I diskussionen om Ernst Brunners roman Carolus Rex, med underrubriken Karl XII – hans liv i sanning återberättat (Bonnier, 806 s), har frågan uppstått just om vad som är sanning beträffande den bild som ges av kungens karaktär och personlighet. Hur var kung Karls förhållande till krig, krigföring och människor? Var han en krigshetsare, sadist och folkmördare, som Brunner låtit förstå, eller var han en relativt normal krigarfurste av sin tid? Ett sätt att försöka besvara frågorna är att testa hans agerande gentemot folkrättsliga begrepp som aggression, självförsvar, krigsförbrytelser och folkmord. Begrepp som med undantag av folkmord existerade i en eller annan form även i den politiska och rättsliga diskussionen på 1700-talet.
Numera är de få som försvarar Karl XII:s utdragna krig och ovilja att utnyttja diplomatiska medel för att nå fredliga lösningar. Kritiken mot honom som statsman och strateg är överväldigande. I den meningen slår Ernst Brunner in öppna dörrar. Vad som återstår av hjälteglorian är det obestridliga mod kungen visade på slagfältet och det egalitära förhållningssätt han hade i förhållande till sina soldater – han delade umbäranden och ställde samma krav på sig själv som på andra. Hur var han då som taktiker? Militärhistorikern Gunnar Artéus har i sina skrifter visat att Karl som fältherre hade en komparativ fördel: hans ”arméstridsmetodik var den offensivaste i sin tids Europa och sannolikt även den effektivaste”. Citatet är från ”Svensk fältherrekonst” (2005). Men därmed har man kanske uttömt vad positivt som finns att säga om kungen som krigare och ledare.
Ernst Brunner har inför utgivningen av sin roman målat en bestialisk bild av Karl och med massmedialt pr-sinne gjort häftiga jämförelser med Hitler, Stalin och Pol-Pot. För att börja med frågan om aggression så vet vi att Hitler startade det andra världskriget 1939. Startade Karl XII det Stora nordiska kriget år 1700? Var även han en aggressor? Bakgrunden var att en allians Ryssland-Sachsen-Danmark hade formats mot Sverige.
I februari 1700 går August den starkes polsk-sachsiska trupper in i svenska Baltikum och belägrar Riga. Staden försvarar sig dock väl. I mars går Danmark till aktion mot Sveriges allierade Holstein-Gottorp. I detta läge – i början av augusti – landstiger Karl XII på Själland för att bistå Holstein. Redan i mitten av augusti tvingas de krigförande i det danska kriget till fred av England och Holland. De två sjömakterna vill bevara balansen i regionen. Besvikelsen var stor i det svenska lägret – man fick inte skörda den seger som var inom räckhåll. I slutet av augusti återvänder de svenska styrkorna över sundet.
Under tiden har hotet mot Riga förvärrats. I mitten av juli hade kung August, med en här på 17 000 man, tagit sig fram till stranden av Düna (Daugava) för att på nytt söka erövra staden. Karl XII var i sitt nya högkvarter i Karlshamn i färd med att inskeppa en straffexpedition mot August, när besked inkom om en rysk krigsförklaring mot Sverige. Tsar Peter hade låtit sina styrkor gå över ingermanländska gränsen mot Narva. Karl XII landstiger i södra Estland i oktober, beslutar sig för att ta det akuta hotet först, går mot ryssarna i nordost och besegrar dem utanför Narva i november. Efter vinterläger i Estland är han våren 1701 mogen att vända sig mot August. I början av juli går de svenska trupperna över Düna och fördriver sachsarna från området. Därmed har tre angripande fiender bemötts och delvis besegrats inom drygt ett år.
Sekvensen av händelser så här långt visar att Sverige först agerade i kollektivt självförsvar tillsammans med Holstein-Gottorp, därefter i individuellt självförsvar gentemot fienderna i öster. Den estniske diplomaten Margus Laidre skrev 1996 i sin bok ”Segern vid Narva, början till en stormakts fall” att det var ”August II som i egenskap av polsk kung lät avfyra de första skotten i den konflikt som för eftervärlden skulle bli känd som det stora nordiska kriget”.
Vid utgången av 1701 kunde man konstatera att Karl så långt hållit sig till de internationella spelreglerna – såväl enligt dåvarande som modern folkrätt. Redan 1700-talets furstar såg ett behov av att på något sätt rättfärdiga sina väpnade attacker. Den ryske diplomaten P P Shafirov utgav 1717 en skrift som försvarade tsar Peters angrepp på Narva som ett ”rättfärdigt krig”. Voltaire avfärdade senare, i sin bok om Karl XII (Histoire de Charles XII, 1731), i ironiska ordalag dessa ryska försök till rättfärdigande Voltaire var mer positivt inställd till den svenske kungens känsla för rättvisa i det uppkomna politiska läget. I Gunnar von Proschwitz svenska utgåva av Voltaires ”Carl XII:s historia” (1997) säger kungen till sitt råd inför hotet från alliansen: ”Jag har bestämt att aldrig föra ett orättvist krig, men att inte avsluta ett rättvist krig förrän mina fiender förlorat det. Mitt beslut är fattat: jag skall anfalla den förste som ger sig tillkänna, och när jag besegrat honom hoppas jag skrämma de andra” .
Efter segern vid Düna slår emellertid Karl in på en politisk väg som leder just till ett orättfärdigt krig. Han insisterar på att Polen ska avsätta August som kung – detroniseringspolitiken. Den polska senatens ledare skriver ett brev till honom där man hävdar att Polen som sådant står utanför konflikten och man framför en vädjan om att de svenska trupperna inte ska gå in i det egentliga Polen. Detta är emellertid just vad Karl gör vintern 1702. Han gjorde klart att han hade rätt att uppsöka sin fiende, var denne än befann sig.
Någon gång under perioden 1702-1704 övergår Karls legitima försvarskrig till aggression. Tsar Peter erövrar det svenska område som ska bli St Petersburg 1703 och följande år intar ryssarna Narva och Dorpat (Tartu) utan att svenska trupper ingriper. Karls fokus skiftar alltmer från självförsvar till detronisering. Voltaire citerar kungen i ett samtal med den polska senatens primus: ”Jag kommer inte att ge polackerna fred förrän de valt en annan konung”. I jakten på August och hans trupper förhärjas Polen och civilbefolkningen utarmas.
Vi kommer därmed in på krigets vid denna tid oskrivna lagar. Begreppet krigsförbrytelser, i betydelsen onödiga grymheter, existerade redan i Hugo Grotius texter sedan 1625, men det rörde sig än så länge om internationell moral och inte om bindande folkrätt. Den härskande naturrättsliga uppfattningen gjorde emellertid att gränsen mellan tvingande moralbud och bindande internationell rätt var hårfin.
Fältmarskalken Rhensköld vann i februari 1706 en stor seger mot sachiska, polska och ryska styrkor vid Fraustadt norr om Wroclaw och tog 7 600 fångar. Bland dem befann sig ett stort antal ryssar som alla avrättades. Kung Karl lyckönskade efter segern sin fältmarskalk och godkände uttryckligen hans behandling av fångarna, detta enligt Sverker Oredsson i uppsatsvolymen ”Tsar Peter och kung Karl” (1998). Ryssarna, skriver Voltaire, bad ”på knä för sina liv, men man massakrerade dem obarmhärtigt mer än sex timmar efter striden för att utkräva hämnd på dem för deras landsmäns grymheter, och för att göra sig kvitt dessa fångar, ty man hade inte vetat vad man skulle ta sig till med dem”.
Voltaire skriver om Karl XII:s krig i Sachsen 1706 att sedan kungen hårt beskattat landet, för att försörja sina soldater och skaffa foder till hästarna, införde han också regler till civilbefolkningens skydd: ”Han beslöt i alla städer där han förlade en garnison att varje värd som hade soldater inlogerade skulle varje månad lämna rapport om deras uppförande, i särskilda fall skulle soldaten ej erhålla sin sold. Inspektörer gick dessutom var fjortonde dag från hus till hus för att ta reda på om svenskarna förorsakat någon skada. De såg till att hålla värdarna skadeslösa och att bestraffa de skyldiga”.
Mot denna av Voltaire speglade sociala medkänsla kan kontrasteras olika citat från Brunner som berättar om kungens repressalier mot en motsträvig civilbefolkning. Den brunnerska romanens jagform tillåter författaren att effektivt förmedla bilden av en grym och hämndgirig krigarkung. Vid ett tillfälle heter det: ”Jag lät som straff avbränna traktens alla herrehov och bondbyar. I en lång allé lät jag upphänga patrasket som slaktdjur i en kötthall”. I ett brev till Rhensköld skriver Karl: ”Vi låter också bränna varje ort där fienden visar sig. Nyligen har jag sålunda bränt upp hela staden Niezsava och hängt borgarna”.
Våldtäkter hörde till bilden i dessa sammanhang, som när staden Novieszov intogs: ”Jag hade före stormningen lovat mina trupper stadens fruntimmer och 24 timmars fri plundring”. Just i detta fall på verkades kungen av invånarnas böner om nåd, gav kontraorder ”och mina soldater, som redan börjat gå hårt fram i hemmen och bland kvinnorna, lydde genast och ställde upp på torget”.
Övergrepp mot civila är naturligtvis förbjudna enligt dagens folkrätt, men repressalier mot civila som bistått fienden var tillåtna under krigets lagar på 1700-talet. Dåtidens naturrättsliga paradigm ställde samtidigt krav på ett generellt skydd av civilbefolkningen i de flesta situationer.
Karl XII var sannolikt inte värre än andra samtida härförare vad gällde behandlingen av civila. Härförarna upplevde sig ofta stå inför valet mellan straff och skydd, mellan repressalier och humanitet. Men även om de var inriktade på det senare var man tvungen att försörja trupperna på lokalbefolkningens bekostnad.
Sommaren 1708 vinner Karl sin sista seger vid Holowczyn i polska Vitryssland och går därefter in i det egentliga Ryssland. Den ursprungliga marschriktningen är Moskva men den ändras av olika skäl till riktning sydost, mot Ukraina. Självförsvarskriget, som rent logiskt borde ha varit inriktad på en snabb befrielse av Ingermanland och Narva, skiftar karaktär. Syftet var att slå tsar Peter på hans egen hemmaplan, för att på så sätt återta kontrollen över förlorade områden. Detta skulle, som vi vet, inte lyckas. Karl var en dålig strateg, men inte en aggressor i förhållande till Ryssland. Inför Poltava var hans syfte att slå ut den ryska armén och straffa tsar Peter, men inte att erövra territorium. Enligt dagens folkrätt skulle dock hans krig 1708-09 bedömas som ett oproportioneligt självförsvar som övergår i aggression, men så upplevdes det inte av dåtiden.
Krigsförbrytelser mot civila inträffade säkerligen under det ryska fälttåget. Brunner skriver om staden Smiloffs öde: ”Samma dags natt gav jag vart och ett regemente order att taga sin trakt och tända eld uppå. Först skulle all boskap tagas ut, därefter människorna nedhuggas och husen uppbrännas”. Något folkmord i modern mening var det dock aldrig fråga om – vare sig i Ryssland eller i Polen. Det fanns aldrig någon avsikt att helt eller delvis utrota en viss etnisk grupp, som brottet beskrivs i 1948 års folkmordskonvention.
Brunners karaktärisering av Karls gärningar genom jämförelser med ökända folkmördare i modern historia skjuter således över målet, men han har som skönlitterär författare trovärdigt fångat kungens känslokyla inför de människor som blir krigets offer. Han har också på ett isande sätt beskrivit kungens snarhet att bestraffa dem som är i hans våld, liksom den obarmhärtighet han visade mot ”landsförrädare”, desertörer, fega soldater och försumliga sjömän. Voltaire skrev om Karls känsla för rättvisa att den ibland övergick till grymhet. Någon förståelse för det som idag kallas mänskliga rättigheter hade kungen inte.
Brunner låter i slutet av sin bok Karl reflektera över förhållandet krig och människor: ”Krig bedrives dock icke för att skona människoliv. Sådant är onödigt och ovärdigt en fältherre och konung”.
