Ryszard Kapuściński blev legendarisk som journalist, frontreporter, reseberättare med politiskt drabbande reportage om Haile Selassie (”Kejsaren”), Iran 1979 (”Shahernas Shah”), Centralamerika (”Fotbollskriget”), med resor i det sönderfallande Sovjetunionen (”Imperium”) och kors och tvärs i Afrika (”Ebenholts”). När han gick bort i början av 2007 hyllades han av en unison världspress och det viskades om att han borde ha fått Nobelpris.
Det litterära erkännandet kom dock sent. Länge värderades han ”bara” som journalist, vilket jag kunde konstatera då jag själv började intressera mig för ”reselitteratur” och därmed snubblade över hans författarskap. Jag brukade testa mina kollegor genom att utnämna följande tre till 1900-talets främsta reseberättare: Robert Byron, Nicolas Bouvier, Ryszard Kapuściński. Oftast hade ingen hört talas om någon av dessa världslitterära storheter, än mindre läst dem – och det var bara ett tiotal år sedan.
Kapuściński fick så småningom ett slags litterärt erkännande men Byrons ”The Road to Oxiana” från 1937 kom först 2003 på svenska medan Bouviers ”L’usage du monde” från 1963 ännu inte översatts. Jag menade då och menar fortfarande att detta enkla test illustrerar litteraturvetenskapens och den litterära institutionens föråldrade kriterier när det gäller att avgränsa vad som är riktig och värdefull litteratur.
Samtidigt måste jag medge att just Kapuściński är en ovanligt svårfångad författare: han var under hela sin tid en politiskt viktig journalist men hans böcker överskrider journalistiken i kraft av sin originella struktur. Själv kallade han böckerna för ”lapptäcken”, ”collage”, ”texter”. Andra har kallat dem ”poetiska”: de är associativt uppbyggda och blandar minnesbilder, självbiografiska glimtar, politiska utläggningar, historiska porträtt, anekdoter och konkreta episoder som växer ut till starka metaforer. Kapuściński skrev för övrigt också poesi, som såvitt jag vet bara finns på polska.
Kanske består hemligheten just i det polska. Kapuściński växte upp i Pinsk, som då var polskt men som blev sovjetiskt och nu är vitryskt. Jag såg ett tv-program där Kapuściński stod på isen till den flod som rinner genom Pinsk och ritade upp hur man genom flodens krokvägar kunde ta sig till världens alla hav. Pinsk är med andra ord en bortglömd provinsby men också förbunden med hela världen. Pinsk ligger dessutom i detta Östeuropa, där gränserna har vandrat och varit lika livsavgörande som labila. Gränser, gränsöverskridanden och gränslöshet är också ett genomgående tema i författarskapet: politiska, kulturella, litterära gränser.
Kapuścińskis sist publicerade bok med reselitterära motiv blev ”På resa med Herodotos”: en minnesbok och en meditation över reporterns och resenärens ensamma liv. Och inte minst över det livslånga umgänget med Herodotos, som här presenteras som den förste ”globalisten” som tar världens mångfald på allvar, en exemplarisk ”reporter” som utsätter sig för otaliga möten med det främmande och som föredömligt berättar om sin tids stora civilisationskrig mellan greker och perser. Som, kort sagt, var en föregångare till Kapuściński själv.
Parallellt med reseböckerna skrev Kapuściński inte bara poesi utan också aforistiska fragment, som han samlade till en serie med titeln ”Lapidarium”: ett urval därifrån kom på tyska redan 1992 och visar resenären Kapuściński som en synnerligen beläst och politiskt-filosofiskt-litterärt grubblande författare, en som frågar hellre än svarar. I takt med stigande berömmelse blev han efterfrågad som föreläsare och intervjuobjekt, vilket nu, efter hans död, börjar manifesteras i bokform. På engelska kom förra året en föreläsningsserie med titeln ”The Other” och på svenska kommer nu Reporterns självporträtt (Bonniers), föredömligt översatt av Kapuścińskis outtröttlige svenska promotor, Anders Bodegård.
Det framgår av den polske utgivarens förord att ”Reporterns självporträtt” är hopklippt från ett fyrtiotal intervjuer, föreläsningar och samtal. Kapuściński skall själv ha godkänt urval och sammanställning. Återigen läser vi en blandning av självbiografiska glimtar, politisk och filosofisk reflexion. Eftersom det mest handlar om intervjuer så är framställningen mer svarande än frågande (som den är i ”Lapidarium”) – eller framvisande, som den är i reseböckerna. Tydligare än någonsin framträder Kapuścińskis projekt, som kan sammanfattas i några nyckelord: mötet, historien, vittnesmålet.
”Min huvudambition är att visa för européerna att vår mentalitet är ytterst eurocentrisk”, skriver här Kapuściński. Det låter inte som någon epokgörande upptäckt men det är ändå en insikt som Kapuściński praktiserar på ett drabbande sätt i mötet. Jag syftar på hans förmåga som reporter att möta ”vanligt folk” var i världen han än befinner sig, att undvika uppsatta ämbetsmän och politiker likaväl som nyhetsbyråernas färdiga rapporter och meningar, att alltid använda sina egna ögon – ”Jag är förmodligen ett enda stort ögonpar” – och att ge röst åt de människor han möter.
Han nämner i förbigående att han hellre bor på tredje klassens hotell än i de reservat där den första världens utsända helst håller till i den tredje världen. Och i Afrikaboken ”Ebenholts” deklarerar han att han alltid har undvikit ”de officiella stråken, palatsen, de viktiga personligheterna och storpolitiken. Däremot har jag med förkärlek liftat med lastbilar, vandrat med nomader i öknen, gästat bönder på den tropiska savannen”.
När han beskriver sin lägenhet i Lagos kommenterar han att han förstås kunde ha valt att bo i en säkrare miljö bland diplomater och européer: ”men det var ett alltför konstlat ställe, exklusivt, stängt och hårdbevakat. Jag ville bo på en afrikansk gata i ett afrikanskt hus. Hur skulle jag annars lära känna denna stad? Denna kontinent?” Resultatet verkar bli att han ofta är ensam vit och därmed får uppleva sig som ”ett slags kuriös och opassande inträngling”. Om den eurocentriske resenären i bästa fall försöker förstå det hotfullt främmande i ”den mörka kontinenten” (eller i andra främmande kulturer), så gör sig Kapuściński således själv till det främmande, det Andra.
Högtidligt uttryckt handlar det om att se och erkänna det Andra som det Andra. Det förutsätter att man ger avkall på den eurocentriska blicken så pass att man ger plats för det möte, som han i föreläsningsserien ”The Other” kallar ”gåta” och ”mysterium”. Till detta söker han filosofiskt stöd hos Emmanuel Lévinas, som mer än någon annan betonat blicken och den Andre, som utgångspunkt för all etik.
Kapuściński praktiserar denna etik genom att se och lyssna. Hans berättelser består av möten där han ger röst åt de människor han möter. Hans historieskrivning, som i ”Kejsaren”, består av en serie vittnesmål, eller, som i ”Imperium”, av en ”polyfonisk” kör av vittnande röster. Hans krav på reportern – att använda sina egna ögon och förhålla sig ödmjukt till den verklighet han möter – låter blygsammare än vad de i själva verket är i dagens mediala situation. I ”Reporterns självporträtt” förtvivlar Kapuściński över att journalistiken ”inte längre är en livsstil utan ett sätt att tjäna pengar”, att reportaget sugits in i ”media” och att utlandsrapporteringen i praktiken styrs av nyhetsbyråernas färdiga formuleringar (som i sin tur styrs av officiella kommunikéer eller inofficiella ”läckor”.)
Situationen ger honom en obehaglig påminnelse om kommunisttiden, då man gjorde vad man kunde för att förhandsstyra den offentliga informationen. Dagens sökande och lyssnande journalist har blivit en ensamvarg utan uppdragsgivare. ”Av den grupp reportrar som reste omkring i världen på sextiotalet finns bara jag kvar”, konstaterar här Kapuściński. Men frågan är om inte den resande reportern alltid varit ensam. När Kapuściński avslutar ”Resa med Herodotos” med att beskriva Herodotos predikament som den nomadiskt gränsöverskridande resenärens predikament förstår läsaren att han samtidigt skriver om sig själv:
”Hur nyttiga dessa människor än är för andra är de i själva verket olyckliga, eftersom de är ensamma till sitt väsen. Visserligen söker de sig till andra människor /---/ men så vaknar de en morgon och märker plötsligt att de ingenting har gemensamt med de andra, att de kan åka därifrån när som helst, för plötsligt ser de ett annat land, andra människor, som lockar och bländar, och det skeende som de nyss var så entusiastiska över har bleknat och förlorat all betydelse och mening.”
Det melankoliska citatet berättar inte bara om ensamhet utan också om rastlöshet. Kanske är det något som utmärker just den moderne resenären – en annan av den moderna reselitteraturens heroer, Bruce Chatwin, samlade sina uppsatser under titeln ”Anatomy of Restlessness”. Kapuścińskis version av denna åkomma har en historisk och politisk profil: den handlar om att alltid befinna sig där det händer och när det händer. I ”Reporterns självporträtt” får vi veta att han ”har personligen bevittnat tjugofyra revolutioner” och flera gånger varit livsfarligt indragen i politiska skeenden. ”Mitt livs skola är: krig, rörelse, konflikter, spänningar, en uppsjö av händelser.”
I ”Imperium” berättar Kapuściński hur han iscensätter ett fantastiskt och riskabelt äventyr för att besöka de instängda armenierna i Nagorno-Karabach. Varför? ”Jag ville komma hit till varje pris, för jag har alltid varit fängslad av människor som är dömda till utplåning.” Likaväl som han provoceras av geografiska och kulturella och politiska gränser så fascineras han av historiska gränssituationer, ”historien som den skapas, som vi kan iaktta den, delta i den.” På varje resa är han på jakt efter ”det ögonblick då mänskligheten träder in i en ny utvecklingsfas.” Han bevittnade en sådan gränsöverskridande förändring i och med uppkomsten av ”tredje världen” på 1950-talet och menar sig bevittna något nytt med ”globaliseringen” runt år 2000.
Kapuściński reser för att fånga historiens Nu. Men detta är inte alltid lätt att förena med skrivandet, som förutsätter avstånd till nuets upplevelse. För att fånga ögonblicket låter han sin egen berättarröst ta färg av alla de röster han lyssnat till under resans möten. Han undviker den sammanhängande berättelsen: ”Episkt går det inte /.../ eftersom konfigurationerna hela tiden omvandlas. Det går bara att arbeta fragmentariskt” – berättelsen avslutar historien medan fragmentet håller historien just så öppen som den är. Han undviker fiktionen: det ”finns ingen sådan hos mig, ingen alls.”
Det hindrar inte att han använder en serie litterära grepp som är välbekanta från romanerna men också från moderna former av historieberättande och journalistik – Kapuściński beundrar franska Annales-historiker och känner sig besläktad med 1960-talets new journalism. I ”Reporterns självporträtt” diskuterar han utförligt vad det egentligen är för litteratur han skriver i sina reseberättelser: subjektivt objektiva fragmentariska vittnesmål från historien, notoriskt svåra att placera i litteraturens vanliga fållor...
Kapuściński har förstås lika svårt som alla vi andra att finna adekvata termer för det han har gjort. Han kommer ändå nära när han med ett vackert uttryck kallar sin verksamhet för ”litteratur till fots” – därmed signaleras både den rastlösa rörligheten, den subjektiva närvaron och de objektiva anspråken, markkontakten som ignorerar de höga herrarna, de stora anspråken och de traditionella förklaringarna. Här, som i allt han skrivit, suggererar han rörlighet och vädjar om gränslöshet.
