Krig är själva sinnebilden för förstörelse: av människoliv, familjer, hem och samhällssystem. Ordet framkallar bilder av slagfält, städer i ruiner och brinnande skogar. Men genom historien har också krigets överlevare, när krut- röken lagt sig, varit nödda att samla ihop sig och leva vidare med stridernas mer långtgående effekter. Det kan handla om sädesfält som förgiftats av blyammunition, slaktad boskap eller till och med vattendrag som förgiftats av fienden som en del av krigsföringen. Krigets miljöeffekter är sällan det som uppmärksammas mest i pågående kaostillstånd, men de tenderar att vara de mest långsiktiga effekterna av konflikter, vilka skördar liv långt efter det att kanonerna tystnat.

Man kan hävda att miljöförstörelse inte bara är en sidoeffekt av krig, utan att det i själva verket är en central del av krigets logik. Trots det finns en utpräglad okunskap om de intrikata kopplingarna mellan krig och miljö. Dessa teman belyses nu i en nyutkommen antologi som behandlar miljöeffekterna av vad vi brukar benämna det kalla kriget – konfliktsituationen åren efter andra världskriget som präglades av till bristningsgränsen spända relationer mellan USA och Sovjetunionen. Det kalla kriget var till stor del ett icke-utagerat krig. Men det hindrar inte att det hade oöverstigliga konsekvenser för människa, miljö och natur.

Miljöeffekterna av det kalla krigets upprustning och anspänning är inte välutforskade. Kopplingarna ter sig emellertid självklara när man ser till övergivna militärbaser, effekter av kärnvapenprov eller bara den frenetiskt utvecklade militärindustrin i både öst och väst. Boken Environmental Histories of the Cold War (Cambridge University Press, 376 s), redigerad av J.R. McNeill och Corinna Unger, vill råda bot på kunskapsbristen och samtidigt kombinera de två vetenskapsgrenarna miljöhistoria och militärhistoria. Två huvudteman (som inte nödvändigtvis är kopplade till varandra) behandlas i volymen: det kalla krigets inverkan på miljön samt hur miljön själv användes som vapen i dessa kapprustningens decennier.

Samtidigt skissas en historia om miljörörelsens framväxt. Den gröna rörelsen beskrivs ibland förenklat som groende under 1950-talets omsorger om arbetsmiljön, kickstartad av den amerikanska biologen Rachel Carsons bok ”Tyst vår” 1962, på- eldad av kärnkraftsdebatten och peakande under Rio-konferensen 1992. Naturligtvis är historien mer komplicerad än så. Dels samspelade den med det kalla krigets retorik, inte minst genom att miljörörelsens framväxt i väst är tätt förknippad med freds- och antikärnvapenrörelsen. Dels har miljörörelsen bakom järnridån en alldeles särskild historia. Att kritisera regimen i det kommunistiska blocket var alltid farligt, men miljökritik kunde vara lite mer tillåtet och tjänade därför ibland syftet som motståndsrörelse. Globala överenskommelser med Väst var inte populärt, men miljö ansågs som ett relativt oförargligt område, och exempelvis dök en mangrann kinesisk delegation upp på Stockholmskonferensen 1972. Miljöns transnationella karaktär gjorde den alltså till en viktig pusselbit i det kalla krigets diplomatiska historia.

En av de aspekter som tydligast binder samman det kalla kriget med miljöfrågan är vetenskapens – och vetenskapsmännens – roll i utvecklingen. Det går knappast att diskutera utvecklingen av vetenskapsgrenar som meteorologi eller atmosfärsvetenskap utan att relatera dem till militära tillämpningar. Forskare hade nyckelroller som experter, strategiska planerare och rationella teknokrater under kalla kriget – men var också drivande i fredsrörelsen och miljörörelsen. Tidigare beskrevs ofta forskarna som hjälplösa redskap i det militärindustriella komplexets händer, men idag talar man snarare om ett ömsesidigt beroende.

Att minnas kan vara plågsamt. Den samvetsgranne läsaren vrider sig allteftersom bladen vänds: bidragen i boken målar upp en mörk bild av den miljöförstöring som var resultatet av supermakternas kapprustning, hur kärnvapenprov spred skräck och förstörelse i områden som ansågs oviktiga nog att offra, och hur nationer i uppenbar hybris inte tvekade inför tanken att kontrollera och modifiera klimat, geografi eller havsströmmar efter egna intressen. Lika sorgligt som logiskt ter det sig att de som kanske drabbades hårdast av det kalla krigets miljöförstörelse inte var spelets huvudpersoner, utan befolkningen i tredje världen där konflikten tog sig väpnade uttryck.

Sovjetunionens miljöhistoria är ett dystert kapitel. Historikern Paul Josephson gestaltar i en lika välskriven som skrämmande artikel hur miljön i Sovjetunionen i varje enskilt fall var underordnad industrins behov. Ofta med ohyggliga konsekvenser för människa och miljö: en ögonblicksbild skildrar hur en arbetare sköter ugnen i ett nickelsmältverk, utan vare sig hjälm eller skyddskläder – som andningshjälp har han istället en trädgårdsslang mellan tänderna i ett försök att få in lite luft utifrån med något lägre halter av giftiga gaser. Smältverk och gruvdrift, ofta i de arktiska regionerna, lämnade ofantliga utsläpp, och var också förödande för ursprungsbefolkningarna i området. Den industriella tillverkningen var även starkt präglad av den säkerhetspolitiska situationen, och mellan 25 och 40 procent av all industriell produktion i landet var inriktad på militära behov. Än idag lever vi med arvet härifrån i form av oro för läckande kärnavfallsförvaring och i ”industriella öknar” i Ryssland: områden så förorenade att de sannolikt är omöjliga att återställa.

Vannevar Bush, central profil inom både amerikansk forskningspolitik och kärnvapenutveckling, menade 1949 att det finns något i den mänskliga naturen som gör oss ovilliga att förgifta miljö, männi-skor och natur som en del i krigföring. En eventuell sådan hållning får dock anses motbevisas av redogörelsen för amerikanska planer på vad som idag kallas ”massförstörelsevapen”. Diskussionerna om miljömässig, biologisk och radiologisk krigföring i USA skildras i en uppsats av Jacob Darwin Hamblin. Amerikanska forskare och militärer slets mellan de möjligheter och fasor dessa vapen skulle kunna erbjuda, mellan rädslan för att Sovjetunionen redan hade dem och de ohyggliga politiska och institutionella konsekvenser sådana attacker skulle kunna ha. Det slutliga beslutet att inte utveckla dessa terrorvapen baserades, skrämmande nog, inte på moraliska överväganden utan snarare på byråkratiska och politiska svårigheter och trögheten i det militära systemet.

Vietnamkrigets grymhet understryks av användningen av avlövningsmedlet Agent Orange. Den politiska och juridiska motsättningen mellan Genèveprotokollet och den amerikanska användningen av miljögifter i Vietnam analyseras i en läsvärd artikel av David Zierler: den slutliga ratificeringen av protokollet drevs fram av fredsaktivister och forskare i stark opposition mot Nixon.

En annan aspekt – som jag aldrig förut sett beskriven – är hur djur påverkas av krig och miljöförstörelse. Det är oväntat fängslande, och också obehagligt, att läsa om masslakt av asiatiska elefanter och vattenbufflar i den gerillaliknande krigföringen i exempelvis Korea och Vietnam. Vissa arter – som elefanter och hundar av – uppfattades av de stridande, amerikaner och sydvietnameser, som lierade med fienden och skulle därför avlivas. Samtidigt finns överraskande historier om hur exempelvis den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea kom att utgöra ett ofrivilligt naturreservat där ovanliga arter fick en fristad.

Milt löjeväckande är i stället berättelsen om hur USA försökte skapa soldater som skulle kunna slåss var som helst på jorden, i polartrakterna såväl som i öknar. Detta var naturligtvis tvunget att utprövas experimentellt, så frivilliga soldater fick testa kalla temperaturer, myggor och långa marscher i speciella klimatlaboratorier där arktiska såväl som tropiska miljöer återskapades. Forskningsfältet kallades human engineering och skulle skapa ”soldater som maskiner”. Återigen ställs brännande frågor om vetenskapens tillämpningar och dess medverkan i militära experiment. Men det är också lätt att falla i den anakronistiska fällan att se bilder på soldater i ”walk-around sleeping bags” som ett resultat av allmän stollighet, och därmed glömma den paralyserande rädslan för bomben som var verkligheten dessa iskalla år.

Och sen då? Vi vet alla hur det kalla kriget slutade, med jublande motståndsrörelser, raserade murar och nya ekonomiska utmaningar för Östeuropa. Men var slutet på det kalla kriget en vändpunkt för miljörörelsen? Frank Uekötter hävdar i en intressant epilog att det i så fall endast var en diskursiv vändpunkt. Nya ambitioner för miljöarbetet kunde formuleras i det ideologiska vakuum som kommunismens fall lämnade efter sig, men det var snarare en vändpunkt i förhoppningar och retorik än en substantiell minskning av mänsklighetens miljöpåverkan.

Hur skiljer man på vad som är en effekt av kalla kriget och den miljöförstörelse som skulle skett ändå, på grund av okunnighet, politiskt ointresse och icke-ifrågasatt industriell expansion? Frågan är naturligtvis omöjlig att besvara – och kanske även onödig att ställa. För det första hade det mesta som skedde åren 1950–1990 koppling i något led till det kalla kriget – i önskningar att öka produktionen inför ett eventuellt kommande krig, i en oklar rädsla för massförstörelse, i begränsningar i varuflöden och politisk öppenhet och så vidare. För det andra är det intressanta kanske ändå vilka resultat vi står med idag, som följder av det kalla kriget och av en samtidig miljöförstörelse.

Det saknas alltså inte exempel på miljöhistoriska aspekter av det kalla kriget, från öst- såväl som från västblocket. Det rika materialet gör ”Environmental Histories of the Cold War” till en både intressant och akademiskt nyskapande antologi. En mindre kritik kan vara att bidragen är ojämna i analysnivå; en tydligare övergripande frågeställning för volymen hade sannolikt varit fruktbart. Fler illustrationer hade också tjänat ett syfte. Men sammantaget förtjänar både initiativet och utförandet lovord. Perspektiven är rika och varierade, och även erfarenheter utanför västvärlden erbjuds, något man inte alltid är bortskämd med inom det historiska fältet.

Samtidigt säger denna översiktsbok något mer allmänt om mänsklighetens relation till sin omgivning under 1900-talets andra hälft: en istadig inriktning på att behärska, underkasta och forma miljön efter sina egna syften, gärna med vetenskapliga eller militära medel. Naturen, klimatet och geografin var något motspänstigt och vilt som behövde anpassas och regleras efter, vad det uppfattades som, högre mänskliga syften. Inställningen har för den moderne läsaren något otvetydigt obsolet över sig, och detta i sig ger hopp om att den redan gett vika för en mindre humancentrerad världsbild.

Miljöproblemens utmaningar är konstanta, men miljö som ämne på politisk och medial agenda tenderar att vara kortlivad. Inte minst därför måste vi suga i oss lärdomarna från 1900-talets miljöförstörelse och låta dem bli grund för en genomgående självrannsakan. Idag står vi med talrika effekter av tidigare decenniers kortsynthet, inte minst orsakade av den kanske mest kortsiktiga mänskliga aktivitet som existerar: krig.