Borde teologiska fakulteten i Lund ha utsett Jonas Gardell till hedersdoktor? Har förbundet Humanisterna rätt när de hävdar att Gud inte finns? Och ger Richard Dawkins bok ”Illusionen om Gud” en rättvis bild av religionen? Debatten om religionens ställning har stundtals blivit het också i det sekulariserade Sverige.
I mycket har den publika debatten i dessa frågor varit ytlig. Det har blivit något av en retorisk uppvisning, på gränsen till andlig pajkastning, där det gällt att ta poäng på motpartens bekostnad mer än att nå fram till en ökad förståelse. Väl- görande undantag utgörs av några artiklar nyligen på denna sida.
Vart vänder man sig då om man vill ha en mera djupgående beskrivning av vad religionen idag står för? Kan man, även som ickereligiös, få en uppfattning om vad teologer av idag sysslar med? Då förslår varken Humanisterna eller Dawkins.
Men det finns hjälp att få på många andra håll. Två nyligen utkomna böcker hör dit: Victor Stengers ”Quantum Gods” (Prometheus Books, 2009), och John F Haughts ”God and the New Atheism”(Westminster John Knox Press, 2008). Den första är på Dawkins sida men med en betydligt mera nyanserad och djupgående argumentation, den andra försvarar den kristna trosföreställningen.
Stenger är verksam som experimentalfysiker inom området elementarpartikelfysik. Han har skrivit ett flertal böcker där har tar upp olika aspekter på samspelet mellan naturvetenskap och religion. I dem har han kritiserat hur teologer av olika schatteringar försöker använda sig av naturvetenskapens landvinningar för att försvara sin religion eller för att i dessa landvinningar se argument för att det finns en Gud. I sin senaste bok är han särskilt kritisk mot hur vissa teologer använder kvantmekaniken–den fysikaliska teori som så framgångsrikt beskriver all grundläggande fysik, och som ger en oöverträffad grund för beskrivning av hela den materiella världen. Han är med rätta mycket kritisk till alla argument att förlägga Guds medvetna handlande till den kvantmekaniska obestämbarheten eller kvantmekanikens genuint slumpmässiga beskrivning av skeenden på mikronivå. Han sammanfattar: ”… det finns bara en möjlig gud, den gud som Einstein djupt motsatte sig–guden som spelar tärning.” Och en Gud som spelar tärning, som alltid chansar för att avgöra vad som skall ske, är ju inte riktigt den gängse uppfattningens Gud som handlar uppsåtligt, som uppfyller böner och som skapat människan till sin avbild.
Författaren till den andra av de två böckerna, Haught, är en ansedd katolsk teolog. Också han har ett antal böcker på sin meritlista, alla skrivna från en troende kristens utgångspunkt. Deras genomgående tema är att försvara den kristna tron mot ateistiska attacker, och att göra troligt att den kristna religionen mycket väl går att sammanjämka med naturvetenskapen. I den här aktuella boken har han en relativt enkel uppgift med att vederlägga bland annat Dawkins rätt svepande domslut över religionen. Han närmast fnyser åt Dawkins grunda teologiska kunskaper och för fram andra–Marx, Nietzsche, Freud och Sartre för att nämna några–som exempel på konstruktiva religionskritiker. Beklagligtvis, för en utomstående som mig, utgår Haught från att läsaren redan har en klar uppfattning om vad gudstro är, om hur man som kristen skall uppfatta Gud, kort sagt att man har en religiöst troendes inställning. Inget allvarligt försök görs att föra ett resonemang som kan följas även av den som inte redan vet vad Gud står för. Haught, liksom tyvärr också Stenger, talar nog mest för de redan frälsta, antingen det nu är troende eller ateister.
Om man vill gå ännu mera på djupet kring hur teologer av idag ser på förhållandet mellan naturvetenskap och religion finns en uppsjö av andra källor. I själva verket är det tvärvetenskapliga forskningsområdet religion/teologi och naturvetenskap en disciplin som växt enormt under de senaste decennierna. Flera institutioner i världen är helt ägnade detta område. Det finns ett antal webbsajter som behandlar frågorna. Några specialtidskrifter ges ut med titlar som ”Science and Religion”, och ”Zygon–Journal of Religion and Science”. Många konferenser med tillhörande konferensrapporter ägnas åt teman som Gud och Darwin, Gud och den moderna kosmologin, och liknande. Som i andra sammanhang är läsbarheten, vederhäftigheten och förmågan att väcka läsarnas intresse i de publicerade artiklarna högst varierande. I några fall blir jag faktiskt lite förvånad över att teologin inte har kommit längre i förhållande till den medeltida skolastiken, som när man på allvar genomför en begreppsanalys kring sådana frågor som om Gud är enkel eller om Gud skulle kunna avstå från att skapa. I varje fall tillfredställer sådana alster inte min önskan att förstå. Men mycket av det som publiceras är tänkvärt.
Låt mig ge några exempel på vilka frågor som området naturvetenskap-teologi behandlar.
Självfallet spelar frågan om Gud som skapare en framträdande roll. Den har flera aspekter. En sådan utgörs av skillnaden mellan deismen och teismen. Den deistiska uppfattningen är att Gud en gång skapade världen, med dess rums-tidsmässiga grundläggande struktur, materieinnehåll och–det är viktigt–de naturlagar som styr samspelet mellan och inom strukturen och materien. Utvecklingen därefter bryr sig Gud så att säga inte om, utan förlitar sig på att de av naturlagarna styrda skeendena åstadkommer planeter, liv och människor. Upplysningstidens gudsbegrepp var i hög grad deistiskt. Teismen å andra sidan förutsätter att Gud hela tiden övervakar och påverkar skeendena från första början och har sin hand med inte minst i livets och människans uppkomst fram till dagens händelser. Alla de tre abrahamitiska religionerna–juden- domen, kristendomen och islam–är tydligt teistiska.
Men här kommer den moderna naturvetenskapen in. Den ger sin version av såväl skapelsen–föreställningen om stora smällen–som livets uppkomst (nåja, alla trådar finns inte hopknutna än, men stora framsteg görs fortlöpande), som över huvud allt som har att göra med materien, dess uppbyggnad och funktionssätt. Och genom sin metodologi, väsentligen grundad på det av människan genom evolutionen utvecklade sunda förnuftet, har naturvetenskapen fått ställning som helt utslagsgivande i dessa frågor. Så inte minst teistiskt präglade teologer måste då hela tiden ställa sig frågan: Finns det ändå plats för Gud i den naturvetenskapligt präglade världsbilden?
Ett särskilt ambitiöst projekt har varit The Divine Action Project, DAP, som under ett tiotal år drivits av Vatikan- observatoriet i samarbete med Centrum för teologi och naturvetenskap i Berkeley, Kalifornien (ingen formell anknytning till Californiauniversitetet). Genom en serie konferenser med deltagande av en rad framstående teologer inom området, plus en och annan mera neutral naturvetare, har man sökt belysa olika aspekter på hur Guds eventuella handling skulle kunna manifesteras på ett sätt som är förenligt med dagens naturvetenskapliga kunskap.
Flera teman har behandlats och ännu fler uppslagsändar har prövats. Ett tema är att försöka se Gud i kvantmekaniken på det sätt som Stengers bok behandlar. Ett annat är att Gud skulle kunna verka i uppkomsten av så kallade framväxande egenskaper (emergent properties) i mera sammansatta system, det vill säga att helheten kan uppvisa egenskaper som inte delarna har; är till exempel liv enbart ett bio- kemiskt samspel mellan därtill ägnade molekyler? Ett tredje är om Gud skulle kunna verka i de till synes oförutsägbara skeenden som modern fysik kallar för kaos. Det rör sig om fenomen, där även små avvikelser i hur ett fysikaliskt system startar ger stora osäkerheter i hur systemet kommer att utvecklas. Ett gott exempel på ett sådant system utgör vårt lufthav med allt det vi kallar väder: även en liten förändring någonstans, som en fjärils vingslag i Brasilien, kan ge stor effekt lite senare, som en tornado någon vecka därefter i Texas.
Utvecklingsläran är ett kärt ämne för dem som ägnar sig åt att diskutera samspelet mellan religion och naturvetenskap. I Sverige kom för några år sedan Carl Reinhold Bråkenhielms och Torbjörn Fagerströms fina dialogbok ”Gud och Darwin”. I den görs ett rejält försök av två forskare inom helt olika discipliner–empirisk livsåskådningsforskning respektive teoretisk ekologi–att nå förståelse för varandras uppfattningar. Vad jag dock saknar i den boken är ett försök från författarna att mer pregnant precisera var åsiktsskillnaderna går. Men i DAP-projektets publikationer får man goda inblickar i hur teologerna brottas med den problematiken.
Ibland ger faktiskt DAP-artiklarna en känsla av déjà vu: försöken att använda de senaste rönen inom fysiken, eller natur-vetenskapen över huvud, för att legitimera religiösa–eller för den delen andra andliga trosföreställningar–har prövats flera gånger tidigare genom historien och alltid måst överges. Frågan är om framgången den här gången blir så mycket större.
Sammantaget ger resultatet av DAP-projektet, som successivt publicerats i ett antal konferensrapporter, inget över- tygande intryck på en utomstående. De medverkande teologerna och andra forskare må vara aldrig så framstående, för en naturvetare gör deras resultat ett otillfredsställande intryck. Hur man än vänt på alla möjligheter så har man inte blivit ense om något enda skeende där Guds handling ovedersägligen ger sig tillkänna. Man tycker då att slutsatsen bör vara: ”Nå, då verkar väl inte Gud på det sätt som vi trodde.” Men nej, utgångsförutsättningen, att Gud fortlöpande handlar i världen, går inte att rucka på. Det är en metodisk inställning som en naturvetare har mycket svårt att förstå. Om man prövar en förutsättning och trots upprepade försök inte lyckas visa att den leder till de resultat man väntat sig, finns bara alternativet att istället anta att utgångsförutsättningen måste ändras.
Har jag då fått ökad förståelse för vad Gud och vetenskapen kan ha gemensamt? Knappast. Som utomstående är jag fortfarande förvirrad, möjligen på ett högre plan. Förvirrad, på gränsen till frustrerad, därför att jag inte kan förstå vad teologi i grunden sysslar med. Teologi som studier av religionens yttringar är självfallet OK. Men konfessionell teologi som försvar för en (kristen) tro: Nej! Jag har som utomstående agnostiker helt enkelt ingen referensram där jag kan placera Gud. Kan man till exempel ens vara säker på att det är samma Gud som olika personer inom en och samma trosriktning åsyftar? Att inte ha en sådan referensram är oerhört frustrerande. När jag i andra sammanhang försökt förstå vad olika vetenskaper handlar om, även inräknat ämnen långt ifrån min professionella sfär, så har jag i alla fall kunna få en översiktlig förståelse för vad området ifråga behandlar. Men har man ingen Gud att referera till så står man sig slätt när det gäller konfessionell teologi.
Ingenting av detta talar naturligtvis mot att det skulle finnas en Gud, och andra aspekter får betydelse när intellektet skjuts i bakgrunden och religion istället blir en personlig upplevelse, en högst mänsklig aktivitet med förankring i den mänskliga erfarenheten och för vilken mänskliga känslor, attityder, värden och ideal sätts före apologetik, dogmatik och retorik. Även om jag inte är delaktig i en sådan tro respekterar jag den i hög grad.
