När Hayashi Ichizo kröp ner i den trånga kabinen på det enmansflygplan som skulle ta honom på den sista färden smugglade han med sig två böcker, Bibeln och en volym av favoritförfattaren Kierkegaard. De var inte avsedda som reselektyr. Hayashi visste mycket väl att flygturen skulle bli kort och att det inte fanns någon återvändo. Han tillhörde nämligen ”de speciella attackstyrkorna” som i förkortning av det japanska uttrycket gick under benämningen tokkotai, men som är mer kända som kamikaze.

Mot slutet av andra världskriget fick viceamiralen Onishi Takijiro idén att använda bemannade bomber, både i luften och under vattnet, som ett sista desperat försök att vända krigsläget till japansk fördel. Små flygplan och torpeder fylldes med sprängstoff och försågs med bränsle nog för en kortare enkel resa mot amerikanska flottenheter i Stilla havet. De flesta bemannades med en tokkotaipilot, enstaka med två, vars uppgift var att styra rakt mot målet och i kraschen spränga sig själv och så många fiendesoldater
som möjligt i luften, i bästa fall sänka ett helt fartyg. Trots den uppenbara utgången av varje lyckad flygning betraktades tokkotaipiloterna inte som självmordsbombare. De stupade i strid och flyttades upp två grader i rang, vilket medförde högre utbetalningar till de efterlevande. Dessa förväntades givetvis vara stolta över att deras söner och bröder frivilligt offrat sig för kejsaren och fosterlandet.

Stolthet och frivillighet var inte begrepp som okomplicerat kunde tillämpas i dessa sammanhang, annat än i den officiella retoriken. Om detta vittnar de brev och dagböcker som flera av tokkotaipiloterna lämnade efter sig. Detta rikhaltiga material har studerats av den japansk-amerikanska antropologen Emiko Ohnuki-Tierney, som redovisat sina efterforskningar i två fascinerande volymer. Den senaste, Kamikaze Diaries: Reflections of Japanese Student Soldiers (The University of Chicago Press, 227 s), ger utförliga porträtt av ett antal av de unga män som dog under krigets sista månader, om än inte alla i tokkotaioperationer trots titelns bruk av kamikaze. Ohnuki-Tierneys tidigare studie, Kamikaze, Cherry Blossoms, Nationalisms: The Militarization of Aesthetics in Japanese History (The University of Chicago Press, 411 s, 2002) sätter in tokkotai i en historisk och social, samt inte minst estetisk, kontext.

Att detta motbjudande uttryck för krigets vanvett skulle kunna ha något med skönhet att göra förefaller kanske märkligt, men kring tokkotai uppstod en särskild estetik koncentrerad kring de japanska körsbärsblommorna, en symbol för livets korta blomstring och snabba förgängelse. Denna blomsterestetik fanns långt före kriget, men den kom under imperialismen och militarismen att utvecklas till en särpräglad nationalistisk estetisk föreställningsvärld och det ursprungligen kinesiska svärmeriet för plommonträdets blommor trängdes tillbaka. Det var körsbärsblomman som prydde tokkotaiplanen och det var kvistar med körsbärsblomster som stacks i uniformsbältena inför avfärden den sista krigsvåren.

Om skönheten och livets mening skriver de unga soldaterna åtskilligt i sina dagböcker, men stoltheten över sin egen roll i fädernelandets ärofulla historia är inte något framskjutet tema. Tvärtom anas ofta tvivlet och inte sällan återfinns uttalat kritiska formuleringar om kriget och det sätt på vilket militären sköter sin uppgift. Någon säger sig dö för sin hustru, som han befarar kommer att skändas av fienden, men inte för kejsaren eller fosterlandet. De tokkotaipiloter som Ohnuki-Tierney låter träda fram ur historiens skugga är inga fanatiker vars högsta önskan är att få offra sig för den kejserliga militärdiktaturen och imperialismens Japan. De vurmar för litteraturen, filosofin, musiken och konsten. De drömmer om kärleken och livet.

Av de bortåt 4 000 tokkotaipiloterna var drygt tusen så kallade studentsoldater. Det är dessa som Ohnuki-Tierney studerar eftersom det framför allt är bland dem man återfinner de flitiga dagboksskrivarna. Hur känslorna och tankarna formade sig hos de övriga kan vi inte veta, men det finns föga anledning att tro att de till största delen skulle ha varit dödsbesatta unga män som inget hellre ville än att få störta sig själva i döden mot ett av fiendens fartyg, även om det säkerligen fanns en del sådana individer i ”specialstyrkorna”. Vad man med säkerhet kan fastställa är emellertid att inte en enda yrkesmilitär anmälde sig frivilligt till tokkotaitjänst. Ingen av de officerare som manade de rekryterade övningspiloterna och studentsoldaterna - inskrivna efter en av staten tidigarelagd slutexamen från universitet och högskolor - kom på tanken att själv offra sig.

Det fria valet för dem som anmälde sig kan dessutom ifrågasättas eftersom de efter eldande patriotiska tal ombads att anmäla sig till dödstjänsten. Trycket uppifrån var enormt och grupptrycket växte ju fler som steg fram för att skriva in sig i dödsrullorna. Det förekom också att personer som valt att inte ta detta steg trots allt fick se sig ”frivilligt” enrollerade. Så småningom kom även direkta tvångsrekryteringar i bruk.

Yrkesmilitärernas motvilja mot att delta i tokkotaistyrkornas dödsflygningar behöver inte nödvändigtvis tillskrivas feghet, utan kan relateras till deras insikt i krigets realiteter och i det läge som de japanska militärmakten befann sig i när viceamiral Onishi under hösten 1944 lät upprätta sina specialstyrkor. Många måste ha anat vad som inte kunde sägas högt, att kriget var förlorat och att knappast ens ett mirakel skulle kunna leda till japansk seger. Något sådant var det heller inte som Onishi kunde erbjuda. Tokkotai-attackerna spred onekligen skräck hos motståndarna och de män som utförde dem kom att mytologiseras i populärkultur och i det allmänna medvetandet världen över ända in i våra dagar. Kamikaze är ett begrepp som fått global spridning och som nyttjas närhelst någon ger sig in i något till synes riskfyllt och ansvarslöst. Den militära betydelsen av dessa människooffer var däremot inte så förödande som den var tänkt att bli. Visserligen träffades över 300 amerikanska fartyg, men detta motsvarade bara drygt tio procent av alla tokkotaiflygningar. Åtskilliga plan missade målet och tekniska problem lade ofta hinder i vägen.

Studentsoldaterna formulerar tvivel på kriget och det egna uppdraget, men det hindrar inte att de ibland ger uttryck för känslor av något slags stolthet. Patriotismen kan lysa igenom på en rad, för att sedan ifrågasättas på nästa. Att förvänta sig en konsekvent hållning vore för mycket. Det rör sig trots allt om unga män som borde ha haft livet framför sig, men som plötsligt av omständigheter som de inte rår över har tvingats in i en återvändsgränd. Finns det någon genomgående attityd är det snarast den ödesbestämda uppgivenheten. Rädslan kryper emellanåt fram och övergivenheten formuleras i längtan efter familjen. Förutom de båda böckerna tog Hayashi med sig ett porträtt av sin mor när han bordade sin dödsmaskin.

Att Bibeln och Kierkegaards tankar var vad Hayashi skattade så högt att de fick följa honom i döden kan förvåna, men han kom från en kristen bakgrund, något han inte var ensam om bland tokkotaipiloterna. Han var också likt många av de andra studentsoldaterna djupt förtrogen med den europeiska filosofin och litteraturen, inte sällan läst på originalspråket. De litteraturlistor som Ohnuki-Tierney sammanställt är imponerande. Den tyska romantiken stod högt i kurs, men många moderna författare finns också representerade. Japansk litteratur ingick givetvis också i lektyren, liksom kinesiska klassiker, däremot tycks japansk musik inte ha kunnat konkurrera med Beethoven.

Den stereotypa bilden av en kamikazakrigare visar knappast fram en djupt bildad, känslig kosmopolitisk intellektuell, ändå var det i vissa fall uppenbarligen sådana individer som flög dödsprojektilerna mot en fiende vars värderingar de rentav delade. Bland studentsoldaterna fanns liberaler, marxister och kristna humanister. De var moderna unga människor, snarare än reaktionära traditionalister. Att så var fallet är inte lika besynnerligt som det kan förefalla. De var alla födda i början av 20-talet, ett decennium som även i Japan bars fram av progressiva ideal och längtan efter det moderna, en längtan som kunde tillfredsställas av det urbana livet i de snabbt växande städerna. Moderniteten var inget som japanerna fick del av efter andra världskrigets slut, den hade inletts redan 1868 när den så kallade Meijirestaurationen återupprättade kejsarmakten och öppnade Japan mot omvärlden.

Konstitutionen skrevs med hjälp av tyska jurister och det utbildningssystem som studentsoldaterna var en produkt av präglades av europeiska ideal. Latin och två moderna språk (valmöjligheterna var engelska, franska och tyska) var obligatorium på de universitetsförberedande skolorna. Filosofi och litteratur ingick också som nödvändiga ämnen och Kant stod överst på den filosofiska läslistan. Universiteten hade även de modellerats på västerländska förebilder och tillhandahöll utbildning på högsta nivå. De studenter som hade turen att överleva kriget kom att utgöra en elit i efterkrigstidens Japan och de mer eller mindre frivilliga tokkotaipiloterna vars dagböcker Ohnuki-Tierney studerat hörde till de främsta i sina årgångar. De ger själva uttryck för det absurda i att de skall offras när de just har ansträngt sig till det yttersta med att utbilda sig för att kunna vara samhället till största gagn.

Kanske kan man delvis se dem som offer i en strid mot det moderna, förd av militarismens chefsideologer och av representanter för ett reaktionärt skikt som aldrig funnit sig tillrätta i det snabbt moderniserade Japan. Hur detta motstånd formade sig har den amerikanske historikern Harry Harootunian skidrat i en volym med den talande titeln ”Overcome by Modernity” (2000). Bilder av det 20-talets moderna Japan som förfärade de tänkare som Harootunian diskuterar finner man i en vacker utställningskatalog, ”Taisho Chic” (2001), av vilken det framgår hur det moderna och det traditionella kunde mötas i skön förening. I den numera tämligen omfattande litteraturen om moderniseringen av Japan under mellankrigstiden förtjänar också arkitekturhistorikern Jordan Sands ”House and Home in Modern Japan” (2003) att lyftas fram. Här framgår hur vardagsmoderniteten formades genom nya aspekter på boendet. Västerländska hus blev mode, gas och elektricitet ersatte fyrfat med kol, de stråflätade tatamimattorna stämplades som ohygieniska och borde slängas ut.

Denna modernitet trängde inte undan de traditionella livsmönstren, men den bidrog till att förändra dem. Många betraktade den som ett hot, medan andra upplevde den som en möjlighet. Ironiskt nog kan även 30-talets totalitära nationalistiska regim ses som en europeisk importvara snarare än en inhemsk produkt, en modern fascism och inte en traditionell japansk samhällsmodell. Överväldigade av moderniteten präglades också det modernas motståndare av den och någonstans i denna interna civilisationskamp fångades studentsoldaterna i ett dödsbringande grepp. Några deltog utan tvivel frivilligt medan andra inte förmådde värja sig för propaganda, grupptryck och krav.

Att konstatera detta är, understryker Ohnuki-Tierney, ingen ursäkt för deras handlingar, bara ett försök att förklara dem. Hennes båda volymer skildrar visserligen bara ett fåtal av tokkotaipiloterna, men de återger åtminstone dessa dagboksskrivande studentsoldater något av den individualitet och den röst som så brutalt förvägrades dem.