När jag då och då funderar över den gamla förbindelsen mellan litteraturen och drömmen hamnar jag ofta under jorden. I en gåtfull episod i ”Don Quijote” (del II, kap. 22–23) låter sig exempelvis riddaren firas ned i en grotta. Där uppenbarar sig åldringen Montesinos, kusin till den legendariske riddar Durandarte, han som enligt Rolandssången dör vid Roncevaux. Montesinos visar Don Quijote en sovande Durandarte, och säger att han är ”förtrollad, liksom jag och många med mig…”.

När Don Quijote sedan har hissats upp och vaknat ur vad som förefaller vara en djup sömn, kan han berätta för Sancho och en medföljande vägvisare om Montesinos och flera andra märkvärdigheter. I underjorden har han också sett sitt hjärtas dam Dulcinea. Dock har hon inte känt igen honom – lika litet som Dido i dödsriket känner igen Aeneas, i sjätte sången av Vergilius ”Aeneiden” som ju är en av Montesinos­episodens uppenbara intertexter.

Denna episod hos Cervantes har lockat många uttydare. Nedstigandet i underjorden, den förtrollade eller ”sovande” människans tvetydighet, och kontakten mellan drömmens och verklighetens världar har fängslat läsarna genom sekler. En grundläggande egendomlighet är att Don Quijote för dem som stannat ovan jord bara verkar ha uppehållit sig i grottan i ungefär en halvtimme, medan han själv tycker sig ha vistats där i tre dagar.

Åtskilliga av de frågor om dröm, fiktion och verklighet som gestaltas i Montesinos­episoden speglas på ett fascinerande sätt i den 52-åriga spanjorskan Clara Sánchez nya roman Presentimientos (”Föraningar”, Alfaguara, 390 s). Denna både subtila och storslaget enkla roman följer ett ungt par, Julia och Félix, som med sin späde son Tito far på semester till spanska medelhavskusten och tar in i en lägenhet i vad som skulle kunna vara dagens Benidorm.

När Julia och Félix har installerat sig upptäcker de att de har glömt Titos mjölk­ersättning. Julia ger sig ut i den väldiga labyrinten av hotell, diskotek och barer. När hon är på väg tillbaka från jourapoteket har mörkret fallit. Vissa skyltar har släckts, andra tänts: miljön är oigenkännlig.

Medan hon söker efter lägenhetshotellet där Félix och Tito finns, stöter hon på en man som hon ”minns” är från Zagreb, fast hon inte vet hur hon kan minnas något om en man hon aldrig mött. Hon letar vidare, men tvingas till slut att ge upp sökandet efter hotellet och parkera bilen vid ­havet för att försöka sova.

När hon nästa morgon vaknar i bilen och stiger ut i solen på stranden börjar hennes sökande på allvar. Samtidigt har Félix, vars historia berättas i kapitel som alternerar med skildringen av Julias sökande, blivit kontaktad av ett sjukhus: Julia har råkat ut för en bilolycka och ligger i koma.

När hon ”vaknar” i bilen är det alltså inuti en dröm. Likt Durandarte ligger hennes kropp utsträckt, redan övervakad av läkarna och den chockade Félix. Hon söker (i sin dröm) upp ett lägenhetshotell som visserligen har fel namn, ”Dynerna” i stället för ”Oleandern”, men hon hoppas ändå stöta på Félix där, eftersom det ju bara är namnet som är fel, inte byggnadens och poolens utformning.

Redan så här tidigt i inser jag som läsare av romanen och avläsare av Julias dröm, att den handlar om min verklighet. Med det enkla greppet att presentera fiktionen som någons dröm har Sánchez rivit loss hinnan av vanlighet från min verklighet och uppenbarat dess djup.

Clara Sánchez har själv i en intervju berättat att uppväxten på en järnvägsstation i Guadalajara gav henne en tidig upplevelse av att världen var delad. Å ena sidan järnvägsrälsen, tidtabellen och semaforerna: en sträng ordning, en icke förhandlingsbar verklighet. Å andra sidan tågen som anlände och avlägsnade sig mot horisonten i fjärran, med okända förbiskymtande ansikten ombord. De bägge existentiella hemisfärerna, den verkliga eller förklarade och den drömda eller mysteriösa, formar i hennes nya roman, den sjunde sedan debuten 1989, en planet med stark attraktionskraft.

Under de dagar då Julia ligger i koma och drömmer sig fram genom labyrinten av hotell och fritidsbyar skall både hon och Félix göra viktiga rön om sig själva. Hon kommer att återse ”mannen från Zagreb” som inte är så okänd för henne. Tvärtom tillhör han en hemlighet hon i längden inte kan leva med.

Félix, den nyktre försäkringstjänstemannen, börjar intressera sig för sina egna drömmar. Han för samtal med den saklige och känslige doktor Romano som övertygar honom om att drömmandet inte bara är en cerebral återhämtningsprocess, utan en annan plats, en potentiell rumslighet där själen färdas. Nu använder Romano inte den vokabulären. Hans perspektiv är strikt naturvetenskapligt, men han förmedlar ändå en djup respekt för det oerhörda arbete den sovande Julia utför medan hon inne i sin dröm – av Romano liknad vid en väldig skog – letar efter en väg till de vaknas värld.

Julias vandring blir en serie gripande iscensättningar av elementära impulser, behov och känslor: de som har med kroppens centrala funktioner att göra såväl som de till sexualitet, skam och försoning länkade och de som handlar om nyfikenhet, längtan efter motsägelsefrihet och lusten att tyda och tolka. Hon reagerar spontant på allting i den drömda semesterstad där hon vandrar omkring, sökande efter den plats där världen delade sig.

Vad betyder skyltarna? Varför tittar folk på vissa saker? En fet flicka som spelar volley­boll är en frände av något slag. Ett sådant hat hon känner mot kvinnan som hindrar henne att ta ut pengar på banken! Allt vackert hon ser får henne nästan att gråta. Det obegripliga väcker en undran som tar hela hennes varelse i anspråk. Med stor förslagenhet lyckas hon få i sig mat på en stormarknad och stjäla litet rena kläder. Hon tvättar de gamla och breder ut dem på stranden, ovanpå några handdukar hon också stulit från stormarknaden. Så fortsätter hon, ständigt i rörelse som en nomad tvungen bemästra tomheten med oavbruten förflyttning.

Genom att på detta kreativa sätt försova sig från semestern kommer Julia långsamt till insikt om vad det är för plats hon befinner sig på. I sitt drömmande ser hon vardagens innehåll, de lidelser som människor vanligen döljer med sina försök att bete sig adekvat. I hennes äventyr känner vi igen vår egen dagliga hinderbana av problem som vi tålmodigt löser av den enkla anledningen att vi inte känner till någon annan värld.

Ändå är en av förutsättningarna för denna roman åtskillnaden och förbindelsen mellan olika världar. När Julia kramar Félix hand på sjukhuset erfar han att ”en sorts grotta” som han tidigare levat i lyser upp. Om ”Presentimientos” är en stor kärleksroman, vilket jag menar att den är, så utvecklar den sitt tema i nära förbindelse med den drömmens och uppvaknandets dramaturgi som vi möter i den nämnda Montesinosepisoden, i vars inledning vi för övrigt får höra riddaren säga: ”Att förena två som älskar varandra är det högsta av alla mål”. Men denna dramaturgi har vissa inslag som inte är alltigenom gynnsamma för återförening eller försoning.

I sina tidigare romaner, exempelvis skildringen av kontorsskyskrapan i ”Un millón de luces” (2004), eller villaområdet i ”Últimas noticias del paraíso” (2000) har Sánchez dubbelexponerat en detaljvarse vardags­realism med en nyanserad fundersamhet i nära samspel med personernas upplevelse av närvaro i sin värld. En konstant hos henne är en frihetsproblematik som skulle kunna kallas en kamp mellan dualism och ambivalens. Dualism skulle i så fall syfta på den kategoriska tvåvärldsmodell som exempelvis grottan skapar: underjord står mot jordyta, mörker står mot dagsljus, dröm står mot vakenhet. Ambivalens skulle syfta på den sovande eller förtrollade livsformens tvetydiga energi: ett till synes livlöst skal med en oerhörd inre aktivitet. Denna livsform har lockat många författare till minnesvärda porträtt, exempelvis Carlos Fuentes döende Artemio Cruz, eller Georges Simenons hjärnblödningsdrabbade René Maugras, eller Sigfried Lenz afatiske Uli Maertens – i de stora romanerna ”Artemio Cruz död”, ”Klockorna i Bicêtre” respektive ”Förlusten”. Porträttet av Julia i Sánchez nya roman tål att jämföras med dem. Hon erbjuder en kvinnlig riddar Durandarte som i likhet med legenden fått hjärtat utslitet och kämpar oerhört för att ta sig över gränsen mellan de bägge världarna, och man följer henne med andan i halsen.

Gissningsvis skulle man ändå inte röras så av Julias kamp om hon bara vore avskuren från Félix av en dualistisk scenografi, till exempel kidnappad. Nu är hon både avskuren (vilse) och ambivalent (i koma), det vill säga flertydig till sitt väsen och därför mänsklig på ett sätt som inte kan göras rättvisa med en enda läsart. Läsaren kan till exempel inte tolka hennes belägenhet utan att också betrakta sin egen verklighet från Julias håll. Samtidigt fördjupas läsarens engagemang i Felix och dennes kamp i vakenvärlden.

Om man går till Platon, kan man med andra ord säga att den berömda, dualistiska grottliknelsen i bok 7 av ”Staten” – ”Tänk dig människor som bor i ett slags underjordisk grotta…” – hos Sánchez får samsas med en annan, komplementär ­intertext. Jag tänker på den märkliga skildringen av ambivalens i bok 10 av samma stora dialog. I den senare episoden hos Platon berättas det om den tappre kämpen Er som stupar i krig och vars lik motstår förruttnelsen. När Er ändå skall brännas på bål vaknar han upp och berättar att han har varit i underjorden och sett hålen som förbinder himmel med helvete.

En läsning som understryker och komplicerar släktskapen mellan Montesinosepisodens motiv och ”Presentimientos”, är filosofen Arturo Leytes essä ”El descenso a la cueva de Montesinos. El ascenso al yo” (”Nedstigandet i Montesinos grotta. Uppstigandet till ­jaget”, i essäantologin ”El yo fracturado. Don Quijote y las figuras del barroco”, 2006). Leyte ser i sin läsning hela nedstigandet i grottan som en upplösning av de distinktioner som gör erfarenheten av plats möjlig: ute-inne, uppe-nere, etcetera. Vad som blir kvar av platsen hos denne filosof är ­jaget, och detta jag är ingenting annat än frånvaron av distinktioner mellan dröm och vaka, dunkel och ljus, falskhet och sanning.

Enligt Leyte finns det ingen plats till vilken­ riddaren förflyttar sig. Man bör istället tänka sig att hans jag blir denna plats. I jämförelse med andra underjordiska terränger i litteraturen – Platons grotta, Aeneas och Odyssevs dödsriken, pilgrimens helvete hos Dante – genom vilka själar­ färdas, är den grotta som Don Quijote­ besöker ingen från jaget skild verklighet ägnad att genomkorsa: grottan är jaget.

Den drömmande Julia, en modern kvinna som på väg efter mat åt sitt barn råkar ut för en olycka, är förvisso en släkting till alla dessa psykets grottforskare. Men hur giltig är egentligen Leytes själva slutsats beträffande Montesinosepisoden när det gäller hennes äventyr? Han menar att det bortomvärldsliga och det världsliga för riddaren smälts samman till en enda verklighet. Det finns ingenstans att gömma sig: allt liv är inhägnat av en och samma horisont. Grottan är helt enkelt universum.

In i det sista håller Julia som drömmande i sin drömverklighet fast vid en illusion: ”Om allting fortsatte på det här viset, så kunde hon kanske på måndag ta sig till sjukhuset och berätta för dem där att hon varken visste vem hon var eller var någonstans hon befann sig…”

Det är en illusion man blir berörd av. Också vi som kallar oss vakna och ofta med avsevärd beskäftighet utnämner oss själva till verklighetens invånare omfattar med en nästan sömngångaraktig oskuldsfullhet denna tanke: att det finns någon annan att vända sig till. Men kanske är det inte så oskuldsfullt av oss, utan snarare ett listigt uppror mot den kvävande idén om en enda, alternativlös värld. I varje fall blir denna illusion avgörande för Julia.

Liksom ”Don Quijote” och all betydande litteratur påminner oss Clara Sánchez märkvärdiga samtidsroman om att dröm och verklighet inte bara är förutsättningarna för varandras avläsbarhet. De är varandras innehåll.