Den kalender som vi för närvarande räknar tiden efter daterar sig från 1582 och kallas för den gregorianska kalendern efter påven Gregorius XIII som, efter ett par hundra års betänketid, reformerade den julianska kalendern som varit i bruk sedan år 46 f Kr. Problemet med den julianska kalendern som gjorde en reform nödvändig var årets längd. Julianska året bestod vanligtvis av 365 dagar, men vart fjärde år blev det 366 dagar, det vill säga i medeltal var det 365,25 dagar långt. Emellertid är ”naturens” år, det så kallade ”tropiska” året något kortare, nämligen 365,24220 dygn. Skillnaden är inte stor, bara 11 minuter och 14 sekunder, men felet adderar sig år från år och efter 128 år uppgår det till ett helt dygn. På 1300-talet hade felet vuxit till 10 dagar, och om ingenting gjordes skulle man med tiden ha fått en kalender där man exempelvis firade påsk mitt i sommaren. Det var problemet med påsken som var den utlösande faktorn. Avsikten med den nya kalendern var att rätta till så mycket som möjligt med så små ändringar som möjligt. Man gjorde två korrigeringar. Dels ändrade man skottåren så att jämna sekel inte var skottår försåvitt inte sekelsiffran var jämnt delbar med fyra. Åren 1800 och 1900 blev ej skottår under det att 2000 var det. Dels spolade man tio dagar för att harmoniera kalenderns år med naturens år. Nu dröjer det flera tusen år innan kalendern ligger ett dygn fel.

Emellertid är det många som anser att den gregorianska kalendern har grava skönhetsfläckar. Månaderna är inte lika långa. I synnerhet februari månad skiljer sig från de övriga. De fyra kvartalen är inte heller lika långa. Även den rörliga påsken är en källa till irritation. Det är dock tveksamt om estetiska synpunkter är ett tillräckligt skäl för en så genomgripande förändring som ett kalenderbyte utgör. Men redan 1834 publicerades ett förslag till reformerad kalender med 13 identiska månader om vardera 28 dagar, det vill säga fyra veckor. Detta blir tillsammans 364 dagar. De extra en eller två dagarna ”fanns” inte. De hade inget namn eller nummer och tillhörde inga veckor.

Mera handfast kritik kom när man började räkna statistik på produktion och försäljning och skulle betala ut veckolöner eller månadslöner. Då blev det svårt att jämföra olika månader med varandra eftersom de hade olika antal arbetsdagar. Affärernas julhandel varade inte lika många dagar varje år. De olika långa kvartalen utgjorde också en källa till svårighet när man ville räkna ut lönsamheten. Även för skolorna är den ologiska kalendern olycklig. Varje schema måste göras om från grunden varje år eftersom det ena året inte är det andra likt. Det kostar pengar. När ränta beräknades var månaderna och kvartalen olika långa. Detta var inte estetiska frågor utan handfasta problem med ekonomiska konsekvenser och det höjdes röster för ett kalenderbyte. En reformerad kalender skulle spara pengar.

Efter första världskriget hade Nationernas förbund bildats och 1923 inbjöd USA dess medlemmar att komma med förslag till en reformering av kalendern. Gensvaret blev överväldigande. Flera hundra förslag kom in; man bildade en kommitté som gallrade i floran. Till slut återstod två väsentligen olika förslag: det ena var ett år med tretton månader à 28 dagar eller fyra veckor, det andra ett med tolv månader uppdelade på fyra identiska kvartal, vardera på 91 dagar eller 13 veckor. Första kvartalet skulle bestå av tre månader om vardera 31, 30, 30 dagar: januari med 31 dagar och de övriga två med 30 dagar. De tre återstående kvartalen är lika med det första. Till bägge förslagen hörde en dag (skottår två) som inte räknades. Raden av veckans dagar hoppade över den. Den kunde kallas ”blankdag” eller ”världsdag” eller något liknande och lades dagen före nyårsdagen som alltid skulle vara en söndag. Man skulle alltså i slutet av december varje år få: fredagen den 29 december, lördagen den 30 december, världsdagen den xx december, söndagen den 1 januari och så vidare.

Förslagen hade det gemensamt att de var ”fixa” kalendrar. Därmed menas att alla år är sig lika. En kalender från ett år kunde användas vilket år som helst utan ändring. Dessa två förslag presenterades för Förbundsförsamlingen 1929. Till att börja med föreföll det som om trettonmånaders kalendern, som sponsrades av bland annat Georg Eastman från Eastman Kodak Corporation, var den populäraste. Den har många fördelar, till exempel att alla månader är varandra lika och delas jämnt i fyra veckor. Emellertid är tretton månader per år opraktiskt eftersom året då inte naturligt kan delas upp i halvår och kvartal och efter ett antal år försvann förslaget från diskussionen.

Det andra förslaget uppmärksammades av en rik amerikanska, Elisabeth Achelis, som tog till sin livsuppgift att verka för dess genomförande. Hon grundade ”The World Calendar Association” vars ordförande hon blev och hon startade en tidskrift, Journal of Calendar Reform, som kom ut kvartalsvis ända till 1955. Hon använde sin förmögenhet även till att resa jorden runt och träffa statsmän och andra inflytelserika personer och lobba för ”sin” kalender. Exempelvis träffade hon Mahatma Gandhi som skrev ett brev till henne där han gav sitt stöd till projektet. Det brevet publicerades i första numret av ”Journal”.

Achelis var outtröttlig i att propagera för en reform. I fashionabla kretsar gick hon under namnet ”Kalenderdamen”. Det finns en anekdot om att hon en gång träffade en affärsman som, när hon hade lagt fram sitt förslag, sade: ”Tja, det var ju intressant, men det är inget som någon skulle vilja ge sitt liv för.” – ”Jag skulle det!”, blev svaret.

Ett argument mot världskalendern som återkommer är att den bryter cirkeln med veckans dagar minst en gång varje år när man introducerar en ”blank” dag som inte har något namn. Det innebär exempelvis för judar att nästa gång det blir lördag enligt almanackan är det i själva verket söndag och man har missat att iaktta sabbatsbuden under den ”riktiga” sabbaten. Detta fel skulle ju sedan upprepas och förvärras varje år i fortsättningen. Skulle detta kunna misshaga Gud att sabbaten inte längre firades på en lördag utan på någon annan dag? Det var ju faktiskt så, att 1582, då den Gregorianska kalendern genomfördes och tio dagar försvann, såg man till att cirkeln av veckodagar lämnades obruten trots diskontinuiteten.

Det finns emellertid ett märkligt exempel på att veckan brutits. År 1867 köpte USA Alaska från Ryssland. Alaska ligger öster om Sibirien och låg alltså i tid före Ryssland. När området sedan bytte ägare, räknades det som liggande väster om Amerika. Det betydde att Alaskaborna fick uppleva att solen gick ner en dag och när den sedan gick upp igen så var det samma dag och man en gång fick en vecka innehållande två dagar med samma namn!

Över huvud taget är datumgränsen en märklig företeelse. Betrakta två judar som bor ett par hundra meter från varandra, men på var sin sida om datumgränsen. När det är sabbat för den ene är det inte sabbat för den andre!

År 1937 föreföll det som om en reform var nära förestående. Ett antal länder, däribland Kina, Kanada och Frankrike, underställde Nationernas förbund ett förslag om en konferens med avsikt att anta en ny kalender. Liknande konferenser hade hållits 1875 i Paris om metersystemet och 1884 i Washington om införande av tidszoner. Förslaget stöddes omedelbart av 14 nationer, sex motsatte sig det, bland annat Sverige, under det att tio andra skulle acceptera det om det godkändes. Emellertid beslöt Förbundsförsamlingen att det inte ”var riktigt rätt tid för en sådan konferens”. Det var inte första gången man använde sig av det argumentet.

Sedan kom andra världskriget och man fick annat att tänka på. Efter kriget grundades Förenta Nationerna som efterträdde det saligt avsomnade Nationernas förbund. Elisabeth Achelis och hennes tidskrift var outtröttliga. De grundade stödföreningar för reformen i 46 olika länder. År 1953 uttalade Jawaharial Nehru, premiärminister för det nyligen fria Indien sitt fulla stöd för kalendern och han avsåg att presentera förslaget för FN år 1955. Även Sovjetunionen deklarerade sitt stöd. Det var åttonde gången det skulle ventileras, och Elisabeth Achelis var övertygad om att det nu skulle accepteras.

Emellertid framlade, mycket överraskande, USA:s ambassadör vid FN, Henry Cabot Lodge, en note som klargjorde att USA inte avsåg att stödja någon resolution till förmån för en kalenderreform. Som skäl anförde han dels att det inte fanns något som tydde på ett större stöd hos den amerikanska befolkningen för en sådan reform, särskilt som den skulle störa den religiösa känslan för sabbatens helgd när sjudagarsveckans kontinuitet skulle brytas minst en gång varje år, dels att det vore olämpligt för Förenta Nationerna som representerar många religiösa och sociala trosnormer att stödja en sådan revision av den befintliga kalendern som skulle stöta den religiösa känslan hos stora religiösa grupper. Av samma skäl rekommenderade han att avbryta alla studier som syftade till ett kalenderbyte eftersom sådana vore kostsamma och ändå inte skulle leda till något resultat.

Denna note gjorde den indiska regeringen rasande. Den hade helhjärtat ställt sig bakom framläggandet av kalenderreformen i FN och uppfattade Cabot Lodges ord som en upprörande skymf. De ansåg Indien vara det bästa exemplet på ”en nation med många religiösa och sociala trosnormer”, men som ändå skulle stödja reformen.

Det märkligaste med denna note är att de skäl som anfördes mot reformen var så illa grundade. Någon form av omröstning eller Gallupundersökning i Amerika för eller emot hade inte företagits. Angående de religiösa betänkligheterna så hade ett stort antal religiösa ledare, bland annat påven, ett flertal muslimska ledare, rabbis, hindu-präster och buddistiska munkar uttalat sitt stöd för reformen. Dessutom har kalendern två uppgifter som är helt åtskilda. Uppdelningen av året i månader och veckor har inget religiöst eller socialt innehåll så länge veckan i princip får ha sju dagar. När sedan kalendern är bestämd, kan varje nation välja ut dagar med speciella trosinnehåll som jul, påsk, första maj och 6 juni och göra dem röda. Dessa dagar kan bli olika för olika länder. För övrigt är det helt möjligt för en kultur att hålla sig med två kalendrar – en lokal för internt bruk och en världskalender för kommunikation med omvärlden. Så gör exempelvis judarna och muslimerna. Vi skulle kunna ha en kristen kalender med jul och påsk, och en annan utan kristna högtider när vi förhandlar med muslimska stater. Sedan är det en helt annan sak att om man gör en sekulär reform av kalendern är det praktiskt att samtidigt även ändra det andliga innehållet.

Den amerikanska noten var givetvis en dödsstöt åt Världskalendern och en personlig katastrof för Elisabeth Achelis. Hon hade varit säker på att hennes projekt efter så många år av hängivet arbete äntligen skulle sjösättas. Påföljande år avgick hon som ordförande för TWCA och tidskriften Journal of Calendar Reform slutade publiceras.

Vad som kommer att hända i framtiden med kalendern är svårt att säga. Det finns starka krafter som åtminstone vill fixera påsken, och eftersom Vatikanen inte har något emot det, är det inte osannolikt att så kommer att ske. Det förefaller dock inte vara omedelbart förestående.