Kärt är att råka dig, nattviol,
där blek du står ibland gräsen
och suckar ut efter sjunken sol
din doft, ditt innersta väsen.

Ljuvt är att höra din sång, du trast,
där högst i granen på spaning
du jublar ut under kvällens rast
om morgonrodnad din aning.

Men lär du mig, nattviol, blid som din
en sorg, när fröjd har gått under!
Trast, lär mig tolka så glad som din
min tro på ljusare stunder!

På ensliga ställen i skogen växer en orkidé med vita blommor, som på natten utsänder sin väldoft för att locka till sig pollinerande nattfjärilar. Nattviolen ger en förtätad stämning av nordisk sommar. Alltsedan Atterbom har den omhuldats av diktarna, och den har blivit en symbol för längtan, för det hemlighetsfulla, och för vemod, som i ovanstående rader av A T Gellerstedt, eller i dikten ”Elegi” av den finlandssvenske författaren Erik Grotenfelt:

Dofta, dofta nattviol,
sommarnatt är ljum,
ingen oro sjuder.
Och till skogens tysta rum
långt ur fjärran ljuder
vemodsensam bondfiol.

På Gotland, som tillika med Öland är orkidéernas ö, har nattviolen burit namnet vita S:t Hansnycklar, eftersom den blommar kring midsommar, Sankt Hans dag. Gustaf Larsson, den gotländske skalden, har i en dikt skrivit om flickan Gardru, som på denna dag plockade ”veitä Sankt Hans nycklar” till sin önskekrans, när hon gick och längtade efter sin älskade, som aldrig tycktes komma tillbaka. Troligtvis har den svenska midsommarbuketten, som göms under huvudkudden och som anses kunna framlocka drömmar om en tillkommande maka, ursprungligen bestått av just orkidéer. Brudsporre – namnet på en annan orkidé som blommar vid midsommar – minner förmodligen om detta.

Orkidéerna har varit kärlekens blommor framför andra i folktron över hela Europa. Redan i en av de medeltida isländska sagorna, ”Hálfdanar saga Brönufóstra”, omtalas den ovannämnda seden. Huvudpersonen Halfdan, som skall bege sig till England på äventyr, får av kvinnan Brana följande råd: ”Här är gräs, som jag vill giva dig. Dem skall du giva konungadottern och då kommer du att få hennes kärlek. På natten, när hon lägger dem under sitt huvud och sover på dem, kommer hon att älska dig som sitt eget liv.”

Orkidéerna förknippas inte bara med svärmeri och oskyldiga midsommardrömmar, utan också med sinnlig älskog. En annan av de svenska romantikerna, Erik Axel Karlfeldt, lyfter i sin dikt ”Nattyxne” fram denna dubbelhet. Den väldoftande nattviolens två rotknölar bär på sin hemlighet. De luktar fränt.

Djupt i din rot går ett hemligt flöde,
en jordbrygd skum,
Veneris blomma, Satyrium.

Hos Shakespeare, som i sina dramer nämner åtskilliga växter, är orkidéerna blommor som symboliserar älskog, men också död. De nämns i ”Hamlet”, i scenen där man berättar att Ofelia har drunknat i strömmen, när hon skulle fästa blomsterkransar i pilträdets grenar. Kyska jungfrur kallar enligt Shakespeare orkidén ”dead-men”s-fingers”, ett namn som syftar på den mörka, vissnade rothälften hos Dactylorhiza-arterna. Oblyga herdar använder däremot grövre, ekivoka namn, säger författaren utan att ge exempel.

Åter till Gotland. Ordet satyrium, som känns igen från Karlfeldts dikt, dyker märkligt nog upp i Visby domkapitels protokoll från 1586. Jakob Norrbys från Hall på norra Gotland stod detta år anklagad för att under altarklädet i sin hemkyrka ha gömt roten av satyrion och en så kallad sömntorn. Sedan dessa växter blivit utsatta för kraften från tre mässor som hållits vid altaret, skulle de enligt Jakob Norrbys tro kunna hjälpa honom att locka till sig vilken kvinna han än ville ha. Sömntorn är den röda, mossaktiga boll som växer fram ur vildrosor och som gömmer en liten stekels larver. Den ansågs framkalla sömn om man lade den under huvudkudden. Roten var sannolikt tänkt att få kvinnan att drömma om Jakob Norrbys när hon låg i sin säng. På kontinenten har det varit vanligt att ungdomar lagt en orkidérot under kudden hos den de åtrått för att vända hennes eller hans kärlek till sig. Rötterna har ansetts besitta en särskilt stark kraft vid midsommar.

Satyrion är ett antikt orkidénamn, som nämns av romaren Plinius d ä och av greken Dioskorides. Ordet kommer av satyr, det mytologiska väsen som är en blandning av människa och bock. De liderliga satyrerna har givit namn åt den älskogsblomma vars rötter liknar ett par testiklar och luktar bock. I enlighet med signaturläran användes den som afrodisiakum – både för människor och djur. Enligt Plinius brukade man ge satyrion åt bockar som var ovilliga till parning och örten troddes kunna framkalla djurisk brunst hos män. Theofrastos skriver att roten skall dra i bergsgetmjölk för att kraften skall utvinnas ordentligt. Hos denne Aristoteles lärjunge och den västerländska botanikens grundläggare nämns för första gången växtnamnet orchis, som egentligen betyder testikel.

Det var alltså bland grekiska herdar i antiken som föreställningarna om orkidéerna uppstod. Orkidéerna, vars blommor liknar insekter eller små människor, tycks ha fascinerat vetenskapsmän såväl som bönder i alla tider. När man slår upp ett botaniskt verk från 1500- eller 1600-talet kan man fortfarande se rester av orkidéblommor som någon för länge sedan plockat med sig för att examinera med hjälp av bilderna och beskrivningarna i boken. Vad de antika auktorerna berättar om orkidéernas verkningar och användningsområden förmedlades vidare av medeltidens och renässansens botanister och nådde så långt som till allmogen i Nordeuropa. Ännu Carl von Linné upptog satyrium bland afrodisiaka i sin läkebok ”Materia medica”. Han berättar också i ”Flora Svecica” att man i Dalsland brukar ge nattviolen åt tjurar som är ovilliga till parning. Orkidéerna bär härav namnet yxnegräs. Förleden yxne härleds ur oxe, ett ord som kunde ha den mer allmänna betydelsen tjur.

De oanständiga orkidénamn som Shakespeare nämner hade förr talrika motsvarigheter i Sverige, men dessa är i dag bortglömda, eftersom de utrensades ur flororna på 1800-talet: ålderdomshugnad, sängetröst, mansstyrka, det spefulla mesört med flera. Andra folkliga namn har religiös prägel. Jungfru Marie brudgran, ett gammalt namn på brudsporren, är ett exempel på att kärleksblommorna har kristnats. Än i dag upptar floran namn som Jungfru Marie nycklar, S:t Pers nycklar och Johannesnycklar. Dessa har motsvarigheter i tyskans Himmelschlüssel, Peterschlüssel och Frauenschlüssel, vilka dock vanligen inte är orkidénamn, utan betecknar gullviva. Gullvivans blommor har liknats vid en nyckelknippa (de påminner om sådana nycklar som hör till ett så kallat bultlås) – och inte vilka nycklar som helst, utan de som öppnar himmelens port. Himmelrikets nycklar tillhör enligt Nya Testamentet aposteln Petrus (S:t Per), men också Jungfru Maria har ansetts bära dem i egenskap av förebedjare. Dessa gullvivenamn har sedan överflyttats till andra arter med liknande blommor, till exempel orkidéerna. En senare tolkning av nyckelnamnen är att blommorna öppnar för sommarens intåg. Tolkningarna behöver inte motsäga varandra – en blomstrande sommaräng är ju som en förgård till himlen. Orsaken till att arten Dactylorhiza maculata i Sverige fått namnet Jungfru Marie nycklar är förmodligen att den har svartfläckiga blad. Fläckarna har, i likhet med punkterna på den sjuprickiga nyckelpigan, associerat till Marias sju sorger eller kanske till hennes stjärnströdda mantel. Jungfru Marie rock är ett annat namn som Linné upptecknade under sina resor i Sverige.

I Finland har samma art ibland kallats lehmänutarheinä, ”kojuvergräs”. Den flikiga roten påminner om ett juver med spenar. Roten har därför – återigen enligt signaturläran – givits åt korna för att de skulle mjölka bättre. I Sverige har man även i detta sammanhang förknippat arten med Maria, och det finska namnet motsvaras här av Jungfru Marie bröst. Förmodligen har namnet uppkommit genom att man associerat till den helbrägdagörande reliken Jungfru Marie mjölk.

Ännu ett namn på Dactylorhiza maculata är Jungfru Marie hand, eller det utvidgade Jungfru Marie hand och Skams hand. Vor Herres finger og fandens kløer är en av flera motsvarande danska benämningar. Rotknölarna har i detta fall liknats vid två händer: en svart, skrumpnad som är fjorårets och en vit som är frisk. Föreställningen att den ena roten är kvinnlig och den andra manlig går tillbaka på antiken. Plinius påstår att om en man äter den vita roten får han en son och om en kvinna äter den svarta får hon en dotter. Han talar också om manliga och kvinnliga arter. Denna idé ligger bakom Adam och Eva, namnet på den orkidé som uppträder i röd och en gul form. Det är egentligen inte så gammalt i svenskt språkbruk – det introducerades av Krok & Almquists flora på 1880-talet – men har längre tradition i andra länder. På Färöarna lär den vita formen av Dactylorhiza maculata ha kallats Eva, den röda Adam.

I blommornas värld blandas alltså bibliskt, romerskt och grekiskt, fromt och burleskt. Venus blomma har blivit Jungfru Marias blomma. Man stöter ibland på teorin att Maria skulle ha ersatt Venus i den folkliga kulten och därmed i växtnamnen. Men de äldsta Marianamnen bland blommorna har nog tillkommit genom lärda personers kristnande av de antika växtbeteckningarna.

Även fornnordiskt klingande namn som baldersbrå och det isländska Friggjargras – det senare ett namn på en nattviolsläkting – är sannolikt lärda konstruktioner som kommit till i kristen tid. Linné gick emellertid tillbaka till antikinspirerade namn. Det lilla honungsblomstret kallade han Herminium – ett ord som åtminstone enligt upphovsmannen själv är bildat av gudanamnet Hermes. Han ogillade blomsternamn med rötter i katolsk fromhet, och de passade heller inte in i hans binära nomenklatur. Det medeltida Calceolus Mariae, Jungfru Marie sko, bytte Linné ut mot Cypripedium, som betyder Kypris sko (Kypris är ett annat namn på Venus-Afrodite). Som svenskt namn upptar Linné i sin ”Flora Svecica” det besynnerliga guckusko, vilket kom att ersätta Jungfru Marie sko. Gucku betyder gök, en fågel som fått namnge flera växter som blommar vid den tid då den gal.

Under romantiken intresserade man sig åter för Mariablomstren. Tack vare detta använder vi fortfarande namnet Jungfru Marie nycklar. Richard Dybeck – mannen som skrivit texten till ”Du gamla, du fria” – publicerade långa förteckningar av allmogens gamla växtnamn i sin tidskrift Runa kring 1850. De grovkorniga namnen förträngdes. I den romantiska diktningen lyftes det jungfruliga och oskuldsfulla fram hos nattviolen. En sista utlöpare i denna tradition är Emil Hagströms dikt som börjar:

Nu doftar nattviol
i gömda ådrors sänka,
tuvor i silver går
och daggens skålar blänka.