet. Eric Clapton hade kort tid innan sagt att Keith var ”the next to go”. Tillfrågad vad han tyckte om uttalandet, svarade Keith Richards lakoniskt: ”I reach for the needle, darling.”
Så blev hans kaos också ett omsorgsfullt vårdat varumärke. Som Keith Richards själv sade vid något
tillfälle: Jag har inga problem med droger, bara med polisen.
När jag läser två böcker om Rolling Stones som kommit i svensk översättning, minns jag anekdoterna och de rappa svaren. Jag kan också kosta på mig ett eller annat leende, när jag påminns om de värsta stolligheterna i det 60-tal som jag trots allt är för ung för att ha glömt. Än en gång upprörs jag också över rättsprocessen mot Mick Jagger och Keith Richards 1967, när Jagger fick tre månaders fängelse för innehav av tabletter han köpt på apotek i Italien och Richards fick ett år för att han ”upplåtit” sitt hus åt andras knarkande. The Times kritik av rättegången visade dock att den brittiska rättskänslan ännu levde.
Men leendet stelnar, när jag läser om Anita Pallenbergs löfte till läkarna när hon skulle föda sitt och Richards andra barn. Hon lovade att sluta med heroinet i femte månaden. Medan Pallenberg sjönk allt djupare i missbruk, tvingades dock Keith Richards att reda ut sitt liv. 1977 gav den kanadensiska rättvisan honom ultimatum. Om han inte lade in sig på avgiftning och gav en konsert för de blinda, kunde han få sju års fängelse. Då ansåg många att razzian var ett övergrepp, nu kan vi sända den kanadensiska polisen en tacksamhetens tanke. Den räddade Rolling Stones.
I den icke-auktoriserade Keith Richards. Biografin (översättning Ulrika Hennyey, Reverb, 416 s) av Victor Bockris behandlas dessa år mer oförblommerat än i Enligt Rolling Stones (översättning Thomas Andersson, Prisma, 358 s), vilken anger gruppens fyra officiella medlemmar (Richards, Jagger, Watts och Wood) som författare, men där Dora Loewenstein och Philip Dodd gjort grovjobbet. Bockris bok gavs först ut 1992. Den baseras på intervjuer som Keith Richards givit under åren, liksom en rikedom av annat material. Bockris kompletterade boken tio år senare och förde den fram till ”Forty Licks”, skivan och världsturnén år 2002-2003, lika långt som den officiella boken går. Den som vill få en ordentlig inblick i Rolling Stones historia har mest att hämta hos Bockris. Där finns källorna, medan Stones ”egen” bok är en charmig intervjubiografi som lever på medlemmarnas anekdoter.
När Rolling Stones bildades 1962 var ambitionen att bli ”Londons bästa bluesband”. Keith Richards, Mick Jagger och Brian Jones var unga bluesentusiaster. Då var den engelska bluesscenen begränsad, en del av jazzscenen. Musiker som Alexis Korner och Cyril Davies bröt sig dock loss för att enbart spela blues. De uppträdde på Ealing Club och tjatade sig till torsdagskvällen på Marquee, den sämsta jazzkvällen. I pausen bjöd Alexis Korner upp andra musiker på scenen. Då formades Stones trots att Davies skällde ut Mick Jagger för hans risiga munspelsteknik. Sitt första fasta spelställe fick gruppen på Crawdaddy i Richmond, som drevs av Giorgio Gomelsky. De hade tre åskådare första gången, men Gomelsky lovade de tre fri entré om de tog med två kompisar var nästa gång. De nio som då kom gavs samma löfte. Så fick Stones sin första publik.
Och allt rullade på. Första lp-skivan kom våren 1964. Senare samma år befann sig gruppen på helig mark, i Chess-studion i Chicago där de fick några uppmuntrande ord av Muddy Waters. Mick Jagger och Keith Richards började också skriva egna låtar. Andrew Loog Oldham, Stones första manager, stötte ut pianisten Ian Stewart ur den inre kretsen, försökte få Stones att bära scenkostym, tog bort s-et ur Keith Richards namn för att göra det tuffare och låste in honom och Jagger för att de skulle skriva eget. De första låtarna var inte bra, men snart fann de två en form för sitt arbete. Rytmen eller ett riff ger utgångspunkten, de leker fram en melodi och några fraser. Sedan skriver Jagger texten färdig. Vad som började med att några unga bluesälskare spelade sina dyrgripar för varandra är nu inne på sitt fyrtiofemte år, trots den sägenomspunna spänningen mellan Jagger och Richards, som senare lade in s-et igen.
Vad har hållit gruppen samman? Den unika dynamiken mellan dess båda förgrundsgestalter är en sak. De uppnådde tidigt ett intuitivt samförstånd, ett samförstånd som också präglat gruppens sound. Rolling Stones bröt mönstret för grupper med två gitarrister. Keith Richards säger i bandets egen bok att han velat ”avskaffa skillnaden mellan komp- och sologitarr”. Han har sökt ett sömlöst samspel, där gitarristerna utgår från ett gemensamt riff och sedan gör sina inpass, snirklar till en figur och broderar vidare på infallen sinsemellan.
Den dynamiken hade Keith Richards och Brian Jones i början, men när Jones blev allt opålitligare sprack samförståndet. Han fick sparken och dog några dagar senare. Mick Taylor, skolad hos den ortodoxe bluesmusikern John Mayall, ersatte honom. Enligt belackarna återförde det Stones till komp- och solomönstret, men kritiken är orättvis. Samspelet mellan Richards och Taylor fungerade perfekt i studion. Att Taylor dessutom förskönade musiken med vackra melodislingor och jazzinspirerade solon gjorde väl inget. Allra bäst fungerade samspelet på USA-turnén 1972-1973 och Europaturnén 1973. Massor av suveräna bootlegs vittnar om vilka höjder Rolling Stones nådde de åren.
Keith Richards erkänner Mick Taylors storhet. Att han inte passade in i bandet handlade snarare om hans personlighet, inbunden och ett uselt självförtroende. Där antyds också den andra förklaringen till att Stones är på väg in i sitt andra halvsekel: Keith Richards infantila personlighet. Ty han är kompromisslös på samma sätt som en tjurskallig tonårspojke. Han har två drivkrafter: musik och droger. Kvinnor är något ovidkommande. Keith Richards avskydde Bianca Jagger för att hon ställde äktenskapliga krav på Mick. Det störde musiken. Anita Pallenberg var både involverad i musiken och avlägsen i sitt missbruk; ett perfekt partnerskap för Keith Richards.
Det är typiskt att Keith Richards alltid har en bästis, en lekkamrat med vilken han formar sitt eget universum. Brian Jones var först. Sedan mötte han Mick Jagger i låtskrivandet. Gram Parsons kom in i Keiths liv åren kring 1970. Av honom lärde han sig att lyssna på country, men de förenades också av knarket. Parsons var expert.
”Han kunde få tag på bättre kokain än maffian”, har Keith Richards sagt. Efter Gram Parsons död blev saxofonisten Bobby Keys Keiths sammansvurne i en gemenskap av musik och droger.
Och nu har Ronnie Wood varit hans förtrogne och musikaliska frände i mer än trettio år. Ronnie Wood, eller Ron Wood som han kallade sig på den tiden, har ofta sagt att Stones var hans mål som gitarrist i Faces. Men han ville inte splittra sin gamla grupp; det fick Rod Stewart göra.
Det dröjde dock innan Wood kom med i Stones. De prövade andra gitarrister. De skickliga Harvey Mandel och Wayne Perkins (som utropades till ny Stones-gitarrist 1974) var amerikaner. Väck med dem. Amerikanen Nils Lofgren snäste Keith Richards av, oklart varför. Jeff Beck ansågs för knepig. Både Wood, Perkins och Mandel spelade på skivan ”Black and Blue” 1976. Året innan var Wood med på USA-turnén, men som vikarie. ”It”s enough with one non-musician in a band”, vill jag minnas att Richards sade. Han och Wood var också likartade gitarrister. Skulle samspelet fungera? Vad många glömmer är att Ronnie Wood visserligen var begränsad, men att han lyfte Faces skivor med sina taggtrådsriff och sitt smakfulla slidespel.
För egen del tror jag dock att Nils Lofgren eller Wayne Perkins hade varit bättre. De är glimrande gitarrister, och de har alltid lojalt inordnat sig i ett gruppsound. Lofgren är också en fin låtskrivare; jag tänker inte bara på hans vädjan till Richards i ”Keith don”t go”.
Stones ville bli Londons bästa bluesband, men kallades redan på 1970-talet för ”the greatest group on earth”. Men vilka är gruppens bestående bidrag? Själv anser jag att de gjorde sina bästa skivor åren 1968-1972, från ”Beggar”s banquet” till ”Exile on Main Street”. De två första lp-skivorna är också oemotståndliga i sin renodlade bluesattityd. Under senare delen av 1970-talet och på 1980-talet blev skivorna sämre. Enstaka bra låtar, därutöver mest en jämntjock smet.
De senaste tio åren har gruppen dock återfunnit mycket av sin vitalitet. Jazzbasisten Darryl Jones och gamle Allmans- och Sea Level-pianisten Chuck Leavell (som visserligen var med redan på den taffliga konserten på Ullevi 1982) har givit gruppen en rytmisk fantasi och variationsrikedom den tidigare saknat, samtidigt som förhållandet mellan Jagger och Richards harmoniserats. Tätheten och gruppdynamiken märktes inte minst på de små spelningarna på ”Forty Licks”-turnén. Upptagningen från Cirkus är till exempel lysande.
Rolling Stones bestående insats är också att gruppen fört rockmusiken in i medelåldern och befriat den från dess traumatiserande stämpel som ungdomsmusik. Men Stones stora insats är att gruppen öppnade den vita marknaden för blues och andra afrikansk-amerikanska musikformer. Vita bluesmusiker beskylls ofta för att parasitera på svart musik, men Stones idoler erkänner deras insats. Muddy Waters har uttalat sin uppskattning, och Bo Diddley har berättat om när han turnerade med Stones i England 1963:
”De var så trevliga mot mig, som bröder. Jag menar inte svarta bröder, jag menar bröder helt enkelt. Gemenskap. Och den var verkligen unik. De här människorna visade mig vad ett annat lands gästfrihet innebar.”
Då hoppades Rolling Stones att de skulle klara sig året ut. De var trots allt Londons bästa bluesband.
