Många var de skandinaviska flickor som på 60-talet arbetade som au pair i Paris samtidigt som de studerade det franska språket. Få av dem har dock gjort en sådan karriär och blivit så kända som den norskfödda Eva Joly. Hon har själv i två böcker berättat om studier, familj och yrkesliv: ”Notre affaire à tous” (Allas vår gemensamma sak, 2000) och ”Est-ce dans ce monde-là que nous voulons vivre?” (2003; på svenska som ”Sanningens ögonblick”, 2004).

Hon förälskade sig i sonen i den förnäma familj där hon arbetade. Familjen kunde dock inte acceptera henne som svärdotter utan valde att förskjuta sonen. Medan mannen utbildade sig till läkare, arbetade Eva och studerade juridik på kvällstid. Hon beskriver hur just studiet av lagtexter lärde henne att känna Frankrike inifrån: ett lands lagar, menar hon, återspeglar dess historia. Det var en serie omständigheter som ledde till att hon 30 år senare skulle stå i spetsen för den största utredning om ekonomisk brottslighet som ägt rum i Frankrike, den så kallade Elf-affären i vilken misstankar riktades mot oljebolaget Elf för att bedriva sina internationella affärer med hjälp av bestickning och mutor.

En anledning kunde enligt henne själv vara att hon under hela sin karriär behöll vad hon i god mening kallar sitt utanförskap. Hon iakttog, möjligen med större vakenhet än vad den infödde gör, hur samhällets institutioner fungerade och registrerade därför snabbare än många andra de förändringar i samhället som inträdde mot slutet av förra seklet. Hon råkade dessutom befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt. Under sin tidiga karriär skaffade hon sig en skiftande yrkeserfarenhet men hade framför allt blivit intresserad av näringslivets problem. Efter att ha meriterat sig för att bli upptagen i det som på franska kallas la magistrature, en samlingsbeteckning för domar- och åklagarväsendet, sökte hon 1992 en tjänst som förundersökningsledare – en post som i Frankrike hör hemma under domarkåren, därav beteckningen ”juge d’instruction” – vid avdelningen för ekonomisk brottslighet, inhyst i själva Justitiepalatset i Paris. Tidpunkten fick stor betydelse. Från att ha fört en ganska undanskymd tillvaro skulle denna avdelning alltmer komma i rampljuset i takt med att två genomgripande förändringar ägde rum. De finansiella marknaderna avreglerades och den teknologiska revolutionen ändrade villkoren för penningtransaktioner. Genom ett klick på en dator kunde belopp förflyttas i realtid.


Frankrike var dåligt rustat för att möta den nya typ av brottslighet som nu uppstod. Pengar var något man inte pratade om. Brottslingar sågs som offer för samhällets orättvisor. Kategorin manschettbrottsling förblev länge okänd. När insikten började sippra in, handlade det om svarta pengar som betalats till de politiska partierna av lokala företagare vilka i gengäld fick förmåner vid upphandling av till exempel stora byggprojekt. Elf-affären hade sin upprinnelse i en liknande transaktion. (Om den rättegång som förundersökningen ledde fram till och de fängelsestraff som utdömdes mot Elfs vd och dess två lobbyister skrev Thorsten Cars en initierad understreckare 4/8 2003.) När det senare uppenbarades att stora statliga bolag var inblandade i svarta affärer, riktades reaktionerna snarare mot budbärarna, Eva Joly och hennes kolleger. Även i juristkretsar fälldes yttranden om att Frankrike fått en vit maffia som var långt mäktigare än den traditionella brottsmaffian. Till vilket Eva Joly genmälde att hon nödgades bekämpa modern brottslighet med 1800-talets tekniska hjälpmedel. Hon lät det komma ut i pressen att hon på egen bekostnad fått skaffa sig fax och dator. Detta ändrades senare när man insett Elf-målets omfattning.

Just i början av 90-talet började sambandet stå klart mellan den globaliserade finansmarknaden och den organiserade brottsligheten. Gränsen mellan vita och svarta pengar suddades ut. I sin bok ger Eva Joly exemplet med pengar som härrör från narkotikahandeln. Så länge den nationella kontrollen över penningströmmarna fanns kvar, var möjligheten att investera dessa pengar begränsad. En spansk maffiaboss hade till exempel fyllt sin swimmingpool med 100-dollarssedlar i brist på andra möjligheter. Sedan början på 80-talet är swimmingpoolen tom. Genom att via några brevlådeföretag hitta vägen till något av de skatteparadis som uppstått blir svarta pengar vita. Systemet är okontrollerbart, politikerna maktlösa. Globaliseringen följer andra lagar än de nationella.

När den illegala affärsverksamheten visat sig vara en realitet, ställdes de som ledde utredningarna inför ytterligare problem. Den mediala uppmärksamheten blev enorm och detta gällde speciellt Elf-affären. Eva Joly var själv ålagd tystnadsplikt men detta var inte fallet med dem hon kallade till förhör, vare sig det gällde de misstänkta eller det stora antalet vittnen.

När Eva Joly i sin andra bok ger sin version av den utredning hon ägnat åtta år av intensivt och stundvis hårt nervpressande arbete, skymtar inga pikanta detaljer om de personer som förekommer i hennes förhörsprotokoll. Hennes perspektiv är strikt begränsat till de problem av skiftande natur hon möter under arbetets gång, där mediernas roll är en icke oväsentlig faktor. Den sammantagna bild hon ger är häpnadsväckande. De första mordhoten kom redan i ett tidigt skede och var av sådan natur att hon tvingades att leva med ständigt polisskydd. Hon inleder för övrigt boken med en förteckning över de journalister, domare och åklagare som från 70-talet och framåt fått sätta livet till i kampen mot korruptionen. Dessa mordhot drabbade även den kollega hon efter några år fick vid sin sida. Hon beskriver känslan av att hela tiden vara gäckad i sitt arbete på grund av att motståndaren låg steget före genom att – säkert mot rundlig betalning – ha skaffat sig insider information eller genom att ha lyckats installera en avlyssningsanordning i hennes arbetsrum. Hon insåg alltmer att hon befann sig i minerad terräng.

En bekräftelse kom från oväntat håll. Högsta domstolens ordförande kallade henne till ett enskilt samtal. Det visade sig att han ville ge henne ett vänskapligt råd: ”Madame, jag vet från säker källa att ni befinner er i ett extremt farligt läge. Var på er vakt, överallt och hela tiden.” Situationen var högst förbryllande. Från vem får den som innehar landets högsta domarbefattning sådan information och borde den inte framföras till justitie- och inrikesminister? Hon nödgades inse att hennes sätt att behandla dem som var misstänkta för ekonomisk brottslighet som vanliga kriminella och att inte låta sig imponeras av deras sociala ställning givit henne mäktiga fiender. Hon får bevittna att en mytbildning skapas via medierna helt i syfte att misskreditera henne som person och hennes arbetsmetoder. Hon framställs än som den enkla kvinnan från norr som tar social revansch, än som en CIA-agent med uppgift att rasera Frankrikes blomstrande oljeindustri. Skuldbördan förflyttades från dem som medverkat till att försnilla miljardbelopp till den som var i färd med att uppenbara denna obehagliga sanning.


Det är fascinerande och skrämmande läsning. I efterhand medger Eva Joly att den hotbild hon tvingats leva med under så många år satt spår i hennes psyke. En oresonlig skräck kunde komma över henne i vissa situationer, vilket krävde år av bearbetning. Upptäckten att stora, statliga bolag ostraffat tillämpat olagliga affärsmetoder, vilka berikat enskilda personer i bolagens ledning, hade också definitivt krossat hennes ursprungligen naiva tilltro till samhällets institutioner. Elf-skandalen var inte ett unikt fenomen. En viktig del av utredningen kring den hade föranlett en granskning av vapenindustrins försäljningsmetoder. Företaget Thomson var berett att leverera sex bestyckade korvetter till Taiwan, en försäljning som Kina motsatte sig. Mellanhänder hade därför distribuerat hemliga belopp till strategiskt placerade personer för att köpet skulle gå i lås. Detta visade sig vara helt gängse metoder inom många branscher, framför allt de som byggde på spetsteknologi. Personerna som agerade i det tysta kunde sedan göra anspråk på en viss provision av försäljningsbeloppet, pengar som strömmade tillbaka till nyckelpersoner inom det franska företaget och som ofta uppgick till miljonbelopp.

När det gällde Elf, som tillhörde importindustrin, var metoderna de omvända men mentaliteten densamma. Inga prospekteringar skulle kunna genomföras, inga kontrakt undertecknas utan att de lokala makthavarna såg till att berika sig själva. Till vilken nytta? Eva Joly citerar en kamerunsk skribent som ifrågasatte huruvida oljan alls medfört välstånd och framåtskridande i det svarta Afrika. Det är snarare motsatsen som gäller, hävdar han, den har gett upphov till diktatur, våld och inbördeskrig. Oljebolagets intressen tillgodosågs genom dubbel prissättning: det officiella priset som bestämdes av dollarkursen och det officiösa som var något lägre. Mellanskillnaden hamnade i bolagets svarta kassa. Vissa skeppslaster undgick till och med all bokföring: en i dubbel mening svart olja fraktades i sådana fall över världshaven.

I juni 2002 efter det att förundersökningen helt slutförts, lämnade Eva Joly Frankrike. Hon ville inte ge någon tid eller möjlighet att ta hämnd på henne. Eva återvände till Norge, inte som en bruten eller resignerad kvinna utan för att tillträda en tjänst som rådgivare åt justitie- och utrikesministrarna, en tjänst skapad speciellt för henne. Den norska regeringen ville dels ta tillvara hennes kompetens och erfarenhet, dels visa att den internationellt stod i första ledet för att bekämpa korruptionen.


I år har Eva Joly publicerat sin tredje bok: La force qui nous manque (Kraften vi saknar, Editions des Arènes, 190 s). Den är till stora delar en memoarbok. Hon skildrar sin barndom på ett sätt som visar att det är ur den hon hämtar den egna kraften. Utan sentimentalitet berättar hon om upplösningen av sitt äktenskap och om ex-makens alkoholism och självmord. Hon flyr inte längre Frankrike, hon har ett hus i Bretagne, det mest norska av alla franska landskap. För första gången återger hon episoder från Elf-affären. Dessa är dock främst intressanta för den som är insatt i eller har följt Elf-affären. Detta är nu helt möjligt: Canal+ har just producerat en tv-film som speglar hela dess förlopp, med Nicole Garcia i rollen som Eva Joly.

Hon ger även glimtar från sitt nya arbetsfält. Tillsammans med de jurister hon knutit till sig har hon satt upp två mål för det arbete hon vill genomföra. Det ena är att skapa mer rättvisa förhållanden inom vissa utvecklingsländer, speciellt i Afrika. Den politik som Norge redan driver i de länder där dess oljebolag verkar går ut på att ekonomiskt bidra till utvecklingen i dessa länder. Eva Joly ser som sin uppgift att inrikta denna hjälp mot strukturella reformer som kan bli bestående. Att se detta som en markering mot den politik Frankrike för i sina tidigare kolonier ligger nära till hands.

Hennes andra projekt syftar till ingenting mindre än att eliminera skatteparadisen. Alla medel som härrör från korruption och skattefusk borde återföras till sina rättmätiga ägare. Hon inser att tanken är svindlande men är beredd att ägna den all sin kraft. Ett samarbete med den dåvarande chefen för Världsbanken Paul Wolfowitz fick sin början 2006 – innan denne tvingades att avgå från sin post på grund av att han utverkat oskäliga löneförmåner för sin sambo! Tanken har dock slagit rot och befästs genom Världsbankens nya handlingsprogram för kampen mot korruptionen.