I somras uppträdde Daniel Westling, den blivande prinsessgemålen, för första gången i sin officiella funktion: han skakade hand med Lee Myung Bak, republiken Sydkoreas president, när denne besökte kungafamiljen på Öland. Den svenska pressen bildade spaljé, examinerade klädsel, kroppshållning och rörelser – och var nöjd. Också medierna godkänner nu den förre gymnastikläraren som hertig av Västergötland till nästa vår. En lång utbildning närmar sig därmed slutet: en medelmåttig elev från den svenska landsbygden som gärna körde motocross och för det mesta bar baseballkeps, son till en kommunalanställd av lägre rang, tas upp i adelskalendern och blir prins, inför miljontals ögon.
En sådan metamorfos tycks inte tillhöra vår moderna tid. Men det gör den bevisligen. Det är alltså möjligt att en gyllene droska stannar framför ett radhus i Ockelbo, monarkin finns fortfarande och kan till och med reproducera sig utan adel. Riddarhuset må ha varit lite betänksamt gentemot nobiliseringen av Daniel Westling, men det fick ge sig. Redan släktens stamfader, den napoleanske officeraren Jean-Baptiste Bernadotte, var av borgerlig härkomst, och så är det även med kronprinsessans mor. Och gifte sig inte till och med två franska kungar med varsin Medici, ur en tyghandlarfamilj? Det kan alltså knappast bero på blodet om kungahuset ska fortleva. Snarare tycks det, mitt i ett annars rätt så republikanskt samhälle, finnas ett allmänt behov av att över huvud taget någon (och kanske vem som helst) får chansen att leva ett illustert liv långt bortom alla borgerliga kalkyler, ett behov uppenbarligen så stort att även boulevardpressen böjer rygg och förvandlar sig till lakej.
Sedan gammalt håller sig det borgerliga samhället med ett eget slags adel, en profan aristokrati av egen tillverkning. Denna adel kallas för ”celebritet”, eller – med ett förunderligt tillkrånglat svenskt ord – ”kändisskap”. Även kändisskapet är ett privilegium, och som varje privilegium strider det mot grundläggande principer för det borgerliga samhället, nämligen jämlikhet och jämställdhet. Fortfarande – men alltmer sällan – får en människa beröm, ära och berömmelse, för att hon eller han gjort någonting som varit enastående och beundransvärt. Men samtidigt existerar kändisskapets lag och den är av självreproducerande karaktär: den som är känd blir ännu mer känd för att han eller hon redan är en någorlunda kändis, och många blir över huvud taget kända bara för att slumpen fick tag i dem och kastade deras ansikten (och kroppar) in i strålkastarnas grälla ljus; med konsekvensen att det, mitt uppe i ett demokratiskt samhälle, uppstår en egen kast, just dessa celebriteter, där en ytlig tillfällighet, alltså detta att vara känd, fungerar som en genuin egenskap hos dessa människor.
De kan göra allt. De kan yttra sig över vad som helst, de kan ha de mest underliga uppfattningar och åsikter, de får yla och skälla och förolämpa, och ändå finns det alltid en mikrofon och en kamera för att dokumentera vad de gjort, och göra det känt för den stora publiken. De har inget yrke mer än att vara sig själva – tänk bara på Paris Hilton eller Anna Anka – och publiken skapar sig snart ett så intimt förhållande till dem att den snart verkar stå dem närmare än den närmaste släkten. De får uppföra sig lynnigt, elakt, rått och till och med öppet chauvinistiskt utan att publiken vill avstå från deras grälla sällskap. Och får de barn, går ”kändisskapet” i arv. Kort och gott: de är precis som aristokratin varit innan den blev borgerlig, innan den började med att göra affärer eller till och med själv försökte att överleva som celebriteter, ofta på ett jämmerligt sätt. Och är det inte så att folk kallar dem med förnamn, precis som om de vore kungligheter? Går inte Carola och Victoria, Robbie och Daniel mycket väl ihop? Det är inte ens en tillfällighet att det finns ”schlagerkungar” och ”filmdrottningar”, och ”hemma hos”-reportage, som numera även de mest seriösa svenska tidningar ägnar sig åt. Detta är ingenting annat än en variant av forna tiders audiens.
Längtan efter en ny borgerlig adel, efter ”kändisskap”, tycks bli allt större. Då inte bara i form av beundran för andra utan också i och med att allt fler människor försöker att själva bli ”synliga”. ”Att väcka uppmärksamhet”, säger den tyske arkitekten och filosofen Georg Franck i sin bok ”Ökonomie der Aufmerksamkeit” (Uppmärksamhetens ekonomi, 1998), ”är en inkomst som bestämmer hur mycket självmedvetande vi har råd med.” Därför uppstår inte bara de tusentals mer eller mindre tvivelaktiga kändisar som alstras av populärkulturen utan också ”kändisskapets” otaliga statister och epigoner: vanligt folk som uppträder som om de vore kända och som allihop uppfattar arbetet på sin mediala närvaro – sin ”synlighet” – som sitt främsta uppdrag i livet, alla dessa privatsändare i egen tjänst som upptäcker idoler överallt där någon lyckas att dra till sig mediernas uppmärksamhet och som med all sin kraft strävar efter att uppnå en liknande framgång. Och även om alla dessa försök blir obesvarade eller om framgången verkar tvivelaktig – hur underbart vore det inte, hur gudomligt, om man kunde vara en ”profil” eller bli ”synlig” liksom på naturliga grunder, om privilegiet kunde följa med själva födelsen?
Förhållandet mellan en kronprinsessa och en ”personal trainer” är därför ingen mesallians utan en konsekvent tolkning av en ny förening av aristokrati och celebriteter. Inte på grund av den kroppsliga närhet – man kan inte berätta om denna närhet utan att hamna på hal mark – som måste bestå mellan en sportlärare (eller en frisör, en livvakt, en ridlärare, en läkare) och den han tränar, skyddar eller sköter. Utan på grund av arbetet med sig själv som är föremålet för denna träning. Detta arbete blir utfört för att kunna vara ”synlig”, för att kunna presentera sig inför en publik som räknas i miljoner. Ty visst vet varje prinsessa – och varje ”kändis” också – att publiken ställer höga förväntningar på sin respektive aristokrati och att den kan bli väldigt onådig om dessa inte uppfylls. Och så får celebriteterna ta hand om sin egen presentation; de får gestalta bilden som folket vill ha av sina idoler. Denna förvandling som varje celebritet måste prestera gör inte halt inför kroppen. Den kryper in och på. Plastikkirurgin har därför blivit en självklarhet bland celebriteterna. Skenbart en hyllning till den enskilda människan vittnar numera ”kändisskapet” mest om hur ett samhälle använder sig av henne för att hylla i sig självt i stället.
Märkligt nog är det regerande furstar som drivit denna utveckling till sin spets, den ena eller andre adopterade prinsen von Anhalt eller den nakna grevinnan Lehndorff till trots. ”Kungarna”, förklarade den tyske författaren Martin Mosebach för en tid sedan i en essä i Frankfurter Allgemeine Zeitung, ”kungarna har avhänt sig den trolösa adeln, de urgamla, felfria släktträden och kastat ut hela detta bagage av bourgeoisie, bildning, anstånd och smak, för att kunna framträda inför massorna som skådespel och själva fulländningen av stat och samhälle.” Visst kan man tvista om denna fulländnings grad. Men att regerande furstar ännu i dag och kanske mer än någonsin förfogar över massmediernas uppmärksamhet råder det inget tvivel om. ”Vet Ni egentligen”, frågade Martin Mosebach sina läsare, ”vad det betyder att vid varje tidpunkt och utan inskränkning ha tillgång till televisionen samt till de mest inflytelserika tidningarna, i en tid när varenda hallåa är en firad personlighet i det offentliga livet?”
För hundra år sedan skrämdes den österrikiske författaren Karl Kraus av den plötsliga insikten att händelser inte var händelser längre bara för att de hände – utan för att man läste om dem i tidningen. Det var då – och på detta sätt – som den industrialiserade produktionen av ”kändisar” började. Med filmen och framför allt televisionen utvecklades snart verkstäder för tillverkning av celebritet som snart fick tidningarna att framstå som föråldrade. Den ursprungligen skrämseln hade då redan försvunnit. Att ”kändisskap” kan tillverkas, att det är en produkt av marknadsföring och reklam, att konstgjord spontanitet, fejkad intimitet och hycklad ärlighet är de viktigaste källor ur vilka man skapar ”kändisarnas” uppträdanden överraskar ingen längre. Men all denna insikt förmår inte rubba själva ”kändisskapet” som fenomen. Spelet är genomskådat, men likväl fortsätter det, och intensivare än någonsin. Hur är det möjligt?
I stället för att punktera nyfikenheten på celebriteter blir medlen med vilka man kan bli berömd till intressets främsta föremål. Hur någon blev vad hon eller han är, kan vara mera spännande än själva existensen. Att det över huvud taget är möjligt att skapa någon ur ingenting, är alltid lika förvånande – och även om allt är en bluff, så överraskar dock bluffens storlek. Att få gissa vilka bröst som är äkta och vilka som är av silikon är kanske, och uppenbarligen inte bara för en minoritet i samhället, av större intresse än garanterat äkta bröst varit innan uppkomsten av plastikkirurgin. Och vad gör det om den framgångsrikt presenterade fiktionen har större dragningskraft än den bleka sanningen? Ingenting. Ty sanningen är oviktig när det bara är skvaller och rykten som gäller. Men vilken lycka att tro sig veta alla dessa hemligheter! Den sublima känslan att genomskåda allt fungerar utmärkt i spelet om ”kändisskapet”, och fungerar desto bättre ju mera cynisk, ju mera gemen publiken är.
En skillnad existerar dock fortfarande mellan celebritet och aristokrati. För det mesta är man adlig hela livet, men det går att bli av med sitt ”kändisskap”. För det mesta är vägen dit smutsig. Lika mycket som det borgerliga samhället älskar att vara med om att några ur dess mitt plötslig står i rampljuset – dag in och dag ut, utan möjlighet till ett privat liv, olika alla andra – lika lite verkar det möjligt att i längden stå ut med existensen av en borgerlig aristokrati. På varje kändis väntar och lurar skandalen. Som om den borgerliga offentligheten inte ens skulle klara av att titta på sina celebriteter, som om de plötsligt blivit alldeles odrägliga, så börjar medierna att rycka i ”kändisarnas” kläder så fort de verkar ha nått höjdpunkten i sina respektive ”karriärer”. Varje tecken till förfall noteras till allmän tillfredsställelse; inget försvar tillåts gentemot offentlig förödmjukelse, de skall rullas i lort och smuts. På så sätt tar det borgerliga samhället hämnd för att ha skapat folk olika alla andra: deras undergång går ibland lika fort som deras berömmelse en gång tog fart, ledsagad av smärta och förnedring.
Och så vinner till sist den gamla aristokratin över den nya, demokratiska. Under de numera mer än sex år som Daniel Westling varit kronprinsessans följeslagare, har han märkbart förändrats. Han kan numera föra sig i frack, han kan skaka hand med en president. Han kan föra en konversation utan att göra bort sig. Han har försetts med una figura publica. En sådan förvandling går utöver allting som man kan lära sig inom ett yrke och kan inte ens uppnås genom ”kändisskap”. Ty den förutsätter en lång och stark tradition i vilken man inträder som i en orden – i den säkra vetskapen att man i framtiden inte ens längre kommer att äga sitt eget liv.
