Vad vill vi egentligen: att Sverige ska vara ett tillflyktsland för människor i nöd eller en fästning? Ska vi generöst öppna våra armar för alla som bankar på vår port eller låsa in oss för att slippa ta itu med främmande människors problem? Hur mycket ansvar kan vi egentligen förväntas axla för eländet ute i världen?

Dessa frågor försätter oss i ett moraliskt dilemma, och den konflikten brottas vi inte med för första gången. Kan vi lära oss något av det förflutna som hjälper oss att hantera problemen idag? Svensk flyktingpolitik är ett brännande tema, och frågan hur vi agerade i tidigare krissituationer har sysselsatt forskningen under det senaste­ decenniet. Framför allt är det vår hållning under den nationalsocialistiska eran som varit föremål för ett stort antal studier.

Nu har historikerna i Uppsala givit ut en antologi där forskare från Uppsala, Stockholm, Växjö och Tel Aviv presenterar nya forskningsrön: En problematisk relation? Flyktingpolitik och judiska flyktingar 1920-1950 (Opuscula Historica Upsaliensia 36, 311 s), redigerad av Lars M Andersson och Karin Kvist Geverts.

Vissa frågeställningar är helt nya, andra belyses ur ett annorlunda perspektiv och får därigenom klarare konturer. I fokus står ”det antisemitiska bakgrundsbruset” – ett svåråtkomligt fenomen som inte låter sig greppas med gängse historiografiska instrument: omedvetna känslor, dolda aversioner­, stereotyptänkande, djupt rotade­ fördomar man vet är otillbörliga och därför inte uttalar öppet. Forskare som dristar sig in i så känsloladdade gråzoner utsätter sig för kritik. Att även Sveriges­ hållning länge styrdes av en subversiv judefientlighet är en bitter sanning vi inte gärna vill ta in. Om vi söker svar på frågan hur Förintelsen kunde ske måste vi dock våga ge oss i kast även med diffusa­ attityder­ som låter sig anas men sällan ­beläggas med reda fakta.

Men vad menar vi då när vi talar om Förintelsen? Menar vi folkmordet på de europeiska judarna eller talar vi också om andra offer för Hitlers terrorregim: handikappade, romer och homosexuella? I antologins första del diskuteras frågan om det är dags att göra sig av med begreppet Förintelsen – eller Holocaust, som den internationella beteckningen lyder. Stéphane Bruchfeld har gjort en historiografisk ­genomgång av hur ”Förintelsen” använts i olika sammanhang och pläderar för att det tvetydiga begreppet ska ersättas med ”judeutrotningen” eller dylika entydiga definitioner.

I vad mån påverkade ”det antisemitiska­ bakgrundsbruset” flyktingpolitiken i Sverige? I antologins andra del analyseras hållningen i Kungliga Socialstyrelsens utlänningsbyrå, i riksdagsdebatterna på 40-talet och inom det svenska lägersystemet. Tredje delen be­lyser hur olika flyktinghjälporganisationer agerade: de mosaiska församlingarna i Norrköping och i Stockholm, Svenska ­Missionsförbundet och Israelsmissionen. I antologins sista del dryftas Raoul Wallenbergs uppdrag i Budapest, de anti-­judiska lagarna i Ungern 1920-1941 och de problem en ungersk jude, som kom till Sverige 1938, hade med de svenska myndigheterna under kriget.

I sin inledning ger utgivarna en översikt över den svenska flyktingpolitiken under 1900-talets första hälft. Fram till 1917 hade Sverige fritt folkutbyte med andra stater. Efter krigsutbrottet 1914 skärptes dock bevakningen av utlänningarna i landet, och en särskild polisbyrå inrättades för att undersöka spioneribrott. 1915 trädde en lag mot oönskad invandring i kraft, och 1917 infördes pass- och viseringstvång för alla utlänningar över 12 år.

Om det under kriget i första hand rörde sig om säkerhetsåtgärder, hamnade ­arbetsmarknadspolitiska aspekter starkare­ i förgrunden efter krigsslutet. Utredningsverksamheten sköttes till en början av ­polismyndigheterna men övertogs 1920 av Kungliga Socialstyrelsen, och dit remitterades alla viseringsärenden som gällde ­arbetssökande utlänningar.

Redan då var Sveriges utlänningspolitik restriktiv och redan då var den präglad av antisemitism. Denna kom dock sällan direkt till uttryck i lagar och förordningar utan snarare i förtroliga skrivelser eller vaga formuleringar på den administrativa nivån. När UD 1923 begärde att viseringsansökande skulle lämna uppgift om ”trosbekännelse” förklarades denna ”försiktighetsåtgärd” inte närmare men det var uppenbart att den var riktad mot judar. Det var framför allt östeuropeiska judar man definitivt inte ville få in i landet.

1927 tillkom Sveriges första sammanhängande utlänningslag: ”Lag om utlänningars rätt att här i riket vistas.” Den fastslog dock endast redan etablerad praxis. Tidigare forskning har förlitat sig på aktörernas egna förklaringar att den restriktiva flyktingpolitiken var nödvändig för att skydda den svenska arbetsmarknaden från konkurrens. Men som antologin belyser bottnade det argumentet ofta i rastänkande­: Målet var också att skydda den ”nordiska rasen” från uppblandning.

Efter Hitlers makttillträde 1933 fick frågan­ om hur invandringen skulle regleras ny aktualitet. I riksdagen tillsattes en utredning som mynnade i 1937 års utlänningslag. Den innebar ingen lättnad för asylsökande judar men förbättrade ställningen för de politiska flyktingarna. Av humanitära skäl kunde även ”rasflyktingar­” tas emot i begränsat antal men endast om inte ”risker och olägenheter” uppstod i Sverige. Tyska judar, som varit politiskt aktiva mot Hitler, kunde betraktas som ­politiska flyktingar. Dock var det i första hand judiska ”transmigranter”, flyktingar på väg till ett annat land, som Sverige var villigt att ta emot.

Medan UD behöll ansvaret för beviljandet av inreseviseringar centraliserades handläggningen av uppehålls- och arbetstillstånd till Socialstyrelsen. Karin Kvist Geverts och Lena Andersson har undersökt utlänningsbyråns attityder och agerande gentemot judiska flyktingar. De skildrar den ambivalens som präglade ­beslutsfattningen: å ena sidan var det inte legitimt att vara antisemit eller nazist i Sverige, å den andra var det helt okontroversiellt att uttala moderata antisemitiska ståndpunkter. Övertygelsen att judarna var annorlunda och att det var deras eget fel om man inte ville ha med dem att göra var allmänt utbredd. Vad som skedde med judarna i Tyskland ansåg man inte angick Sverige, man tog inte förföljelserna på allvar och kände inget ansvar för judarnas öde.

Så länge det var möjligt för judar att fly från Tyskland eller tyskockuperat om­råde förde Sverige en restriktiv flyktingpolitik som motiverades med rädslan för att man även hos oss skulle få en ”judefråga” om för många judar släpptes in i landet. Sedan de tyska myndigheterna infört J-stämpeln i tyska och österrikiska judars pass utfärdade Socialstyrelsen i oktober 1938 ett hemligt cirkulär till passkontrollerna med uppfordran att avvisa alla judar som saknade vederbörliga tillstånd och handlingar. Novemberpogromen 1938 medförde inte någon generösare flyktingpolitik.

Studentprotester (som Bollhusmötet) och upprörda diskussioner i den svenska pressen om en ”judeinvasion” föranledde Socialstyrelsen i januari 1939 att genomföra en utlänningsräkning. I formuläret skulle utlänningen ange ”huruvida hans föräldrar eller endera av dem är judar”. På UD befarade man att räkningen skulle väcka negativ uppmärksamhet utomlands, och i brittisk press beskylldes Sverige också för antisemitism. I svensk press utlöste den dock inga protester.

Efter krigsutbrottet 1939 infördes viseringstvång för alla länder utom de nordiska, och under de följande åren blev även nordiska medborgare viseringspliktiga. De drygt 2000 judar, som lyckats ta sig in i Sverige mellan 1933 och 1939, registrerades av Socialstyrelsen i kategorin (m) för Mosaiska trosbekännare. Att den kategorin snarare betecknade ras än religion ­visar det faktum att även kristna judar kännetecknades med (m).

Då det efter krigsutbrottet blev svårare att verkställa beslut om utvisning infördes särskilda föreskrifter om tillsyn av utlänningar. Socialstyrelsen erhöll rätt att placera dessa i förläggningar eller förvar. Det svenska lägersystemet expanderade snabbt från ett fåtal läger år 1940 till fler än 180 vid krigsslutet 1945. Där ingick också slutna interneringsläger för civila. Dessa har undersökts av Tobias Berglund. Han visar att beläggningen under de första åren bestod av kommunister och judar men att dessa undan för undan byttes ut mot nazister och kollaboratörer sedan krigslyckan vänt 1943.

När deportationen av nordiska judar till Auschwitz inleddes luckrades vår restriktiva flyktingpolitik upp. 1942 lyckades hälften av de norska judarna fly till Sverige, och i oktober 1943 kunde nästan alla danska judar räddas över Sundet. Opinionssvängningen möjliggjorde också räddningsaktionerna med Folke Bernadottes ”vita bussar” i krigets slutskede. Mikael Byström, som undersökt riksdagsdebatterna 1942-1947, betonar dock att den generösa­ flyktingpolitiken i krigets slutskede också styrdes av pragmatism: man hade efterkrigstidens dom i åtanke och det gällde att polera bort de bruna fläckarna på den vita västen som Sverige skulle presentera inför världen efter krigsslutet.

Som antologin tydliggör styrde ”det antisemitiska bakgrundsbruset” vårt agerande redan långt innan Hitler kom till makten. När vi skärskådar vår flykting­politik måste vi dock – det betonar också antologins utgivare – ställa Sveriges hållning i ett internationellt sammanhang och bedöma den i en vidare kontext. ”Det antisemitiska bakgrundsbruset” var inte bara en svensk företeelse, det var allmänt utbrett i Europa. Om inte det hade varit fallet skulle Förintelsen aldrig ha kunnat få ett så katastrofalt förlopp.

Men i Sverige höjdes, som antologin belyser, också många motröster mot den restriktiva flyktingpolitiken, och ett flertal organisationer vinnlade sig om att hjälpa judarna. Dit hörde Norrköpings mosaiska församling, som undersökts av Malin Thor. Pontus Rudberg har analyserat den roll Stockholms mosaiska församling spelade och visar att den inte, som påstods efter kriget, motverkade utan tvärtom aktivt försökte framdriva en ökning av inresekvoterna för judar. Som Pär ­Frohnert belägger drev även Svenska Missionsförbundet och Israelsmissionen på myndigheterna att hjälpa judar men rangordnade flyktingarna enligt outtalade hierarkier: de ”judekristna” stod högre i kurs än andra judar.

I sitt bidrag om Raoul Wallenberg konstaterar Paul A Levine att det inte var av humanitära skäl han skickats till Budapest, som man i Sverige gärna velat göra gällande under efterkrigstiden, utan för att rapportera läget. Det var inte hans officiella uppdrag att rädda liv, det gjorde han på eget initiativ. Hur problematisk judarnas situation i Ungern var redan före nazi­tiden klargör Lauro Palosuos analys av de antijudiska lagarna där.

Antologin avlutas med ett bidrag av den israeliska litteraturvetaren Ilona Treitel, bosatt i Tel Aviv sedan 1960. Hon kom som ettåring med sina föräldrar till Sverige 1938 och växte upp i Stockholm. Med de dokument hennes far sparat belägger hon de svårigheter han som ungersk affärsman hade med de svenska myndigheterna under­ hela kriget. Hennes skildring är viktig därför att den ger autenticitet åt de svenska forskarnas analyser. I debatten om ”det antisemitiska bakgrundsbrusets” vara ­eller icke vara i Sverige under nazitiden är det angeläget att erfara hur flyktingpolitiken tedde sig ur de berördas perspektiv. Då de judar, som fick chansen att komma in i vårt land undkom det öde många av ­deras anhöriga mötte på kontinenten, har de flesta dragit sig för att kritisera Sverige. Om vi vill berika den svenska forskningen med genuint material måste vi be de tidsvittnen som ännu är i livet – flyktingarna och deras barn – att skildra hur de upplevde stämningen i Sverige under kriget och vara beredda att utan förbehåll lyssna på vad de har att säga.