När massemigrationen från Sverige till Amerika kommer på tal – i medier, på ­seminarier, i debatter och även i samtal svenskar och svenskamerikaner emellan – vilar Vilhelm Mobergs ande tung över historieskrivningen. Bilden av emigrationen som huvudsakligen en angelägenhet för jordens döttrar och söner lever kvar. Detta trots att det faktiskt var andra grupper som dominerade emigrationsströmmarna, åtminstone från år 1870: tjänstefolk, entreprenörer och arbetare.

Karl Oskar och Kristina var inga typiska utvandrare. Ändå gör till och med dagens debattörer, om papperslösa och asylsökande, gärna kopplingar till Vilhelm Mobergs båda gestalter: Karl Oskar och Kristina var ju välkomna, då bör också vi välkomna dem som vill komma hit, lyder argumen­tationen.

Parallellen haltar i flera avseenden. Amerikafararna var inte papperslösa, utan värvade och med nödiga handlingar försedda. Och varför jämföra med två jord­arbetets emigranter istället för med urbaniserade arbetare, vilka var vanligare på båtarna över Atlanten?

Svenska historiker och ekonomhistoriker har sedan 1960-talet försökt slå hål på den missvisande Moberg-bilden. Utan framgång. Möjligen kan den senaste insatsen i den vägen ändra på förhållandet. Historikern Jimmy Engrens doktorsavhandling Railroading and Labor Migration: Class and Ethnicity in Expanding Capitalism in Northern Minnesota – The 1880s to the Mid 1920s (Växjö University Press, 440 s).

Jimmy Engren har en helt annan utgångspunkt än att den typiske utvandraren från Sverige till Amerika var av en torpare eller dräng som drömde om en bit egen jord. Han utgår från utvandrade arbetare, och dokumenterar hur svenskar som var med och byggde järnväg i USA sakta men säkert amerikaniserades; i järnvägssamhället Two Harbors tog svenska socialister makten år 1911. I detta samhälle i norra Minnesota uppstod en folkrörelsepräglad motkultur.

Enligt Engrens studie av järnvägsföretaget Duluth & Iron Range Railroad och den svenska gruppen (29 procent svenskfödda personer av 5000 invånare) blev arbetsplatsen det viktigaste mötet för europeiska immigranter, inte minst svenskar, och en motor i amerikaniseringen.

Engren har analyserat officiella folkräkningar och företagets tillvägagångssätt för att amerikanisera arbetarna, något som bland annat skedde med hjälp av en KFUM-avdelning. Anläggningsarbetarna lyckades skapa en arbetaroffentlighet med svenska förtecken. Det fanns till och med en Verdandiloge.

I Minnesota levde redan på 1870-talet en stor grupp svenskar som gick mellan olika arbeten. Under 1880-talet var det vanligt med korta, mobila jobb som lantarbete, järnvägsarbete och skogshuggning. År 1910 blev en förändring tydlig. Några svenska lokförare tillhörde arbetararistokratin på järnvägarna, men i stort var arbetarna förpassade till järnmalmsdockorna.

Enligt Engren var det vanligt att utvandrare från Tyskland uppgav farmare som yrke utan att vara det. Det var det de ville bli, men på plats i det nya landet fick de ­andra jobb och måste ibland, liksom flyktingar och utvandrare i vår tid, försörja sig på flera olika jobb.

År 1920 hade den svenska gruppen blivit ytterligare diversifierad. Första generationen invandrare hade liten social rörlighet. Invandrarnas barn, däremot, som kom att gå i amerikansk skola och tillägna sig ­andra kunskaper än generationen innan, fick lättare jobb på kontor.

Själv har jag funderat mycket över den svenskamerikanske arbetarens brist på ­eftermäle på den här sidan Atlanten. Det måste finnas fler förklaringar än att Vilhelm Mobergs grandiosa epos har fått överskugga alla försök till mer urbana analyser. En studie med psykologins redskap återstår att göra. I väntan på en sådan kan en hypotes vara att också svenska emigranter gjorde som tyska, titulerade sig som farmare utan att vara det.

När jag reste i norra delen av staten New York och södra Michigan för ett par år sedan, och umgicks dag och natt med svenskättlingar, såg jag efter en tid mycket tydligt hur männi­skor led av brist på självförtroende och en stukad självkänsla. De var barn och barnbarn till emigranter från Sverige som hade hoppats på att i bästa fall nå framgång, i annat fall uppleva välgång.

När immigranterna blev arbetslösa i stället för arbetare, eller arbetare istället för företagare, uteblev de stolta hälsningarna hem till Sverige. Detsamma tycktes gälla de barn och barnbarn som inte heller hade lyckats förverkliga konstitutionens rätt till individuell lycka, utan fortsatte tillverka möbler i Jamestown eller montera bildelar i Detroit.

I det perspektivet skulle alltså en för­klaring till den eviga bondebilden vara att varken utvandrarna, när de väl var på plats, eller deras barn och barnbarn fann någon anledning att förmedla en annan bild. Varför skryta med att vara arbetare när det bara är andra arbetare som imponeras? Och varför skryta med att vara från Sverige när också alla andra kommer från något annat land än USA?

För att förstå den svenskamerikanska kulturen och livsstilen är det befogat att påminna om den tidiga bakgrunden till uppkomsten av detta land med dess lapptäcke av minoriteter. För Sveriges del startade massemigrationen år 1869, men det fanns svenskar over there långt ­tidigare. Redan på 1600-talet grundades den svenska kolonin Nya Sverige vid Delaware-floden nära, den plats där staden Philadelphia ligger i dag. För att stormakten Sverige skulle kunna exportera svenska produkter till Amerika såg rikskanslern Axel Oxenstierna till att Nya Sverige blev verklighet.

Kolonisatörerna var i viss mening jordens och markens nybyggare, men det vore ändå att göra våld på sanningen att beskriva dem som tidiga föregångare till Karl Oskar och Kristina. Det är lika relevant att se dem som den tidens handlare och affärsmän. I kolonin handlade människor från Sverige med tobak, som de ­odlade på plats, och skinn av bäver, utter och björn som de bytte till sig från india­nerna. De svenskar som färdades med båt till kolonin i den nya världen led svårt. Båtar sjönk till botten, människor blev strandsatta och dog av törst och förgiftning. De som lyckades bosätta sig där hjälpte till att bygga kyrkor och delta i handel och jordbruksarbete. De flesta män­niskor som hamnade i Nya Sverige kom inte dit frivilligt, utan tvingades dit av den svenska regeringen som ett straff för att de hade deserterat från krigsmakten eller gjort något annat brott.

De mångfasetterade och flerdimensionella inslagen i de senare vågorna av utvandring är påfallande för den som tar del av Uppsalahistorikern Fred Nilssons doktorsavhandling ”Emigrationen från Stockholm till Nordamerika 1880–1893. En studie i urban utvandring” (1970). Den kom för snart 40 år sedan, men eftersom den aldrig lyckades göra något avtryck i det offentliga samtalet, finns det all anledning att påminna om den. Nilssons ambition var att göra upp med den förhärskande föreställningen om emigrationen som en företeelse för bönder och andra jordbrukare.

Industriarbetare och handelsanställda emigrerade i störst utsträckning, konstaterade också Fred Nilsson; ”Den populära föreställningen om de svenska emigranterna som en relativt homogen mängd jordbrukare ter sig förvånande.” Han förklarade den dominerande föreställningen med skillnaden i miljö mellan landsbygd och stad. På landet har minnet av bortdragande släktingar bättre bevarats i form av Amerikabrev och annat. När någon person lämnade byn och landet var detta en händelse som förevigades av fotografer, men stadens ”många anonyma arbetaremigranter lämnade inga spår efter sig, och deras plats intogs snart av andra”.

Det torde låta tveksamt i mångas öron. Låt vara att invånarna i städer och industriorter levde och lever mer anonymt än bybor. Men att tro att individen var utbytbar är nog en obefogad förminskning av proletären. Om inte annat hade också de urbana industriarbetarna anhöriga. En troligare förklaring till tystnaden kan vara att många utvandrare inte tyckte att det fanns någon anledning att framhålla att han eller hon kom att slita i en fabrik, och hade ett jobb som inte var mer glamoröst än det han eller hon kanske ändå förr eller senare hade fått i Sverige.

Fred Nilssons nästa förklaring till mytbildningen är lättare att instämma i. Redan år 1910 utgjorde städernas andel något mer än 60 procent av det totala antalet svenskfödda immigranter i USA (665000). Svenskarna i USA:s industristäder förlorade sin identitet och amerikaniserades sannolikt snabbare än jordbruksinvandrarna, medan invandrarna höll samman i till ­exempel föreningsliv i farmarområden som Minnesota, Wisconsin, Illinois, Iowa, Nebraska, Kansas och South Dakota, något som för övrigt löper som en undertext också i Jimmy Engrens avhandling.

Övriga förklaringar som Nilsson förde fram är dels Vilhelm Mobergs epos, dels 1907 års statliga emigrationsutrednings utgångspunkter. Denna utredning utgick från att stockholmares utvandring var en så kallad etappemigration, det vill säga en emigration av människor som kom från svensk landsbygd och som i en första etapp valde att bosätta sig i storstaden. Nilsson kunde emellertid slå hål på detta resonemang: visserligen var cirka hälften av de utvandrande stockholmarna födda i landsorten, främst Småland och Östergötland, men de flesta kom antingen från andra industritätorter eller hade bott så länge i Stockholm att de blivit urbaniserade.

Jimmy Engren går åtskilliga steg längre än Nilsson, genom att låta frågan om interaktionen löpa som en röd tråd i sin avhandling. Me­dan Nilsson intresserade sig för individernas bakgrund, koncentrerar sig Engren på vad som händer i det nya landet. Även i kunskapsrika sidospår får läsaren ta del av hur amerikanisering blir ett (avsiktligt) resultat av företag och organisationer. Hit hör det arbetarskydd som USA blev föregångare med genom den tidiga rörelse – Safety First – som inspirerade till skyddsombud i Sverige. På järnvägsföretaget ledde satsningen till att arbetsolyckorna minskade från 291 år 1917 till 25 år 1926. Men den som tror att företagens syfte enbart var att öka omsorgen om sin arbetskraft får en tankeställare av de avsnitt som handlar om hur också Safety First syftade till att dels öka sammanhållningen bland arbetare, dels stärka de anställdas lojalitet mot arbetsgivarna.

Det hela var, om man så vill, en klassamarbetets väg på landets uppbyggnad, men med andra uttryck än den svenska Saltsjöbadsmodellen av senare datum.

När Jimmy Engren berättar hur KFUM utgjorde fundament i det civila samhället i Two Harbors, och stod för rallarnas kyrkliga, kulturella och sociala trygghet, påminns jag om min farbror. År 1927 emigrerade han och förblev en trä- och möbel­industrins arbetare i Amerika. Den identiteten förde han aldrig till torgs vare sig i breven hem eller i något annat sammanhang. Varje morgon begav han sig till jobbet i kostym och slips, för att byta till arbetskläder på plats. När en strejk hindrade honom från att arbeta behöll han motvilligt kostymen på.

Annat än yrket var viktigare, kanske inte KFUM, men hans kyrka. Vid de tillfällen han blev uppmanad, av fabrikörer och sina egna barn, att acceptera erbjudandena att bli förman kom det självklara svaret: ”Enda gången jag kommer att stiga uppåt, blir när jag går hem till Jesus.