En espresso kan tillredas genom att man under 30 sekunder låter tre centiliter 90-gradigt vatten med 9–10 bars tryck pressas genom sju gram kaffe.

Med tanke på kaffets symbolvärde och historiska betydelse för intellektuellt arbete, diskussion och samvaro kan det tyckas som en alltför prosaisk beskrivning. I dikten ”Espresso” i samlingen ”Den halvfärdiga himlen” (1962) lyfter Tomas Tranströmer fram dryckens mer mystiska och lättflyktiga kvaliteter:

Det är dyrbara uppfångade droppar

fyllda med samma styrka som Ja och Nej.

/…/

I dagsljuset en punkt av välgörande svart

som snabbt flyter ut i en blek gäst

Det liknar dropparna av svart djupsinne

som ibland fångas upp av själen,

som ger en välgörande stöt: Gå!

Inspiration att öppna ögonen.

Långt tidigare skrev poeten och historikern Jules Michelet om kaffet som ”den nyktra drycken, intellektets mäktiga stimulans, som på ett annat sätt än spirituosa befordrar moral och religiositet; kaffet som befriar vår inbillningskraft från moln och dysterhet, som plötsligt lyser upp verkligheten med sanningens blixt”.

I dag är kaffets uppiggande verkan en självklarhet, men det var först på 1810-talet som koffeinet upptäcktes och man kunde förklara de effekter som det haft på människors centrala nervsystem i århundraden.

Alltsedan européer började dricka kaffe i mitten av 1600-talet har det varit omdebatterat, ömsom beskrivet som universalmedel och fördärvligt, rentav ”Djävulens dryck”. Det har påståtts verka välgörande mot mycket mellan väderspänningar och leverbesvär, men också orsaka det mesta mellan missbildningar och impotens. Just nu har kaffet medvind, inte bara genom den caffè latte-tsunami som har översvämmat västvärlden, utan också tack vare nya forskningsrön. Bland annat visar studier i USA och Sverige att några koppar om dagen kan skydda mot såväl bröst- som prostatacancer, Parkinsons sjukdom och depression, samt halvera risken för typ 2-diabetes.

Koffeinet och kaffets inflammationshämmande antioxidanter hör till det som antas ge de goda effekterna. Men det är ju en gammal sanning att allt är gift, det är bara en fråga om dosering. När det gäller kaffe måste man dock dricka omkring 100 koppar för att få i sig en dödlig dos koffein.

När kaffet nådde Europa från österlandet var det hos britterna den exotiska drycken mest slog an. Dess betydelse beskrivs av Brian Cowan i ”The social life of coffee: The emergence of the British coffeehouse” (2005). De stora framgångarna hängde samman med att det var en dryck som förtärdes offentligt men inte var berusande. Till skillnad från fyllan och tumultet på ölstugorna rådde relativ ordning på kaffehusen, vilket gav möjlighet till städad social samvaro och därmed intellektuellt utbyte, nyhetsförmedling, läsning, agitation och emellanåt förberedelser till samhällsomvälvningar. Både den franska och amerikanska revolutionen brukar sägas ha börjat på kaffehusen.

Londons många kaffehus kom att kallas ”penny universities” eftersom man där till en blygsam kostnad kunde ta del av lärda diskussioner i många ännen. Med tiden skulle detta utvecklas till den kafékult ur som förknippas med bland annat Wien och Paris.

1600- och 1700-talens kaffehus var i första hand manligt präglade affärslokaler, skriver Wolfgang Schivelbusch i ”Paradiset, smaken och förnuftet. Njutningsmedlens historia” (1982, övers: Per Erik Wahlund), men affärerna var inte nödvändigtvis av kommersiell natur. Också politik, konst och litteratur hörde till den borgerliga uppfattningen av affärsliv. Men det är som de intellektuellas och artisternas mötesplatser som storstädernas kaféer har etablerat sin historiska roll. Här uppstod en samtalskultur som sannolikt har haft stor betydelse också för litteraturen. Schivelbusch pekar på att till exempel Diderot skrev samtalsprosa, en dialogprosa som kan spåras till resonerandet på kaffehuset.

Engelsmännens dominans som kaffedrickare varade till ett stycke in på 1700-talet då teet tog över av orsaker som inte är alldeles klara. En kan vara att tehandeln behärskades av det mäktiga Ostindiska kompaniet, medan kaffehandeln sköttes av enskilda köpmän, och att dessa med tiden konkurrerades ut. Ett annat skäl var att te lämpade sig bättre än kaffe för odling i imperiets kolonier. Andra kolonialmakter, som Frankrike, satsade på kaffet och etablerade plantager i Asien och Sydamerika. I Nordamerika blev ”The Boston tea party” – amerikanska kolonister som 1773 vräkte te överbord från brittiska fartyg i protest mot britternas skatter – inte bara upprinnelsen till den amerikanska revolutionen, utan etablerade också Förenta staterna som en nation av kaffedrickare.

I Tyskland och de nordiska länderna uppstod ingen tidig kaffehuskultur som i England och Frankrike. I stället blev kaffet en dryck som avnjöts i hemmet. I Sverige har funnits kaféer av kontinentalt snitt, som Berns salonger och gamla Café Continental, men offentligt kaffedrickande var länge förknippat med söta bakverk på konditori.

Tesen att kaffe är en ”tänkarens drog” som inte bara ökar vakenheten utan också skärper tanken och därmed har varit betydelsefull för filosofiska diskussioner, är utgångspunkten i boken Coffee: Grounds for debate (Wiley-Blackwell, 247 s, red Scott F Parker och Michel W Austin). Den är en ny volym i serien Philosophy for everyone, i vilken man tidigare har tagit ett populärfilosofiskt grepp på så vitt skilda ämnen som vin, cykling, seriemördare, faderskap och pornografi. I en rad essäer belyses kaffet ur olika mer eller mindre filosofiskt präglade perspektiv, ibland med en hel del krumbukter för att få frågorna att passa i sammanhanget. Exempelvis kan man ta avstamp i Thomas Nagels uppsats ”Hur är det att vara en fladdermus?” för att diskutera om och i så fall hur vi kan förstå vad det är att vara en kaffekännare. Kaffets betydelse för hur vi förhåller oss till livets absurditet är en annan infallsvinkel.

Boken rymmer intressanta betraktelser över kaféernas kulturhistoriska betydelse och resonemang kring etiska och sociala frågor i anslutning till kaffe, en viktig produkt i kolonialismens, utsugningens och de förödande monokulturernas historia. Hur juste är egentligen Fair trade-kaffe? Vilket moraliskt ansvar har jag som konsument för vad jag köper? Författarna är huvudsakligen filosofiprofessorer vid amerikanska universitet, men där finns också baristas (”kaffebartender”), antropologer, hjälparbetare, kaffeexperter och en komiker.

Bitvis är det löst i konturerna, och kopplingen mellan kaffe och filosofi kan tyckas aningen sökt om man beaktar att exempelvis antikens filosofer aldrig smakade drycken. I förordet understryks dock att förbindelsen uppstod och har förblivit stark alltsedan kaffet nådde västerlandet. Det var en dryck som skärpte sinnena och inbjöd till samtal och kontemplation. Kaffet blev det främsta diskussionsbränslet.

Den ofta romantiserade förbindelsen mellan filosofi och kafésittande är djupt rotad och underhållen, kanske bäst symboliserad genom bilden av Jean Paul Sartre på Café de Flore i Paris. I vad som beskrivs som en existentialistisk anekdot sitter Sartre på Flore och beställer kaffe med socker men utan grädde. Efter en stund återvänder servitrisen. ”Jag beklagar, monsieur Sartre, vi har helt slut på grädde – går det lika bra utan mjölk?”

Andra i en lång rad berömda kaféer som besökts av kända gestalter är exempelvis Café Central i Wien. Roms Caffè Greco, Köpenhamns Café à Porta och Venedigs Caffè Florian. En inspirerande överblick ges i Ingrid Sommars ”Klassiska kaféer i Europa” (2009). Men de rester av en svunnen atmosfär man eventuellt hoppas finna på dessa ställen är för det mesta ersatt av de andra turisternas påtagliga förväntan på samma sak.

Det mest klassiska av kaféer är Café Procope i Paris som öppnades redan 1686 och blev en förebild för framtida etablissemang. Procope lockade gäster som Diderot och Voltaire, vilken påstås ha druckit omkring 40 (vissa källor anger 60) koppar kaffe per dag. Också Honoré de Balzac drack kaffe i kopiösa mängder i syfte att kunna skriva i rasande takt för att hålla fordringsägarna från dörren. Goethe och Rousseau är andra kända koffeinister.

De drack emellertid inte sitt kaffe som espresso, den variant som nu i olika tappningar är på modet över hela västvärlden. I USA har kedjor med Starbucks i spetsen radikalt förändrat i synnerhet den urbana kaffesmaken. ”Om det här är kaffe vill jag hellre ha te, och om det är te vill jag hellre ha kaffe” är ett uttalande som tillskrivits såväl Abraham Lincoln som Groucho Marx och som väl illustrerar karaktären på amerikanskt kaffe innan Starbucks och andra kedjor tog över med mängder av smaksatta kaffevarianter vid sidan av traditionell espresso och cappuccino. Koffeinfritt och med sojamjölk? Karamell-, vanilj-, fudge eller marshmallowsmak?

I sitt bidrag ”Café noir” pekar filosofiprofessorn Brook J Sadler på att idén om det livliga kaffehuset är ett arv från europeisk kultur med dess air av konstnärsliv och intelligentia, men att den i USA har stöpts om för att ”passa det amerikanska psyket”. Här betyder det att storskalig likriktning kombineras med mängder av valmöjligheter för konsumenten, med resultat att en gammal produkt framstår som på samma gång ständigt förnyad och ändå tidlös. Det är fråga om ett slags kaffe- McDonald’s där det traditionella kaféets egenart gått helt förlorad.

Den epidemiska spridningen av uniforma kaffekedjors utskänkningsställen har förändrat också den svenska kafé- eller snarare konditorikulturen. Den explosiva utvecklingen hänger samman att kunderna villigt betalar 38 kronor för ett glas mjölk med en skvätt kaffe. Eftersom ingredienserna till en caffè latte kostar kring två kronor – mjölken kostar betydligt mer än kaffet – är det inte förvånande att kaféerna har bland de högsta vinstmarginalerna i restaurangbranschen. Inte minst mjölkproducenterna har underblåst lattetrenden som fått den ständigt fallande mjölkkonsumtionen att bromsa in.

Det är svårt att släppa tanken att det faktum att vuxna människor nu dricker varm mjölk i stora mängder har någonting med längtan efter tröst och trygghet att göra. Vad brukar man rekommendera någon som orolig och sömnlös vrider sig i vargtimmen? Just det: ett glas varm mjölk. Kanske latten representerar ett slags retardation, en kollektiv flykt till modersbröstet och en kroppsvarm, mjölkmätt dåsighet?

I Sverige är utbudet av kaffevarianter inte lika omfattande som i USA, men tillräckligt för att valet av kaffe kan användas som ett slags social markör. Lattemammans jätteglas med så kallad vuxenvälling antyder en annan profil än hos den som föredrar en enkel espresso utan socker.

Kaféet är ett gott exempel på vad sociologen Ray Oldenburg avser när han talar om vikten av en ”tredje plats” (efter hemmet och arbetet), ett ställe där människor kan mötas på jämlika villkor, utbyta åsikter, engagera sig. I en mening är kaféet då en förutsättning för en vital demokrati.

Men på den nya tidens kaféer finner man knappast brokiga, diskussionslystna sällskap som vädrar subversiva idéer. Här är vi i stället ofta ensamma tillsammans, mötesplatsen har blivit en offentlig arbetsplats där gäster sitter för sig själva, drickande varm, ljusbrun mjölk, försjunkna i telefonernas och de bärbara datorernas skärmar under en ljudmatta av reklamradio.

Kanske beror det på att de där dropparna av svart djupsinne som Tranströmer beskrev numera är så utspädda att de har förlorat sin verkan.