Berlin var under mellankrigstiden en kulturell metropol - inte en metropol med ett blomstrande kulturliv. För där och då var kulturlivet verkligen en del av själva staden, av den urbana miljön. Det kulturella skapandet skedde inte bakom slutna dörrar, utan ute i staden, i det offentliga rummet.
En av de viktigaste mötesplatserna för konstnärer och intellektuella var Romanisches Café, som bland annat frekventerades av Kurt Tucholsky, Erich Kästner, Bertolt Brecht, George Grosz och Else Lasker-Schüler. Mittpunkten i detta kulturella mikrokosmos var en författarinna som idag är känd endast av ett fåtal: Mascha Kaléko.
Att minnet av Kaléko bleknat beror nog på att hon inte motsvarar den bild vi i dag har av en nyskapande konstnär från mellankrigstidens Berlin. Och att hon var annorlunda var hon själv högst medveten om. I en tidig dikt med titeln ”Kein Neutöner” (Ungefär: ”Ingen modernist”) skriver hon till exempel:

Gehöre keiner Schule an
Und keiner neuen Richtung
Bin nur ein armer Großstadtspatz
Im
Wald der deutschen Dichtung.

Weiß Gott, ich bin ganz unmodern.
Ich schäme mich zuschanden:
Zwar liest man meine Verse gern,
Doch werden sie - verstanden!

(Jag tillhör ingen skola / Och ingen ny riktning / Är blott en stackars storstadssparv / I den tyska diktningens skog. // Jag är sannerligen helt omodern. / Jag skäms fruktansvärt: / Visserligen läser man gärna mina verser, / Men, de blir - förstådda!”)
Begripligt skrev hon alltså, och läst blev hon. Visserligen publicerades hennes första dikter i den avantgardistiska tidskriften Querschnitt, med den underbara undertiteln ”Magazin für Kunst, Literatur und Boxssport” (tidskriften, som grundades av konsthandlaren Alfred Flechtheim och redigerades av Hermann von Wedderkop innehöll verkligen såväl modern konst och litteratur som referat av boxningsmatcher, och hade hängivna läsare i bland andra Bertolt Brecht och Arnolt Bronnen), men det var i andra fora hon skulle komma att vinna sin publik.

Kalékos första framgångar kom nämligen när hon började publicera sig i dagspressen. Först skrev hon dagsverser i den legendariska Vossische Zeitung, som var en utpräglad kvalitetstidning. Senare kom hon också att medverka i bland andra Welt am Montag och Berliner Tageblatt. Dagsverserna handlade framför allt om vardagen i storstaden - om människorna som gömmer sig bakom sina tidningar i tunnelbanan, om båtutflykter, förälskelser eller om hur årstidernas växlingar kan avläsas i ett träd invid en gatukorsning. Perspektivet är alltid den unga storstadskvinnans och dikterna präglas alltid av god uppfattningsförmåga, fin känsla för detaljer och utpräglad berlinsk kvickhet. Konceptet kan verka banalt. Men dessa betraktelser av livet i den moderna metropolen kom att bli älskade av berlinarna. Och även om Kalékos språk vid en första anblick kan verka enkelt har det redan i tidningsdikterna en underlig förmåga att räcka till även för det svåra och mångtydiga i tillvaron. Att dagsversskrivandet var en god poetisk skola visade sig sedan i diktsamlingarna ”Lyrisches
Stenogrammheft” (1933) och ”Kleines Lesebuch für Große” (1935) som blev stora succéer och gjorde Kaléko till firad stjärna. Bland annat uppmärksammades hon av Hermann Hesse, som placerade henne i Heines tradition, men samtidigt underströk hennes urbana modernitet.

Kalékos lyriska gärning är intimt förknippad med mellankrigstidens Berlin, en kulturmiljö som dock skulle komma att utplånas just när hon trätt fram som en av dess centralgestalter. Det var ”ein paar leuchtende Jahre”, som hon själv uttrycker det. Därefter kom skymningen. 1935 utesluts hon ur författarföreningen och beläggs med yrkesförbud. Hennes böcker förbjuds och bränns. Eftersom Kaléko var judinna riskerade hon samma öde som skrifterna. Därför flyr hon till USA, och det i sista stund, så sent som 1938. Efter kriget återvände hon sedan inte till Tyskland annat än som tillfällig besökare. 1960 flyttade hon till Israel, dit hennes föräldrar rest redan i början av 30-talet. Hon dog 1975 i Zürich.
Weimarrepublikens undergång och Berlins
förvandling från kosmopolitisk kulturmiljö till Tredje rikets huvudstad var en katastrof för Kaléko, som människa, naturligtvis, men också som diktare. Flykten innebar att hon förlorade kontakten med den kulturella miljö ur vilken hennes diktning hämtat sin näring. Visserligen fanns det i USA under kriget gott om kotterier av tyska emigranter som försökte hålla Weimarrepublikens kulturella arv levande i väntan på att nazisterna skulle besegras, men Kaléko var inte delaktig i denna kulturpolitiska respiratorvård. I stället ägnade hon det mesta av sin kraft åt att hjälpa sin make, musikern Chemjo Vinaver, att bygga upp en karriär som körledare, och åt att ta hand om sin son. Skrivandet blev en bisyssla. Hon publicerade några enstaka dikter i den tyskspråkiga emigranttidningen Aufbau och gav 1945 ut diktsamlingen ”Verse für Zeitgenossen” på ett exilförlag. Men denna poesi nådde aldrig Berlintidens nivå, och Kaléko gled alltmer ut ur den litterära offentligheten. Mycket av det hon skrev i New York skrev hon
för skrivbordlådan. Eller så skrev hon för sin son. Hit hör diktsamlingen ”Der Papagei, die Mamagei und andere komische Tiere”, som kom att publiceras 1961. När hon lyckades tjäna pengar på sitt skrivande i New York var det oftast inte genom att dikta, utan genom att skriva reklamtexter för bland annat underkläder och hygienartiklar. Och mycket pengar blev det aldrig. Krigsåren präglades för Kaléko av brist, såväl finansiellt som kulturellt.

Efter kriget stannar Kaléko, som 1944 blev amerikansk medborgare, kvar i USA. Thomas Mann försöker dock övertala henne att återvända till Tyskland. Han menar att hon har en uppgift att fylla bland de människor som en gång fördrivit henne och som nu ska sona sin skuld och försöka reparera allt som rivits ner. ”Ich habe das Gefühl, dass mit Gedichten die Seele dieser unglücklichen Menschen noch am besten zu erreichen ist” - Jag har en känsla av att man lättast når fram till dessa olyckliga människors själar med dikter - skriver han i ett brev på julafton 1945. Men,
Kaléko har bestämt sig. Hon återvänder inte.
Först nyårsafton 1955 reser Kaléko till Europa. I Tyskland tas hon emot med stor entusiasm. Hon hyllas i radion i Västberlin och intervjuas i flera stora tidningar. Men hon intar en reserverad hållning och återvänder snart till USA. Dock har hennes besök lett till att man åter börjat intressera sig för hennes diktning. ”Das lyrische Stenogrammheft” ges ut på nytt och ”Verse für Zeitgenossen” kommer i en tysk utgåva, ur vilken man dock stryker några dikter - två flammande, men inte särskilt välskrivna, antinazistiska propagandastycken. 1960 tilldelas så den återupptäckta Kaléko Fontanepriset. Men, hon avböjer. Priset ska nämligen överräckas av en före detta SS-man. Detta är slutet för Kalékos litterära karriär i Tyskland.

Att Kaléko i dag är i stort sett bortglömd må vara förståeligt. Rättvist är det inte - inte om man vill att historieskrivningen kring mellankrigstidens tyska litteratur ska vara fullständig, inte om man tycker att det finns något värde i
att intressant litteratur ska vara tillgänglig för eftervärlden. Därför är den nyligen publicerade antologin Die paar leuchtenden Jahre (Deutscher Taschenbuch Verlag, 366 s), som sammanställts av Gisela Zoch-Westphal, en viktig bok. Här hittar man ett brett urval ur Kalékos litterära livsverk: Berlindikterna, naturligtvis, men också axplock ur den senare produktionen. Dessutom har Zoch-Westphal skrivit en längre biografisk text om Kaléko, som innehåller en stor mängd dokument, som brev och dagboksutdrag.
Att läsa om Kalékos liv är minst lika intressant som att läsa hennes litterära texter. Detta inte bara för att hennes personliga öde är så dramatiskt, utan framför allt för att hennes poesi är så intimt sammanvävd med hennes biografi. Detta samspel är särskilt tydligt vad gäller flykten undan nazismen och de konsekvenser denna fick för Kalékos diktning. Men även Kalékos barndom, som är minst lika dramatisk och fängslande som hennes senare öde, utgör en viktig resonansbotten för hennes litterära verk.

Kaléko föddes 1907 i Galizien av judiska föräldrar. 1914 flyttade familjen till Tyskland och efter världskriget hamnade man i Berlin. Kaléko var alltså emigrant redan innan nazisterna tvingade iväg henne, och det har satt stora spår i hennes diktning. Bardomens Galizien gör sig ofta påmint i dikterna, om än ofta som någonting som inte riktigt går att närma sig, som någonting som är behäftat med skam.

Kanske märks bardomen i Galizien framför allt i det faktum att Kaléko kom att bli en så utpräglat berlinsk författare att hon emellanåt rent av diktade på Berlindialekt. Galicierna (och särskilt de galiciska judarna) var förmodligen de fattigaste och mest föraktade av alla de folkgrupper som trängdes i det kosmopolitiska Berlin under mellankrigstiden. Kaléko var elva år när hon kom till Berlin, och då hette hon ännu Golda Malka Aufen. (När föräldrarna 1922 gifte sig ändrades hennes namn till Mascha Engel. Sitt nya efternamn fick hon när hon 1928 gifte sig med den judiske språkforskaren Saul Aron Kaléko.
Detta namn behöll hon sedan, trots att äktenskapet upplöstes 1935 och hon 1938 gifte om sig med Chemjo Vinaver, som var far till hennes son).

Att Kaléko upplevde sitt ursprung som traumatiskt och gjorde allt för att smälta in i den nya miljön är inget att förvånas över. Och hur mycket måste sedan inte detta trauma ha förstärkts under exilen i USA. Förmodligen kände hon sig där minst lika isolerad och utsatt som när hon kom till Berlin. Dessutom såg hon nu sin son gå igenom samma kamp för anpassning som hon fått utkämpa. Den judiske pojken Ejvatar blir den amerikanske gossen Stephen, som förebrår mamma när hon inte pratar engelska. Kaléko gör naturligtvis allt för att denna sonens förvandling ska lyckas, samtidigt som hon - kanske för att förskona sonen från den traumatisering av barndomen som hon själv lider under - är mycket noga med att försöka förmedla så mycket kunskap som möjligt om familjens europeiska och judiska rötter till honom.
Ännu i de sena dikterna, skrivna kort innan hennes död,
bearbetar Kaléko barndomens utanförskap. Och när hon skriver på detta tema får hennes dikter ofta åter åtminstone något av den kraft som hon annars så sällan lyckades uppbåda efter Berlinåren. Så till exempel i slutraderna av ”Die frühen Jahre” från 1975:

Ein Fremdling, stumm vor unerschlossenen Zonen,
Fror ich mich durch die finsteren Jahre.
Zur Heimat erkor ich mir die Liebe.

(”En främling, stum framför outforskade zoner, / Frös jag mig genom de mörka åren. / Jag utsåg kärleken till mitt hemland.”)
Visst finns här samma intensitet som hos det bortauktionerade sockenbarnet och sedermera Nobelpristagaren Harry Martinson: ”Jag frös vid min barndoms härd”.

Kalékos diktning är dock inte bara präglad av en traumatisk bardom och av flykten undan nazismen. I Berlindikterna lyckas hon också fånga det som gjorde Weimarrepubliken till en poetisk guldålder. Den epok som vi i dag betraktar som en historisk parentes, som ett förspel till barbariet, framträder här som en förlovad värld. För Kaléko erbjöd den
moderna, kosmopolitiska urbaniteten i Berlin en kontrast till den mörka barndomsvärlden och den senare flykten. Här kunde en ung kvinna av östjudiskt ursprung för en kort tid leva och skapa fritt.

Magnus Nilsson
är fil dr i litteraturvetenskap
vid Lunds universitet.
(under strecket)