I dag är det 100 år sedan den franske fysiologen Étienne-Jules Marey dog. Marey är kanske mest känd för sina filmiska studier av animal rörelse i landskapsfotografen Edward Muybridges efterföljd. Men där Muybridge på järnvägsmagnaten Leland Stanfords ranch i Palo Alto 1878 endast lyckades fånga enskilda stillbilder av en hästs successiva rörelsemoment, kunde Marey tack vare sin ”kronofotografiska” metod bryta ned en kropps rörelse genom rummet i en serie bilder som han sedan monterade ihop i syfte att studera rörelsens sätt att fungera.

Marey revolutionerade inte bara den fotografiska teknologin utan utvecklade också grafiska system för inskription av olika typer av rörelse. Han konstruerade bland annat en sfygmograf, det vill säga en apparat för registrering av pulsen. Under 1860-talet ägnade han sig i huvudsak åt att dokumentera de rörelser som pågår inuti människokroppen (puls, hjärtslag, blodcirkulation, andningsrörelser), vilket han under 1870-talet successivt kom att överge till förmån för det kronofotografiska visualiserandet av ”yttre” rörelser. 1882 grundade han Station physiologique i Boulogneskogen utanför Paris, där han fram till sin död bedrev otaliga kronofotografiska analyser av rörelsen hos människor och djur men också vatten och luft.

I Frankrike uppmärksammas 100-årsdagen av Mareys död med en rad utställningar och konferenser där Mareys vetenskapliga gärning under hela 2004 förevisas och debatteras. På Musée d”Orsay i Paris kommer bilder från Mareys ”sista period”, då han tog foton av luftens rörelsemönster i en egenhändigt konstruerad vindtunnel, att visas från den 12 oktober. I samband med utställningen publicerar Gallimard dessutom en bok om Mareys fotografiska experiment med vindtunnlar, gemensamt författad av filmforskaren Laurent Mannoni och konsthistorikern Georges Didi-Hubermann.

Mareys kronofotografiska rörelseanalyser omnämns numera i strängt taget varje studie av filmens förhistoria. Ett par böcker har ägnats honom, varav Martha Brauns ”Picturing Time” (1992) utan
tvivel är den mest utförliga. François Dagognet publicerade en kortare bok om honom 1987 betitlad ”Passion de la trace” och på senare år kan Laurent Mannonis ”Etienne-Jules Marey: La mémoire de l”oeil” från 1999 också nämnas. Mest innovativa på ett teoretiskt plan är dock Trond Lundemos avhandling ”Bildets oppløsning”, framlagd på filmvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet 1996, samt Mary Anne Doanes ”The Emergence of Cinematic Time” (2002). Visserligen behandlar dessa böcker endast särskilda aspekter av Mareys värv men i gengäld erbjuder de nya, teoretiskt utmanande perspektiv på Mareys sätt att organisera tid i sina rörelsestudier.

Kronofotografi betyder i bokstavlig mening ”tidsbild”. Mareys studier kan ses som uttryck för en tidsuppfattning som underställer tiden rummet. Likväl rymde hans kronofotografiska kamera möjligheten att modulera tid, rörelse och hastighet, vilket utmanade äldre föreställningar om tid som en cyklisk och i allt väsentligt rumslig kategori. Med denna gevärliknande kamera kunde Marey ta seriella bilder flera år innan filmmediets officiella tillblivelse 1895.

Marey är dessutom en viktig figur i det sena 1800-talets vetenskapliga förskjutning från ett statiskt till ett betydligt mer flytande begrepp om tid, vilket sätter honom i förbindelse med till exempel den moderna fysiken och Albert Einsteins 1905 formulerade ”speciella relativitetsteori”. Detta kan synas paradoxalt med tanke på att Marey i flera avseenden utgör en vetenskaplig exponent för det sena 1800-talets mekaniserade syn på tiden. Hans uttalade målsättning med kronofotografin var att tillhandahålla en objektiv bild av hur objekt i tiden undergår förändring som en funktion av tiden. Genom att studera en rörelses rumsliga positioner kom han att förstå tiden som en skillnad mellan punkter i rummet. Uppstyckningen av en rörelses faser på filmremsan i en serie likformiga bilder syftade till att studera och lyfta fram den skillnad som tidsintervallet mellan varje fotogram gör.

Men även om Marey mobiliserade seriefotografin i syfte att fånga en objektiv temporalitet, tycktes denna tidslighet, som Mary Anne Doane skriver i ”The Emergence of Cinematic Time”, ”alltid undfly representationen”. De kronofotografiska studierna bibringade så Marey insikten att tiden är delbar i det oändliga. Oavsett hur små tidsenheter han genom ständiga tekniska modifikationer än fick sin kamera att fånga, så skulle han aldrig kunna tillhandahålla en objektiv bild av tiden, eftersom inget enskilt fotogram utgör ett privilegierat moment utan bara är ett ögonblick vilket som helst till följd av kamerans mekaniska förmåga att inregistrera. Eftersom kameran, till skillnad från den mänskliga perceptionen, inte står i förbindelse med ett medvetande, registrerar den med, för att citera Robert Bresson, ”en maskins skrupulösa indifferens” vadhelst som befinner sig i dess siktlinje. Kameran väljer med andra ord inte ut och redigerar aspekter av den synliga verkligheten så som den mänskliga varseblivningen gör. Därför kan inte något av filmremsans enskilda fotogram heller förlänas ett värde som skulle göra det mer betydelsefullt än något annat. I egenskap av maskin utan subjektivitet och avsikt är filmkameran (precis som vilken lagringsteknologi som helst) berövad varje möjlighet att skilja mellan brus och signal, mening och icke-mening, människa och ting. Intuitivt medveten om detta förtvivlade Marey över möjligheten att alls komma tidens gåta närmare.

De kronofotografiska studier som Marey företog syftade ytterst till en förståelse av kroppens rörelser för att korrigera och effektivisera dem. Att den så kallade arbetsvetenskapen, med företrädare som Frederick Winslow Taylor (som gav namn åt ”taylorismen”), uppvisar paralleller med Mareys regularisering av fysisk rörelse är sålunda inte ägnat att förvåna. Härvidlag är Mareys praktik en specifik instans av den förändring av synen på relationen mellan människa och teknik som äger rum under 1800-talet. Som filosofen och vetenskapshistorikern Georges Canguilhem har visat baseras humanvetenskapernas instrumentalism under 1800-talet på ett implicit postulat: ”att människans sanna natur är att bli ett verktyg, att hennes kall är att bli satt på plats och i arbete”. I detta hänseende skiljer sig 1800-talet från 1700-talets utilitarism, vars föreställning om den nyttiga användningen av verktyg grundas på förståelsen av människan som i första hand en instrumentmakare.

Mareys vetenskapliga gärning kan också ses som ett historiskt särfall av en tendens som blir alltmer påfallande under den senare hälften av 1800-talet, framför allt inom de fysiologiska och psykologiska vetenskaperna: viljan att studera ”livet” och livsprocesser. Därvidlag skiljer han sig från de anatomiska vetenskaperna vilka fram till 1700-talet utgjorde en kungsvetenskap. Marey hade föga till övers för anatomin och dess undersökningsmetoder, som dissektion av döda kroppar. I linje med det intresse för livsprocesser som väcktes genom upptäckten av termodynamikens första och andra lag önskade Marey studera rörelser som det främsta uttrycket för livets dynamik.

De fysiologiska vetenskapernas ambition under 1800-talet var att med matematiskt exakta mätinstrument identifiera de lagar som reglerar fysiologiska processer. I egenskap av fysiolog förskrev sig även Marey åt detta syfte: ”Det högsta mål som naturvetenskaperna kan nå är upptäckten av lagarna som styr livets fenomen”. Men vad karaktäriserade egentligen dessa lagar? För Marey utgjordes de av krafter i naturen som orsakar fenomenen vi observerar, fenomen som manifesteras helt och hållet genom dessa krafter. Man skulle kunna säga att dessa krafter omfattade de lagbundna relationer mellan observerbara ”magnituder” som inte kan erfaras genom sinnesorganen utan endast kartläggas genom observation och experimenterande. Att tillskriva ett naturfenomen funktionen av naturlag var i konsekvens därmed att förstå den: kunskap bestod i upptäckten av regelbundenheter.

Mareys idéer om vetenskaplig determinism och den vetenskapliga metodens mål var inte unika för honom utan bör placeras i det övergripande filosofiska sammanhang ur vilket de är sprungna. Auguste Comtes inflytande på den samtida vetenskapliga andan ger förståelsen av Mareys plats i det sena 1800-talets vetenskapliga miljö skarpare konturer. Comte torgförde en strängt positivistisk syn på vetenskapen, som syftade till att ogiltigförklara den romantiska idealism som enligt honom utmärkte vetenskapen. Positivismen grundades enligt Comte i tre avgörande övertygelser: avfärdandet av metafysiken till förmån för fastställandet av fakta genom observation; övertygelsen att vetenskapen konstituerade den mest eftersträvansvärda formen av kunskap; och att vetenskapliga förklaringar skulle ge upphov till en eller flera lagar under vilka varje enskilt fenomen utgör en observerbar instans.

Bestämmande för Mareys analys av tid var hans allt överskuggande vilja att ta reda på vad som händer inom loppet av en sekund, det vill säga att göra aspekter av tiden synliga som inte är tillgängliga för det ”vanliga” seendet. Denna vilja antar nya dimensioner i de kronofotografier av luftens rörelsemönster som Marey mellan 1900 och 1902 tog i sin egenhändigt konstruerade vindtunnel, eftersom fenomenen som studeras inte bara är osynliga utan också maskinellt producerade. Mareys vindtunnelfoton är en sällan uppmärksammad sida av hans verksamhet. Det bestickande med vindtunnelfotografierna är inte bara att de visualiserar luften utan också når nya, mer radikala vetenskapliga ”sanningar” som egentligen avslöjar mer om den experimentella situationens manipulerbarhet än om den ”natur” som vetenskapen fram till 1800-talet sökte kartlägga.

Arbetet med vindtunnlarna påbörjade Marey i slutet av 1880-talet. Den amerikanske astronomen Samuel Langley hade sedan 1886 uteslutande ägnat sin tid åt att konstruera en flygmaskin. För detta ändamål studerade han effekterna av lufttryck på plana ytor av olika storlek och form som var fastsatta på en snurrarm. Efter en rad misslyckanden med att bygga en fungerande flygmaskin författade Langley i juni 1895 ett brev till den kemisten Louis-Alphonse Davanne där han bad Davanne att kontakta Marey. Langley var intresserad av att köpa ett kronofotografiskt gevär för att bedriva egna rörelsestudier av fåglar.
Förbindelsen mellan Langley och Marey skulle år 1900 leda till att Langley finansierade Mareys konstruktion av en av de första vindtunnlarna för att visualisera luftflöden. Marey betvivlade inledningsvis att hans kronofotografiska försök med vindtunnlar skulle vara till någon verklig nytta. Det största problemet, menade han, låg i hans egen oförmåga att tolka resultaten av vindtunnelexperimenten. ”Min otillräckliga kunskap om matematik förhindrar mig att lämna det experimentella fältet”, avslöjar Marey 1897 i ett brev till Langley. Den senare lyckades dock skingra Mareys tvivel, varvid Marey, som tidigare ägnat sig åt att optiskt kartlägga animal och mänsklig rörelse, därmed tog ett avgörande kliv mot en mer mekaniskt och maskinellt artikulerad vetenskaplig hållning.

Med mobiliseringen av kronofotografins hastigheter för att visualisera hastigheter som han framkallat på mekanisk väg lämnade Marey den för honom tidigare så viktiga fysiologins domäner. På ett generellt plan är Mareys studier från och med detta ögonblick del av en förvandling av vetenskapens syn på teknisk manipulation av data som äger rum runt 1900 där det passiva, neutrala kartläggandet av empiriskt observerbara fenomen får lämna plats åt produktionen av experimentella situationer. Såtillvida utgör Mareys praktik ett instruktivt historiskt exempel på det ömsesidiga beroende mellan vetenskap och teknologi som blir allt mer manifest under 1900-talet, kort sagt, på vetenskapens omvandling till teknovetenskap.