Den franske litteraturvetaren och psykoanalytikern ­Pierre Bayard har vunnit stora ­internationella framgångar med populärvetenskapligt orienterade böcker som belyser olika sätt att läsa och förhålla sig till skönlitterära texter. Bayard har, till exempel, i studien ”Comment parler des livres que l’on n’a pas lus?” utrett hur det är möjligt att tala om böcker som man inte har läst, och i ”Qui a tué Roger Ackroyd?” argumenterat för att den som avslöjas som mördaren i Agatha Christies berömda roman ”Dolken från Tunis” i själva verket inte är den skyldige.

I sin senaste bok, L’Affaire du chien des Baskerville (Les Éditions de Minuit, 165 s), fortsätter Bayard att utreda oklara omständigheter kring fiktiva mordfall genom att dissekera en annan mycket känd detektivberättelse, sir Arthur Conan Doyles ”Baskervilles hund”.

Efter publiceringen 1887 av romanen ”En studie i rött”, blev dess huvudperson Sherlock Holmes snabbt en populär figur. För Conan Doyle, som hade andra litterära ambitioner, var denna succé inte odelat positiv, och 1893 försökte han ända Holmes karriär i berättelsen ”Det ­sista problemet”. Conan Doyle blev dock tvungen att ge efter för läsarnas krav på nya berättelser, och i augusti 1901 började ”Baskervilles hund” ges ut i följetongsformat.

Romanen inleds med att Holmes uppsöks av en viss dr Mortimer som är i London för att möta sir Henry Baskerville, arvtagaren till Baskerville Hall i Devonshire. Mortimer är dock orolig eftersom han menar att den tidigare ägaren, sir Charles, dog under mystiska omständigheter vilka för tankarna till en legend om hur en tidigare Baskerville på 1700-talet dödades av en jättelik hund på den ödsliga heden. Holmes blir intresserad och tar sig an fallet. Trots bevakning av heden hinner dock, som det verkar, odjuret slå till igen utan att Holmes förmår ingripa. Offret är dock inte sir Henry utan Selden, en förrymd brottsling.

I en avslutande scen gillrar Holmes en fälla för mördaren och skjuter tillsammans med sin följeslagare dr Watson den stora hunden till döds när den kastar sig över sir Henry. Hundens ägare, Stapleton, flyr bort över heden men går, som Holmes senare konstaterar, ned sig i ett kärr. Det visar sig att denne Stapleton är en okänd släkting till Henry Baskerville och att hans plan var att först skrämma den vidskeplige och hjärtsvage sir Charles till döds (vilket han lyckades med) och därefter med hunden som vapen döda sir Henry.

Finns det något konstigt med denna berättelse? Generationer av läsare har fascinerats av romanens spännande intrig och beundrat Holmes mod och skickliga slutledningsförmåga. Romanens uppbyggnad och stil motsvarar också tämligen väl den samtida äventyrsberättelsens speciella genrekrav. Bayard är dock inte alls nöjd. Han menar att romanens händelser innehåller alltför många oklarheter för att kunna förstås på det sätt som Holmes förklarar dem för dr Watson i slutet av boken, och som det är uppenbart att Conan Doyle, författaren till romanen, vill att vi skall förstå dem – det ligger, så att säga, en hund begraven i berättelsen.

Bland mycket annat påpekar Bayard att Stapleton inte rimligen på förhand kunde räkna med att lyckas skrämma sir Charles till döds. Det fanns vidare inte några hundspår runt den döde Selden, och om Stapleton var mördaren skulle han inte ha hunnit gömma hunden innan han dyker upp vid Seldens kropp. Hunden visade inte heller några tecken på ondska när den sprang förbi Holmes och Watson på heden – det var först efter det att den blivit sårad av deras kulor som den blev farligt aggressiv. Holmes säger dessutom själv vid ett tillfälle att det inte finns tillräckliga bevis för att Stapleton verkligen skulle ha försökt använda hunden som mordredskap. Sir Charles antogs av myndigheterna ha dött en ­naturlig död, men om sir Henry därefter hade bitits ihjäl av hunden skulle detta naturligtvis ha lett till en för Stapleton besvärande polisutredning. Om Stapleton trots allt hade lyckats dölja sina brott, hur skulle han senare ha kunnat förklara att han inkognito bott granne med den som han skulle komma att få ärva?

Holmes har inte, enligt Bayard, något bra svar på denna fråga. Bayard drar därför slutsatsen av dessa och många andra omständigheter i berättelsen att Stapleton inte kan vara gärningsmannen. Den verklige mördaren lyckades således inte bara lura Holmes utan även, fram till i dag och avslöjandena i Bayards bok, alla läsare av romanen.

En ny undersökning av fallet är därför nödvändig, tycker Bayard. För att kunna genomföra den stöder han sig på tre an­taganden om den litterära textens natur.

För det första insisterar Bayard på att den fiktiva texten inte återger alla tänkbara fakta kring en händelse eller person. Bayards resonemang liknar här Wolfgang Isers välbekanta idé om ”tomrum”, enligt vilken läsaren själv fyller i det som för honom eller henne ”fattas” i texten (ord, meningar, kapitel) för att skapa ett bättre eller fullständigare sammanhang. Vilka ”tomrum” som läsaren uppfattar i texten och hur de fylls i beror naturligtvis på den individuella läsupplevelsen. Ibland är det till yttermera visso tydligt att författaren själv räknar med denna möjlighet. I ”Madame Bovary”, till exempel, berättar inte Flaubert närmare vad Emma och Léon har för sig i droskan med neddragna förhängen som rullar runt i Rouen.

Mer än vad som är fallet för någon annan litterär gestalt har kanske ”tomrummen” i berättelserna om Sherlock Holmes lockat till spekulationer. Hans välbekanta hatt och den karaktäristiska pipan lär till exempel inte förekomma i Conan Doyles texter men tillhör i dag den vanliga bilden av hur Holmes såg ut. Hängivna Holmes-forskare har också försökt att rekonstruera hans biografi – bland mycket annat har man diskuterat hans släktträd och vid vilket universitet han studerade.

Att en text innehåller ”tomrum” innebär inte, som Bayard suggererar, att den är en ofullgången produkt som bara ger en del av den (möjliga) totala bilden, ty en författare ger en tillräcklig bild för att vi skall kunna förstå och uppskatta den litterära texten som fiktion. Conan Doyle har exempelvis inte valt ut vissa delar av det som karaktäriserar Sherlock Holmes och förtigit andra (utseende, klädsel, privatliv) – det övriga finns, så att säga, över huvud taget inte eftersom Holmes endast är en upp­diktad gestalt som inte har några andra egenskaper eller erfarenheter än de som texten låter oss förstå direkt eller indirekt. Litteraturvetare som Gérard Genette (”Figures II”) och, från en svensk horisont, Lars-Åke Skalin (”Karaktär och perspektiv”) har på ett intressant sätt behandlat denna fråga hur fiktiva gestalter konstrueras.

Bayards andra antagande liknar det förs­ta och innebär att om en berättelse framstår som ologisk eller omöjlig, går det att finns en annan verklighet bakom den skrivna texten; Bayard accepterar helt enkelt inte texten som bara oklar eller dåligt komponerad. Ett ofta anfört exempel på en inkonsekvent skildrad händelse, och som Bayard refererar till i sina böcker, är omständigheterna kring kung Laios död i ”Kung Oidipus” jämte frågan hur många personer som Oidipus egentligen dödar samt hur och när nyheten når Thebe. Dessa frågor är omdebatterade eftersom Sofokles verkar ge motsägelsefulla svar i sin text. Olika lösningar har getts men hypotesen, till exempel, att Oidipus måste ha varit närsynt, och därför inte såg hur många som var i Laios följe, vore kanske möjlig om händelsen hade utspelat sig i vår värld, den saknar emellertid bärighet i en litterär analys.

Bayards tredje antagande avser de fiktiva gestalternas ontologiska status. Han menar att de äger en viss typ av autonomi gentemot författaren, det vill säga de kan utföra handlingar som författaren inte är medveten om och, således, inte talat om i texten. Eftersom ett litterärt verks gestalter antas agera på ett rationellt sätt, kan Bayard vidare hävda att det med rätt metod är möjligt att lista sig till vad som egentligen har hänt i en text. Bayard läser således inte ”Baskervilles hund” i syfte att finna vad författaren kan ha menat eller vad texten skulle kunna säga vid en mycket noggrann genomgång, utan vad som skulle kunna äga rum i romanen om vi accepterar att fiktiva gestalter får agera självständigt. En sådan radikal läsart innebär att Holmes inte har monopol på sanningen och att Conan Doyle kan vara omedveten om de misstag som han låter Holmes begå. Att Conan Doyle inte upptäckte den rätte mördaren i sin egen berättelse beror, enligt Bayard, på att hans mycket komplicerade förhållande till sin skapelse fördunklade hans omdömesförmåga.

Mot bakgrund av de orimligheter som Bayard tycker sig se i berättelsen låter han romanfigurerna ta plats i ”tomrummen” och handla på andra sätt än de som texten låter oss förstå. Bayard använder samma metod som Holmes för att hitta det ”rätta” händelseförloppet, det vill säga logisk slutledning baserad på noggranna iakttagelser, men han menar att han tillämpar denna metod mera strikt än Holmes och att de resultat som han kommer fram till är mer sannolika och ”mer intellektuellt tillfredställande”. Trots den betydelse som Bayard tillmäter läsaren som medskapare i texten argumenterar han för att de resultat som han kommer fram till är de enda riktiga.

Bayards undersökning är förvisso utmanande och helt annorlunda än en text­orienterad tolkningsansats som tar fasta på hur författaren med olika retoriska grepp styr läsarens förståelse av texten (som W C Booth beskriver det i standardverket ”The Rhetoric of Fiction”). Det har dock påpekats att Bayard i grunden är en traditionell läsare som inte accepterar det som strider mot den konventionella litterära normen. Han har i tidigare böcker strukit långa utvikningar i Prousts väldiga roman och föreslagit hur man skall förbättra i hans tycke dåliga texter.

Vad gäller ”Baskervilles hund” vill Bayard göra den mer anpassad till den traditionella deckarnormen än vad han tycker att Conan Doyle lyckats med. Den självständighet som han ger romanfigurerna är därför en chimär – deras handlande är styrt av Bayards speciella krav på vad som är sannolikt i en deckare.

Om litterära figurer däremot, som Bayard påstår, besitter en ”verklighet” som författaren inte kan kontrollera, kan de också handla irrationellt eller på ett tursamt sätt förlita sig på slumpen. I verkligheten är det inte osannolikt, som redan Aristoteles konstaterade, att osannolika saker händer, vilket just bevisas av att de händer.

en stora svagheten i Bayards nya, ”förbättrade”, version av ”Baskervilles hund” – och det som starkt undergräver hans resonemang om fiktiva figurers autonomi – är emellertid att den knappast är mer sannolik än originalet, snarare tvärtom. Även om man accepterar Bayards utgångspunkt, framstår många av hans invändningar mot originaltexten som svagt underbyggda och de alternativa händelseförlopp som han föreslår som långsökta. Det är i själva verket förvånande att Bayard med alla de justeringar och tillägg som han gör i romanen inte kommer fram till ett mer övertygande slutresultat (det finns dessutom en sannolikare lösning av fallet än den som han föreslår).

Bayards bok är som många andra av hans hand förbryllande, och man kan fråga sig i vilket syfte den är skriven. Bayard har själv, i andra sammanhang, understrukit att man inte får bortse från det humoristiska inslaget i hans studier. Kanske bör Bayards bok läsas på detta sätt (vad det nu innebär!) eller, eftersom den rätte mördaren först avslöjas på de sista sidorna, som ett udda tillskott till den litteratur som fortfarande skrivs i Conan Doyles anda och bland vars titlar kan nämnas Nicholas Meyers ”The Seven Per Cent Solution” (Holmes analyseras av Freud) och Michael Dibdins ”The Last Sherlock Holmes Story” (Holmes jagar Jack the Ripper).