Det finns kartor över länder som inte finns. Uppdiktade länder, alltså. Och det finns uppdiktade kartor, både över länder som finns och länder som inte finns. Frågan om kartans förhållande till verkligheten kan alltså utökas med frågan om kartans egen verklighet. Och äkthet. Den karta över vikingen Leif Erikssons Vinland som dök upp i kartantikvariska kretsar på 1950-talet och som något decennium senare donerades till Yale University av mecenaten Paul Mellon har senare värderats till hundratals miljoner kronor på marknaden. Förutsatt att den varit äkta. Det är den uppenbarligen inte. För något år sedan avslöjade två brittiska kemister att förfalskaren använt ett kolbaserat bläck som inte borde lämna någon gul färg efter sig vid åldrande. Men en gulnad ton finns i bläcklinjerna och är alltså ditsatt för att lura betraktaren.
Det finns en gammal tryckt karta över Schlarraffenland, ”Accurata Utopiae Tabula Das ist der Neu entdeckten Schalk Welt, oder des so oft benanten, und dock nie erkenten
Schlarraffenlandes”. Kartan är utgiven i Nürnberg 1730 av Verlag Homann. Ett av exemplaren finns i Uppsala universitetsbibliotek. Kartören är okänd, ”Author anonymus” står det för säkerhets skull på kartan. I förstone får man en känsla av att kartan är ett spratt som utmålar lyckolandet för den lättsinnige livsnjutaren. Här finns rikedomar, här flödar vinet och här kan man njuta erotikens fröjder. Provinserna har namn som Lusoria Regnum, Bibonia Regnum, Prodigalia Regnum och Respublica Veneria. Lockande för den bekymmerslöse spelaren, drinkaren, slösaren och horkarlen. Vattendragen (om man så kan säga) heter Wein Strom, Der TrunckenSee, Das Versoffene Meer och liknande. Men så märker man att vissa namn har en moraliserande klang: Mammonia, Magni Stomachi Imperium, Schweinlandia. Nu verkar det inte lika lockande. Och så ser man att ovanför detta Schlarraffenland ligger Terra Sancta Incognita, Unbekante Land der Frommen. Och under ligger Das Hollische Reich, Höllandia, Belzebub Regn. och Abgrund Regnum.
Och längst ned går en Circulus der unglickseligen Ewigkeit. Det hela har blivit lätt otrivsamt. Schlarraffenland är alltså inte bara karterat utan har även fått sin plats på den moraliska kartan.
I kartskåpen i Uppsala universitetsbibliotek finns några ”imaginära kartor”, och med det menas kartor över påhittade eller fiktiva områden. Själva kartorna finns dock i verkligheten. Men alla kartor gör inte det. Tänk bara på kartan över Skattkammarön i Robert Louis Stevensons roman, där är både kartan och ön påhittade. Och naturligtvis kryllar det av sådana kartor i världslitteraturen och på bio.
En av de nyare, och den praktfullaste av dem alla (jag kan inte tänka mig annat) är kartan över vägen till Avaberget. Det är den gamle notisskrivaren i Torgny Lindgrens ”Pölsan” som ritar en karta. Han bor på ålderdomshemmet, han är 107 år och har inte bara genomlevt utan även överlevt sin ålderdom. ”/.../ han behandlades som en alldeles vanlig åldring. Han hade ingenting emot det. Men han vägrade att bära blöjor.”
Han ritar kartan åt en av sina vårdare, Linda, som också är guldletare. Kartan är enorm. Han ritar den på spännpapper på golvet med penna och färgkritor. Vägar, stigar, sjöar, stordiken. Skog, myrar och ynkliga små åkerlappar. Blått vatten, men också svart för de blötaste ställena: surhålen, dypölarna, ävjan.

Och han sökte fram den rätta röda färgen, karmin, och märkte ut människornas boningar, alla som han sett och mindes eller som han hört omtalas och beskrivas, och han skrev deras namn med samma dunkelt lysande blodröda färg: Avabäck, Inreliden, Lillåberg, Kullmyrliden, Ristjöln, Åmträsk, Björknäset, Lakaberg, Finnträsk, Granträskliden, Nyklinten, Kläppmyrliden, Burheden, Morken, Lillsjöliden, Gammbrinken, Ensamheten, Lillvattnet och Granbergsliden. Även Matilda Holmströms nedbrunna hus uppförde han på nytt.

Den kartan leder Linda rätt till Avaberget som är en veritabel guldklimp. Och när Linda återkommer rik och hämtar notisskrivaren från ålderdomshemmet i en ståtlig Bentley med chaufför frågar
hon: ”Men hur kunde du rita den där kartan?” Men han viftar bort det: ”Det var ingenting, sade han. Det var rakt ingenting. Det var bara alldeles detsamma som att skriva en mening.”
Imaginära kartor tar stor plats i det senaste numret av Biblis (nr 23, september 2003). Biblis utges av Kungliga bibliotekets vänförening och är en tidskrift för bokhistoria, bibliografi, bokhantverk och samlande, som på senare tid dessutom blivit en aktuell tidskrift av allmänkulturellt lockande snitt. ”Den förbjudna kartan” är tematiteln på detta nummer, som (bland mycket annat intressant) handlar om kartor ur olika synvinklar, inte minst som sagt imaginära. Här rör det sig inte om Vinland och Avaberget, men kartan över Schlarraffenland förekommer faktiskt i en artikel. Det är Kungliga bibliotekets kartexpert Göran Bäärnhielm som skriver om ”En karthandlare i Storkyrkobrinken”. Karthandlaren heter Joseph Schürer och var verksam i det sena 1700-talet. Kartan över Schlarraffenland har Schürer sålt till prosten Carl Nyrén, som
använt den som förlaga till sin ”Land-Charta öfver Stora Skälms Landet” som ingår i Nyréns bok ”Mappa geographica scelestinae, eller Stora skälms-landets geographiska beskrifning”. Tryckåret är 1789 men falskeligen utsatt som 1786.

Passionerat notoriskt imaginärt karterande med dimensioner som bräcker till och med Avabäckskartan får man en underbar inblick i genom konstnären Peter Dahls berättelse om ”Flykten till Caribanien”. Peter Dahl berättar om sitt tidvis hemliga liv i landet Caribanien som så småningom förlades till planeten Cellus. Där låg också andra länder som Caracan, Roffland och andra republiker, kejsardömen och kungadömen. Regenterna hette bland annat Jan och Roffe och var kamrater till Peter Dahl. Krig utkämpades ideligen mellan länderna genom tennsoldatsstrider och kartbilden av territorierna förändrades hela tiden. Peter Dahls imaginära karterande var särskilt under läroverkstiden föremål för attacker från kartörens far. ””Dårkartorna” förbjöds eftersom de upptog min tid och därmed
menligt inverkade på skolarbetet och betygen.” Men på ett senare stadium kom pappa faktiskt att gynna den kartografiska utvecklingen på planeten Cellus genom konstruktiv kritik, och gradnät och nollmeridian infördes. Kartografin blomstrade. ”I augusti 1947 sammankallades en internationell kartkongress i Janiko, Caracans huvudstad. Botanien, Caracan och Caribanien skulle avgöra hur Cellus karta skulle omformas och utformas /.../ Det färdiga förslaget gjordes i skalan 1: 102 400 000 och godkändes av president Hörner [i Botanien].” Arbetet fortsatte med detaljkartering. 1959 utkom en svartvit ”Cellusianska världsatlas” i skala 1: 12 800 000 i ett tiotal exemplar och 1960 kom i färg en ”Caribansk Imperialatlas” i ett exemplar i skalorna 1: 6 400 000 och 1: 3 200 000.
Peter Dahl verkar inte ha övergivit kartografin och aldrig ha klivit av planeten Cellus. ”År 1998 gav jag ut en atlas i stort format, T.C.P:s Handatlas, i 100 exemplar /.../ År 1999 gjorde jag den första globen över Cellus.”
Den väldiga
Ebstorfkartan (3,6 x 3,6 meter) gjordes omkring 1235 av Gervase från Tilbury, engelsman och allmän europé. Den förstördes dessvärre 1943 av en allierad bombräd, men finns avbildad i tryck. Kartan är en världskarta av O/T-typ där O:et är världens gräns och det inskrivna T:et är de stora vattendragen som delar den kända världen i tre kontinenter, Asien, Europa och Afrika. Östern, Orienten, är vänt uppåt på kartan (jämför orientering). I uppsatsen ”Koden till Sanningens ö” tar Uppsalaprofessorn Gunnar Olsson Ebstorfkartan som utgångspunkt för att illustrera karterandet som en modell för det västerländska tänkandet. Wittgenstein, Kant och Platon får bära vittnesbörd om att ”Den västerländska filosofins historia är ett med kartografins historia”.
Ebstorfkartan är ju inte imaginär i den meningen att den visar ett landområde som inte finns i verkligheten. Det imaginära inslaget är mer normativt: så här ser världen ut, och så bör den också se ut. På Ebstorfkartan är Kristi huvud, fötter och armar
orienteringspunkter i världsbilden, och i världens mitt - Kristi navel om man så vill - ligger Jerusalem. ”Ett enastående exempel på det kartografiska förnuftet i praktiken. Den mänskliga kroppen förvandlad till ett koordinatnät i vilket hela universum låter sig fångas, en förening av Vitruvius ”Homo circularis” och ”Homo quadratus” två århundraden före Leonardo.”
Samma kartbild kan förmedla helt olika intryck och information beroende på hur man markerar olika uppgifter och bilder. Kusliga exempel på det visar kulturgeografen Lennart Runesson i ”Chartans (o)behag”. Här jämför han sovjetiska invasionskartor över Gotland och Stockholm från 1970- och 1980-talen med förlagorna som är delar av den svenska topografiska kartan. Karteringen är alltså inte imaginär, men helheten blir så att säga imago-manipulativ.
Under titeln ”Nation och upplysning i 1700-talets geografi” behandlar historikern Mattias Legnér synen på kartor och på geografiska uppgifter under den svenska upplysningstiden. Epokens ambition att
sprida kunskaper i samhället fick inte något starkt genomslag när det gällde svenska kartor. Kartor var visserligen dyra att framställa, men det är inte den främsta förklaringen till det klena kartspridandet. Motiveringen var ofta militärstrategisk och i botten låg ett synsätt som innebar att geografisk kunskap helt enkelt var statens egendom.
Ingen av de åtta upplagorna av Tunelds geografi (mellan 1740- och 1820-talen) kom att åtföljas av någon karta! Det var tidvis enklare att komma över en karta över Sverige utomlands, och i långa perioder var de utländska upplagorna mer exakta än de kartor som militär och lantmäteri i Sverige hade tillgång till! Legnér skriver visserligen om ”verkliga kartor”, men inte minst om hur bristen på sådana förvanskade bilden av verkligheten.

Men upplysningstidens ambitioner slutar inte i 1700-talet. Just nu skannas Lantmäteriets kartor, en kartskatt på över 50 miljoner sidor, för att undan för undan bli tillgängliga på nätet. Bengt-Olof Käck har lett projektet som kommer
att pågå i ytterligare några år. I ”Kartan i datorn berättar historien” ger han en beskrivning av hela företaget och en bakgrund som handlar om hantering och slitage. För här rör det sig om ytterst ”verkliga” kartor, kartor som är ett mycket efterfrågat bruksmaterial samtidigt som det utgör en enorm kulturskatt.
Imaginära kartor är ett dimmigt begrepp. Gränsen mellan verklighet och fiktion i äldre kartografi är mycket flytande. Olaus Magnus stora epokgörande karta över Norden, ”Carta marina” från 1539, är ett kartografiskt storverk och ett under, när man betänker kartörens förutsättningar (egna vidsträckta resor, uppgiftsinsamlingar från sjöfarande och handelsmän, ingen flygfotografering, inget datorstöd). Det är den första karta där skepnaden av länderna på ett hyggligt sätt överensstämmer med verkligheten. Ändå är den nedlusad med imaginär information: den antika sagoön Thule (Tile) mellan Färöarna och Orkneyöarna, trollen i Norge, havsmonstren som slukar varandra och människornas skepp.
Och
havsmonstren levde kvar på kartorna över området för lång tid framåt. Man måste alltid ta kartor med en nypa salt. På min gamla bilkarta är BP-macken mycket större än Uppsala domkyrka.

Lars Munkhammar
är förste bibliotekarie
vid Uppsala universitetsbibliotek