The National Mall i Washington är hela den amerikanska nationens ceremoniella centrum. Två breda avenyer, Constitution och Independence, kantar en två kilometer lång park som också hyser museer och monument. Framför kongressbyggnaden i ena änden svärs USA:s presidenter in och vid Lincoln Memorial i den andra höll Martin Luther King sitt berömda tal (”I have a dream”) under en demonstration om jobb och frihet den 28 augusti 1963. The Mall är skådeplatsen för flera stora samlingar varje år. En av de ovanligare under senare tid äger rum idag och kallas Rally to Restore Sanity.
Allvar? Värden heter Jon Stewart och han syns normalt i nyhetssatir-programmet The Daily Show i tv-kanalen Comedy Central. Men att målet nu är att ”återupprätta besinningen” förvånar knappast någon av hans tittare. Stewart har under 00-talet etablerat sig som en viktig kritiker av en politisk kultur där de folkvalda ofta blandar ihop säljande soundbites med förklaringar av reella policyförslag och tv-medierna bidrar till (mer än granskar) polariseringen mellan demokrater och republikaner. Med evenemanget idag vänder sig Stewart till ”folk som tycker att högljudda gräl är störande, kontraproduktiva och skadliga för halsen” och ”sådana som känner att inte bara de bullrigaste rösterna bör få utrymme och som anser att det enda tillfälle när det är lämpligt att rita en Hitlermustasch på någon är när denna någon faktiskt är Hitler”. Med denna vädjan vill han både inbjuda till samtal och staka ut en medelväg mellan extremer.
Stewarts kritik har inte alltid varit så hård och från början hade också satiren i The Daily Show ett helt annat innehåll. Programmet började sändas 1996 och hade då sökarljuset riktat mot underhållningsbranschen. Tre år senare blev Stewart ”ankare” och det var i samband med det som fokus flyttade mot politiken. Konceptet mognade under valrörelsen 2000 när dödläget mellan Al Gore och George W Bush avgjordes i Högsta domstolen. Ingen visste då att man befann sig i början av ett helt årtionde av kriser och katastrofer: först 11 september, sedan Irakkriget, så småningom orkanen Katrina och det finansiella sammanbrottet. Inte heller visste man att Bush-administrationen skulle regera med hjälp av oöverträffat aggressiva mediastrategier. Men den som vågade kunde snart se att framför allt tv-nyheterna lät sig styras av rubriker och soundbites, färdigskrivna av politiska operatörer – en tendens som blev allt tydligare under åren närmast efter 11 september. Som motdrag utvecklade manusförfattarna vid The Daily Show en hållning och produkt som mediaforskare i dag ägnar närgående studier.
Formen för programmet är ett collage av genrer. Det har inslag av traditionella pratprogram men också element från konventionella nyhetssändningar. Stewart inleder med en monolog som anknyter till aktualiteter och där han tar sig stora friheter att tolka både politiker och massmediala aktörer. Ofta nöjer han sig med att ställa två uttalanden mot varandra för att avslöja inkonsekventa ståndpunkter. Tydligare blev det knappast än när förre vicepresidenten Dick Cheney i en tv-intervju 2004 förnekade sina egna tidigare uttalanden om att en av 11 september-kaparna hade träffat en irakisk regeringsrepresentant i Prag. The Daily Show skapar helheter av sådana fragment, ger dem inramning och sammanhang, och de sprider sig sedan nästan per automatik som löpeldar på bloggar och mer eller mindre alternativa nyhetssajter med fokus på politik.
I ett mellansegment sänds ”reportage” som ofta har ett mediakritiskt innehåll. En del av dem är gjorda för stunden men ibland blir genomslaget stort och ihållande. Som när en av programmets ”reportrar” intervjuade borgmästaren i den lilla staden Wasilla i Alaska under valrörelsen 2008 och genom enkla frågor kunde slå fast att Sarah Palin, då vicepresident-kandidat, överdrev grovt när hon hävdade att hon hade skaffat sig viktiga och meriterande ledarskapserfarenheter på samma tjänst några år tidigare. Den större frågan ställde sig själv: Varför hade inte CBS, CNN, NBC, ABC eller Fox News gjort något liknande? Med andra ord: Varför var det ett satirprogram som prövade ett av de bärande argumenten i marknadsföringen av valrörelsens mest kontroversiella kandidat? Svaren berörde vidare frågor om källkritik och journalistiska normer.
Alla upplagor av The Daily Show – programmet sänds måndag till torsdag med återkommande repriser – avslutas med intervjuer och det enda man kan säga säkert om dem är att kön till Stewarts gäststol är lång. Om det av ”bevakningen” av valrörelsen 2008 framgick att programmet klart favoriserade det demokratiska partiet så var det inget hinder för republikaner att söka uppmärksamhet vid Stewarts sida. Senatorn John McCain, huvudmotståndare till Barack Obama, har varit gäst ett tiotal gånger genom åren och till gästerna från Bushadministrationen hörde både pressekreterare, myndighetschefer och i varje fall en minister. Farorna lurar i Stewarts manus och risken finns att gästen blir tråkad direkt av studiopubliken. Men till skillnad från de etablerade nyhetskanalerna når The Daily Show otvunget ut till de nya och yngre väljare som det gäller att ha stöd av i en lyckad kandidatur. Den som inte hamnar i direkt konflikt med Jon Stewart har en hygglig chans att tilltala de mittenväljare som finns också i denna demografi och som kan avgöra val på olika nivåer.
The Daily Show har alltså blivit en maktfaktor och det märks inte minst när Jon Stewart verkligen tar strid med de etablerade nyhetsorganisationerna. En av de första var CNN och programmet ”Crossfire”. Stewart var inbjuden som gäst dit och förväntades vara rolig. I stället höll han ett brandtal med budskapet att den polariserade retorik och den politiska pajkastning som programvärdarna kallade för ”nyheter” och ”debatt” var mer skadlig än nyttig för det offentliga samtalet. Efter ett par veckor försvann ”Crossfire” från tv-tablån. Samma sak med Rick Sanchez. Stewart och The Daily Show har uppmärksammat hans uppskruvade tonläge länge och för en månad sedan tappade Sanchez masken. Ett utbrott med vagt antisemitiska undertoner – Stewart är av judisk börd – i en radiointervju riskerade skada CNN:s mödosamt utmejslade image som ett neutralt nyhetsalternativ och Sanchez fick gå. En som klarade sig var däremot CNBC:s Wall Street-vänliga ekonomikommentator Jim Cramer – men detta efter att han gjort en pudel inför publik i The Daily Show och moderbolaget NBC mobiliserat stora krafter för att bemöta Stewart på strikt journalistiska grunder.
NBC:s agerande gick få observatörer förbi och lanserade öppet en frågeställning som tidigare mest varit av akademisk natur. Vad är egentligen The Daily Show? Vad är det Jon Stewart gör när han får sina tittare att skratta åt nyheter, medier och politiker, hela den politiska kulturen? En del kritiker menar att hans genreblandande satir tar ytterligare ett steg bort från den gamla uppdelningen mellan tv-nyheter och underhållning, det vill säga att han representerar just den infotainment-industri och de uppluckrade normer – en selektiv nyhetsvärdering och en säljande återgivning av soundbites – som han bygger sin satir på. Stewart själv förnekar ingenting när han säger att han ”bara är en komiker” som förmedlar ”fejkade nyheter”. Men denna karaktäristik håller inte när mätningarna av förtroende för nyhetskanaler och försöken att beskriva informationsflöden mellan medier och väljare kommer in i bilden. The Daily Show och Jon Stewart hamnar högt på listorna när mediaforskare söker svar på frågor om vart tv-tittare vänder sig för att söka information om aktuell politisk debatt och också om vilka nyhetsankare publiken sätter störst tilltro till. Mitt under den hypermedialiserade och även på andra sätt transformativa valrörelsen 2008 ställde New York Times frågan ifall Jon Stewart då rent av var USA:s mest betrodda person.
Inte ”bara komiker” alltså. Bill Moyers, en nestor bland amerikanska mediakommentatorer, hävdade redan 2003 att man inte längre kunde förstå amerikansk politik i det nya årtusendet utan The Daily Show och försökte klargöra ifall programmet bäst beskrevs som en gammal form av komedi eller en ny typ av journalistik. Det är ”lite av det förra och mycket av det senare”, fyller mediaforskaren Geoffrey Baym i, och ser framväxten av ett journalistiskt experiment som utgår ifrån de etablerade tv-nyhetsorganisationernas försvagning. I frågan om förtroendet menar Beym att The Daily Show är en jämförelsevis uppriktig produkt. Ambitionen står alltid klar när Stewart dekonstruerar nyhetssändningar och kommentarer och inbjuder till dialog. Han står till ”vänster” om mitten men är ingen konsekvent ideolog. Några illusioner om opartiskhet sprider han i vilket fall inte och det underbygger hans trovärdighet.
Men hela förklaringen ligger knappast där. I boken ”From Cronkite to Colbert. The Evolution of broadcast news” (2009) tar Baym fasta på att The Daily Show är ett diskursivt integrerat program som blandar satir, nyheter och allmänpolitiska diskussioner och därför kan underhålla, informera och kritisera samtidigt. Programmet förmedlar inga politiska utsagor utan belyser dem snarare från flera perspektiv och tillåter på så sätt kritiska impulser att nå fram. Humor står inte i konflikt med analys, tvärtom är skrattet ett av de mest kraftfulla kritiska uttryck som kan uppbådas. De etablerade nyhetsmedierna återger ofta bara de mest sammanhängande uttalandena och skänker därför större allvar och auktoritet åt dem än vad de kanske förtjänar. I The Daily Show är det annorlunda. Baym tolkar viljan att framhäva det absurda i politikers utsagor och gester som en kritik mot den annars nära relationen mellan politik och journalistik. Programmet tränger i den meningen bakom de konventioner som styr den politiska rapporteringen och som gör tv-nyhetsmediet känsligt för manipulation.
Det råder ingen tvekan om att Geoffrey Baym hyllar The Daily Show för dess innovativa tekniker och kritiska ambitioner. Han hänvisar till semiologen Michail Bachtin och det karnevaliska kaos som ibland råder i avsnitten, och till sociologen Jürgen Habermas distinktion mellan kommunikation och strategiskt prat, för att karaktärisera den etik som Stewart verkar efterlysa. Inte heller råder någon tvekan om att de mest inflytelserika programledarna i tv-kanalen Fox News helst vill avfärda Stewart som ”östkustelit” och ”vänsteraktivist” eller något ännu värre. Glenn Beck, en av dem, höll för övrigt en demonstration med namnet Restoring Honor vid Lincoln Memorial den 28 augusti i år och presenterade då i stor skala ett konservativt budskap byggt på patriotiska och antisekulära schabloner. Han refererade till Martin Luther King men saknade i övrigt den finess som datumet och platsen förpliktigar till. Att Jon Stewart med Rally to Restore Sanity nu byter ut begreppet ära mot besinning och väljer en annan del av The Mall säger något om de förändringar i det offentliga samtalet som han efterlyser.
Ger The Daily Show och händelserna i dag någon fingervisning om framtiden? ”Tänk på vårt evenemang som Woodstock men med nakenheten och drogerna utbytta mot respekt för oenighet”, skriver Jon Stewart och redaktionen på hemsidan. Ifall idealen vid Woodstock överlevde eller ej är en tolkningsfråga men de lämnade likafullt outplånliga avtryck. De som var där hade visst kul också.
