Efter mer än 17 år på flykt undan rättvisan greps maffiabossen Giovanni Tegano den 26 april i sitt hus i Reggio Calabria. Tegano är ledare för den kalabriska ’Ndranghetan som idag bedöms vara den farligaste maffiagruppen i Italien. Inrikesminister Roberto Maroni beskrev arresteringen som ”det hårdaste tänkbara slaget” mot ’Ndranghetan. Tegano var ett i raden av flera framgångsrika tillslag: Cosa Nostras högste chef, Corleonebossen Salvatore ”Totò” Riina greps 2003 efter 22 år på rymmen; tre år senare infångades hans efterträdare Bernardo Provenzano, efter mer än 40 års flykt undan rättvisan.
Dessa för rättsväsendet så viktiga framgångar motsägs av den bild som förmedlas i medier och populärvetenskap. I Roberto Savianos ”Gomorra” visas en brutal verklighet som knappast inger hopp om förändring. Flera böcker finns utgivna på svenska som förstärker bilden av ett av kriminalitet genomsyrat Syditalien: John Dickies storsäljare ”Cosa Nostra: historien om den sicilianska maffian” (2007); Maud Websters ”Maffians värld” (2003) samt ”Banditer: en historia om heder, hämnd och desperados” (2008); Tomas Lappalainens ”Maffia” (1993), ”Camorra: en bok om maffian i Neapel” (2007) samt den nyligen utgivna ”’Ndrangheta: en bok om maffian i Kalabrien” (2010). Utöver dessa finns en nästan outtömlig internationell litteratur kring den italienska maffian, de allra flesta om Cosa Nostra, den sicilianska maffian.
Vad som mer sällan förmedlas i litteraturen är historien om maffians antites – antimaffian – och den politiska, rättsliga och civila kampen mot maffian. Under de tre senaste decennierna, framför allt efter morden på domarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino år 1992, har antimaffiarörelsen blivit mer synlig och breddats socialt. Särskilt ouppmärksammat, åtminstone i den svenska litteraturen, är det omfattande civila motstånd som vuxit fram sedan 1980-talet och som uttryckt sig i form av spontana protester och massdemonstrationer mot maffian, men även yttrar sig i nya former som utbildning i gott medborgarskap och insatser av det civila samhället.
Under 2000-talet har det publicerats flera välskrivna böcker som belyser dessa förändringar och det framväxande motståndet mot maffian. Umberto Santinos ”Storia del movimento antimafia” (Editori Riuniti, 2000) spänner över de senaste hundra årens antimaffiarörelse och är en genomgång av Siciliens antimaffiahistoria. Historien tar avstamp i bonderörelsen under slutet av 1800-talet och sträcker sig fram till dagens antimaffiarörelse. Alison Jamiesons ”The Antimafia: Italy’s Fight against Organized Crime” (Macmillan, 2000) inriktas på en genomgång av de politiska, rättsliga och civila reaktioner som följde på domarmorden 1992. Antropologen Jane Schneider har tillsammans med sociologen Peter Schneider gjort en fascinerande analys av Palermos förvandling under de senaste trettio åren i ”Reversible Destiny: Mafia, Antimafia and the Struggle for Palermo” (University of California Press, 2003). Palermos förre borgmästare, Leoluca Orlando, känd för bildandet av antimaffiapartiet La Rete, ger sin version av de händelserika åren på 1980- och 1990-talen i ”Fighting the Mafia and Renewing Sicilian Culture” (Encounter Books, 2001).
Det är flera viktiga aspekter av antimaffiarörelsen som dessa böcker för fram. För det första är motståndet mot maffian inte någonting nytt, det har alltid funnits en antimaffia som har försökt bekämpa maffians politiska och kulturella makt. Däremot har den ändrat karaktär över tid: antimaffian före andra världskriget var rural och drevs av bonderörelsen och vänsterpartierna; efterkrigstidens maffia är urban och drivs av en utbildad medelklass med mer varierad politisk bakgrund. En andra slutsats är att såväl det politisk-rättsliga som det civila motståndet mot maffian under efterkrigstiden har varit reaktivt och ofta utlösts som en reaktion på så kallade ”berömda lik”. En tredje slutsats är att antimaffiarörelsen under 1980- och 1990-talen har fått en bredare uppslutning och uttrycker sig i flera olika former: genom demonstrationer, opinionsbildning, diskussioner, forskning, utbildning, särskilda skolprogram, minneshögtider för maffians offer, mobilisering av företagare och konsumenter mot maffian, organisation av turistresor och mycket mera.
Statens reaktion kan under efterkrigsperioden delas in i olika perioder utifrån de attentat som begåtts mot statens representanter. Efter Ciacullimassakern 1963, då sju poliser dödades av en bilbomb, inrättades exempelvis den nationella antimaffiakommissionen. Mordet på General Dalla Chiesa 1982 ledde till införandet av Rognoni-La Torre-lagen, döpt efter sina upphovsmän, som gör det kriminellt att tillhöra organisationer ”av maffiatyp”. Morden på domarna Giovanni Falcone och Paolo Borsellino 1992 är ytterligare ett exempel på två händelser som lett till mycket starka reaktioner från staten, exempelvis skickades 7000 militärer till Sicilien efter morden. Vidare har en rad hårda speciallagar antagits under 1980- och 90-talen och som specifikt riktar sig mot maffian: skyddsprogram och strafflindring för avhoppare från maffian, hårda fängelsevillkor för maffialedare, konfiskering av maffiaägda tillgångar, lagar mot penningtvätt, möjlighet att upplösa maffiainfiltrerade kommunstyrelser, finansiellt stöd till företagare som vägrar betala skyddspengar till maffian med mera.
Med undantag för den tidiga bonderörelsen, fördes kampen mot maffian fram till 1980-talet främst inom institutionerna. Det folkliga engagemanget mot maffian var begränsat, med undantag av några individuella initiativ som Danilo Dolcis utbildningsprogram i Partinico under 1950- och 60-talen och Peppino Impastatos ”Radio Aut” i Cinisi under 1970-talet. Liksom de politiska reaktionerna, har det civila motståndet främst utlösts efter olika dramatiska mord.
Mordet på Dalla Chiesa 1982 följdes av den första civila ”antimaffiavågen” där medborgarna för första gången deltog som en aktör i ett öppet motstånd mot maffian. Massdemonstrationer organiserades i en omfattning som var ny för Palermo. I efterdyningarna av mordet uppstod en ny rörelse som inriktade sig på skola, universitet och det civila samhället. Från 1985 och några år framåt rådde en febril aktivism i Palermo, en period som allmänt kallas för ”Palermovåren” (la Primavera di Palermo) och som bland annat ledde till bildandet av antimaffiapartiet La Rete.
Den andra antimaffiavågen inträffade efter morden på domarna Falcone och Borsellino 1992. Organisationslivet i Palermo formligen exploderade och en rad individuella och spontana initiativ lanserades för att protestera mot maffian, bland annat deltog mer än 100000 personer i ett demonstrationståg genom centrala Palermo en månad efter Falcones död. Kvinnornas aktiva engagemang var särskilt tydligt. Föreningen ”Sicilianska kvinnor mot maffian” organiserade en hungerstrejk på Piazza Politeama i Palermo. Ett annat exempel är en grupp kvinnor som hängde ut vita lakan från sina balkonger med svartmålade budskap som ”Basta!”, ”Palermo begär rättvisa!”, ”Falcone, du är med oss!”. På politisk nivå lanserades ett nytt program för Palermo där värdet av skolor, kultur och utbildning i medborgarskap särskilt lyftes fram. Politiken handlade mycket om att återta siciliansk kultur från maffian och att bekämpa föreställningen om att maffians kultur också är Siciliens.
En ny fas i antimaffiarörelsens historia representeras av anti-racketrörelsen Addiopizzo som uppstod i Palermo i mitten av 00-talet. Addiopizzo har under kort tid lockat 400 företagare och 10000 konsumenter att gå med i initiativet, som syftar till att stödja affärsinnehavare som vägrar att betala skyddspengar till maffian. Initiativet är intressant eftersom det för första gången riktar sig till medborgarna i deras egenskap av konsumenter och uppmuntrar dem att använda sin ”shopping bag power” för att bekämpa maffians territoriella kontroll. Till skillnad från tidigare rörelser, är det inte något maffiamord som utlöst gruppens mobilisering. Snarare är den resultatet av en reflektion om maffian. Grundarna själva var barn då Falcone och Borsellino mördades och säger själva att de tagit intryck av händelserna under dessa år – de betraktar sig själva som Falcones ”barn” eller arvtagare, vilket antyder en generationsförändring i synen på maffian.
Traditionellt har antiracketrörelsen varit mycket svag i Palermo, svagare än i övriga Syditalien. Aktivisterna själva menar att det är lika svårt att etablera en antiracketorganisation i Palermo ”som att öppna en anglikansk kyrka i Vatikanstaten”. Idag är Addipizzo närmast en institution i Palermo och arbetar med opinionsbildning genom skolor och manifestationer, men också genom att erbjuda ”pizzofria” varor i olika butiker och arrangemang av turistresor där arrangören garanterar att all service som erbjuds – hotell, restauranger, mat – inte kontrolleras av maffian.
Parallellt med Addiopizzo har det vuxit fram en ny social rörelse som betonar vikten av en legal och miljövänlig ekonomi, bland annat i form av kooperativ där man bedriver jordbruk på maffiakonfiskerad egendom. Några exempel på de nya aktörer som vuxit fram är Libero Futuro, Libera Terra, Siquillyàh (det arabiska namnet för Sicilien), Consorzio Goel, Legambiente, samt Eco Culture e Viaggi. Värt ett särskilt omnämnande är Banca Popolare Etica, med nybildad filial i Palermo, som beviljar lån till etiskt baserad verksamhet. Det entreprenörskap och den entusiasm som genomsyrar dessa aktörer var påtagligt i samband med konferensen ”Legalitet och deltagande” i november 2009. Universitetet i Bergamo stod som arrangör för symposiet, som hade ett mycket brett deltagande av aktivister från legalitetsrörelsen i norra och södra Italien.
En fråga som sällan berörs är i vilken mån antimaffian har påverkat maffian. Har dessa initiativ i form av både nya lagar och ett aktivt civilt samhälle lyckats reducera maffians makt? Eller har maffian fortsatt att vara så allsmäktig och oövervinnelig som populärvetenskapens beskrivningar antyder? Frågan är politiskt kontroversiell, inte minst med tanke på premiärminister Silvio Berlusconis fientliga inställning till domarkåren och det faktum att Marcello dell’Utri, en av grundarna till Forza Italia, blivit dömd för maffiasamröre.
Kriminologen Letizia Paoli har analyserat följderna av de olika lagarna. Hennes slutsatser är tydliga och mycket väl underbyggda av fakta och en mångfald indikatorer: den italienska statens kamp mot maffian har lett till en försvagning av maffian i södra Italien. Som exempel kan nämnas att över 2000 maffiamedlemmar från Kalabrien, Sicilien och Kampanien greps mellan 1992 och 2005. Berlusconis tid vid makten har inte förändrat den existerande lagstiftningen mot maffian och han har heller inte haft makt att förhindra det arbete som bedrivs av polis, åklagare och domstolar.
Däremot är det, enligt Paoli, svårare att bedöma i vilken mån mer indirekta metoder som utbildning och det civila samhällets engagemang har lett till en försvagning av maffian. Litteraturen kring anti- maffian visar tydligt att medvetenhet om maffian har ökat och att acceptansen för maffian har minskat under de senaste decennierna. Detta torde motsäga den populärvetenskapliga tesen att människor i syditalien samtycker till maffian.
