När jag besökte Madison i slutet av 1980-talet var tidningsståndet på University of Wisconsins vackra campusområde välfyllt med allehanda avisor. Men vid ett återbesök ett drygt årtionde senare letade jag förgäves efter ledande tidningar som New York Times, Washington Post och Wall Street Journal. Skälet till utmönstringen, förklarade en modfälld försäljare, var att knappast några kunder frågade efter dem längre. Lärarna prenumererade på sina tidningar eller fick dem gratis av arbetsgivaren som en tjänsteförmån. Studenterna valde, i den mån de intresserade sig för omvärlden, att följa nyhetsflödet via sina datorer eller olika gratistidningar.
Antalet dagstidningar i USA nådde sin höjdpunkt år 1910 (cirka 2 200 stycken), då de flesta större och medelstora städer hade två eller flera konkurrerande pressorgan. 2008 hade antalet minskat till lite drygt 1 400, och i dag har knappt några städer mer än en tidning. Den verkliga guldåldern var perioden fram till och med andra världskriget, då tidningarna var ohotade som seriösa informationsförmedlare trots konkurrensen från radion och bildbaserade tidskrifter som Life och Look. Därefter inleddes en gradvis tillbakagång för tidningsbranschen som vi ännu inte sett slutet på. Televisionens genombrott i slutet av 1940-talet, följt av kabeltevens dygnetruntnyheter 30 år senare, reducerade kraftigt antalet amerikanska dagstidningar. Internet och den djupa ekonomiska kris som utbröt 2008 har ytterligare förvärrat tidningarnas prekära läge.
Ledande medieforskare har i flera år varnat för att papperstidningen snart kan vara ett minne blott. De pekar på att antalet journalistjobb stadigt minskar liksom antalet amerikaner som läser papperstidningar. Särskilt oroande för de traditionella tidningarna är att personer under 30 år är minst benägna att läsa dem. I åldersgruppen 18-30 år är det numera bara 16 procent som säger sig läsa en tidning varje dag, och bland tonåringarna ynka 9 procent. För människor över 30 är siffran föga imponerande 35 procent. Många av de yngre läsarna, och allt fler annonsörer, flyr i stället till nätet, diverse sociala medier och tv-satiriker som Jon Stewart och Stephen Colbert.
De teknologiska förändringarna har drabbat de amerikanska tidningarna särskilt hårt eftersom de är så beroende av annonsinkomster. Enligt OECD fick USA-tidningarna år 2008 hela 87 procent av sina totala intäkter från annonser, betydligt mer än något av de övriga länderna. Under recessionen 2007-09 föll tidningarnas intäkter i USA med 30 procent, att jämföra med 21 procent i Storbritannien, 10 procent i Tyskland och 4 procent i Frankrike. Ett antal uppmärksammade fusioner bidrog dessutom till att många amerikanska tidningsföretag drog på sig stora underskott medan andra gick i konkurs.
Tidningsägarna och chefredaktörerna har prövat flera motdrag för att försöka bemästra krisen. Ett sådant har gått ut på att förnya såväl pappers- som nättidningarna genom att skapa nya magasin eller avdelningar för att locka unga, sportfantaster eller liknande nischgrupper. Ett annat motdrag har varit omfattande nedskärningar för att minska kostnaderna för löner, pensioner och andra utgifter. Det har på många håll lett till en dragkamp mellan tidningsledningarna och nyhetsredaktionerna där de förra pressas hårt av ägarnas vinstkrav och de senare febrilt försöker upprätthålla en acceptabel standard med bantade budgetar och färre reportrar.
Ytterligare en trend har varit omorienteringen från det globala och nationella till det utpräglat lokala. Förvandlingen av Boston Globe illustrerar utvecklingen. Den var länge en aktad regional tidning med en ambitiös blandning av lokala, nationella och internationella nyheter. Så är inte längre fallet. Tidningen har numera stängt alla sina utländska redaktioner och avskaffat tjänsten som utrikesredaktör. I stället inriktar den sig på att i första hand bevaka det som sker lokalt. Andra tidningar har gått samma väg, inklusive Washington Post som 2009 beslöt stänga sina kvarvarande redaktioner i Chicago, New York och Los Angeles för att spara pengar.
Tidningskrisen har varit särskilt märkbar i USA och Storbritannien. Nedläggningen av News of the World, Storbritanniens största dagstidning, kan ses som ett tidens tecken. Under sin storhetstid sålde tabloiden över åtta miljoner exemplar varje söndag. Drygt en tredjedel av landets 11 miljoner hushåll beräknas ha inmundigat tidningens säregna mix av sensationer, sex och sportnyheter. På slutet var upplagan nere på 2,6 miljoner, ingen obetydlig siffra men ägaren Rupert Murdoch beslöt ändå om nedläggning efter skandalen med avlyssnade mobiltelefoner och polismutor. Skälet var renodlat affärsmässigt. Även om tidningen fortfarande var lönsam hade dess anseende svårt skadats bland läsarna och annonsörerna. Murdochs kalkyl var att han genom ett djärvt bondeoffer skulle öka chanserna att få full kontroll över tv-bolaget BSkyB, en på sikt betydligt mera lukrativ investering. Det skulle inte förvåna om Murdoch säljer samtliga sina brittiska tidningar om det framdeles kan hjälpa honom att överta BSkyB. För de styrande inom Murdochkoncernen ligger framtiden i att äga elektroniska och digitala medier, inte papperstidningar.
Nedgången för tidningsbranschen är i första hand ett nordamerikanskt och europeiskt fenomen. The Economist visar i en intressant specialbilaga om framtidens nyhetsindustri (9-15 juli) att tidningarna i Japan och Australien klarat krisen betydligt bättre med endast måttliga minskningar av upplagorna. Bäst har det inte oväntat gått i tillväxtländer som Kina, Brasilien och Indien, där trenden varit den rakt motsatta. Indien är i dag världens snabbast växande tidningsmarknad och har numera passerat Kina som den nation där det säljs flest dagstidningar. Mellan 2005 och 2009 ökade antalet indiska tidningar till totalt över 74 000 (!), enligt World Association of Newspapers. Inte mindre är 110 miljoner tidningsexemplar säljs nu dagligen i Indien, och nyhetsboomen märks även på tv-området.
Men upplagesiffror är en sak, journalistisk kvalitet något helt annat. En som länge bekymrat har åsett utvecklingen i västerlandet är Alex S Jones, journalist och författare till den läsvärda boken ”Losing the News. The Future of the News That Feeds Democracy” (2009). Jones tillhör den äldre generationen av reportrar som tror på behovet av seriös journalistik och på ädla värderingar som objektivitet och opartiskhet. I ett ständigt föränderligt medielandskap är det särskilt viktigt att försöka upprätthålla de gamla principerna, menar han. Det stora problemet är enligt Jones urgröpningen av den faktabaserade rapporteringen (”accountability news”), den som fokuserar på reella samhällsproblem och som ställer makthavarna till svars för deras handlingar.
Jones har inte mycket till övers för nätet som alternativ nyhetskälla. Det premierar nyheter i kortform, åsikter framför insikter och underhållning framför seriöst innehåll, heter det. På nätet söker man upp de nyheter man vill ha och undviker det som stör. Fördelen med den goda tidningen är att den presenterar ett smörgåsbord av aktualiteter som läsaren, vare sig hon vill det eller inte, konfronteras med.
Haken är bara att den utveckling som Jones beklagar tycks vara just precis den som många i den yngre generationen välkomnar. Förr i tiden var inhämtandet av nyheter ofta en familjeangelägenhet, något som skedde gemensamt framför tv:n, vid frukostbordet eller läslampan. Människor kunde tala med varandra om artiklar som de hade läst och populära tv-program som alla hade sett. Numera har mediekonsumtionen individualiserats och fragmentiserats, och här går det inte att vrida klockan tillbaka. Att prenumerera på en morgontidning är nog lika främmande för många unga som att invänta tv-nyheterna vid ett visst klockslag varje kväll. Få blev förvånade när New York Times i slutet av 2010 rapporterade att amerikanerna numera tillbringar lika mycket tid på olika internetsidor som med att titta på tv.
Själv tror jag att de journalistiska ideal som Jones omhuldar ohjälpligt håller på att förlora mark. I en tid alltmer präglad av märkesnamn som Google, Facebook och Twitter förändras journalistikens innehåll, och inte enbart till det sämre. Beakta nyhetsbevakningen av de sociala upproren i Nordafrika. Bara timmar efter de första spontana demonstrationerna i Tunisien och Egypten kunde världens nyhetskonsumenter ta del av inte bara de etablerade korrespondenternas analyser på nätet utan därtill en hel uppsjö av rapporter och kommentarer på bloggar, Youtube och Twitter, mycket i realtid. De reguljära tv-nyheterna inkluderar allt oftare amatörvideor, bilder och twittermeddelanden från händelser som upproret i Syrien eller tsunamin i Japan. Vad vi upplever är en nyhetsförmedling som blir alltmer deltagande, demokratisk och diversifierad.
Men man ska inte förväxla blogginlägg och twittermeddelanden med journalistik. Twittraren på Tahrir-torget i Kairo må ge mottagaren en känsla av att vara med när något spännande händer, men twittertecknen har lika litet med traditionell journalistik att göra som när Wikileaks lägger ut tusentals oredigerade dokument på internet. Det är talande att Wikileaks, i syfte att nå maximalt genomslag för sina avslöjanden, anlitar etablerade tidningsredaktioner för att få hjälp med att systematisera materialet och göra det tillgängligt för en bredare läsekrets. Julian Assange är en dissident, ingen journalist.
Även i andra avseenden visar den hävdvunna journalistiken sin livskraft. Statsvetaren Thomas E Patterson tillhör dem som hävdar att det fortfarande är dagstidningarna som genererar nyheter och att de har en oöverträffad förmåga att insamla information. Televisionen må ha en större publik, men tv-redaktionerna förlitar sig ännu i stor utsträckning på de traditionella tidningarna och nyhetsbyråerna för sina sändningar. Den som tvivlar rekommenderas att granska ett ordinärt nyhetsprogram på tv och försöka utröna hur många av inslagen som har sitt ursprung i dagstidningar och vilka som kommer ur egen fatabur. Det är betecknande att New York Times har över 1 000 nyhetsjournalister, mångfalt fler än de största tv-kanalerna och trettio gånger fler än Huffington Post, den största amerikanska tidningen på nätet. Patterson noterar att nästan all undersökande journalistik värd namnet i USA utförs av tidningsjournalister. Det är främst deras avslöjanden som brukar bli föremål för vildvuxna debatter på nätet.
Den stora faran inför framtiden är inte kakofonin av röster i cyberrymden eller ens att papperstidningen på sikt hotas av undergång. Mest oroande är att de etablerade mediebolagen för att hävda sig i konkurrensen i än högre grad väljer att fokusera på nyheter om celebriteter och trivialiteter i stället för att satsa på den mera kostsamma undersökande journalistiken. Vad vi kan förvänta oss framöver, i USA och på andra håll, är förmodligen allt mindre av noggrann, faktaorienterad rapportering alltmedan opinionsjournalistiken i form av krönikörer och värderande kommentatorer ges ökat utrymme. Kanske dröjer det inte alltför länge innan Fox News, Rupert Murdochs partiska men ytterst profitabla satellitkanal, blir den gängse modellen för hur en framgångsrik nyhetsförmedling ska se ut.
Erik Åsard är professor i nordamerikastudier vid Engelska institutionen, Uppsala universitet.
