En norska som är ytterst känd i Frankrike, både beundrad och hatad, är Eva Joly . Hon kom till Frankrike som ung au pair på 1960-talet och blev kvar för kärleks skull. Som nybliven fransk medborgare genom sitt giftermål ville hon lära känna sitt nya hemland. Hon beslöt sig därför att läsa juridik. Hon befann sig i ett språkligt underläge och var även tvungen att bidra till familjens försörjning men vid knappa 40 år avlade hon en kvalificerad examen som gav henne tillträde till la magistrature , det som i Frankrike betecknar domar- och åklagarväsendet. Hon valde att arbeta som juge d’instruction , undersökningsledare, och i början av 90-talet sökte hon sig till avdelningen för ekonomisk brottslighet i Paris. Där uppdagades snart en obehaglig sanning för henne liksom för hela juristkåren. De som dragit största nyttan av de avreglerade finans- och valutamarknaderna var de som sysslade med att förflytta och placera svarta pengar. Skatteparadisen blomstrade och de undandrog sig all insyn från rättvisans sida. För dem var alla penningstarka kunder likvärdiga.
Det var mot denna bakgrund som Elf-affären, Frankrikes största korruptionsskandal, kom att utspelas. För att utverka rättigheter att prospektera för oljeborrning, framför allt i afrikanska länder, använde sig det statliga bolaget Elf av mutor som utbetalades till höga dignitärer, pengar som ofta hamnade i dessa personers egna fickor för att sedan placeras på bankkonton som skyddades av sekretess. Den krets av anställda inom bolaget som medverkade i denna hantering tillskansade sig dessutom ytterst förmånliga villkor, vilka finansierades utifrån obskyra konton. Moraliskt ansåg de sig verka för nationens bästa. Vissa politiker som torde ha haft insikt tycktes vara av samma åsikt.
Under åtta långa år ledde Eva Joly utredningen av detta mål. I en tidigare understreckare (21/12 2007) har jag skrivit om de svårigheter och det motstånd hon mötte under arbetets gång samt de hot hon levde under, vilka föranledde polisskydd. Målet överlämnades 2002 och ledde så småningom till fällande domar för bland andra bolagets generaldirektör. Då hade Eva Joly redan lämnat Paris och Frankrike för att återvända till Norge. Hon flydde, fullt medveten om att hon kunde bli offer för någon som ansåg att hon skadat nationens ära. Hon var märkt av den långdragna kamp hon tvingats föra i rättvisans namn – men hon var inte uppgiven. Hon närde en dröm, som var i det närmaste utopisk: hon ville avskaffa skatteparadisen.
Dock möttes två goda viljor. Den norska regeringen för en ambitiös antikorruptionspolitik, såväl inom som utom landet. Användningen av de pengar som sedan 70-talet strömmar in i landet från den egna oljeindustrin kontrolleras noga. För de projekt som Norge driver i fattiga länder gäller principen att en viss del av intäkterna ska gå tillbaka till landet ifråga, ofta genom satsning på infrastruktur. Eva Joly hann knappt beträda norsk mark förrän regeringen uttryckte sin önskan att knyta henne till sig som rådgivare, vilket hon accepterade.
I denna sin nya roll är hon en stor del av tiden på resande fot för att knyta kontakter och få nya infallsvinklar på det som är hennes hjärtefråga. Det är om denna verksamhet hon berättar i sin senaste bok, skriven tillsammans med frilansjournalisten Maria Malagardis: Des héros ordinaires (Vardagshjältar; Les Arènes, 193 s). I fristående kapitel ger de skiftande exempel från olika länder på hur korruptionen manifesterar sig.
Den förste av författarnas hjältefigurer representerar, symboliskt nog, en plats där pengahanteringen överskuggar all annan verksamhet, ön Jersey. John Christensen är barnfödd på ön och har sett hur den lantliga idyll den utgjorde på 60-talet har förvandlats. Vissa frågor var tidigt tabubelagda, speciellt de som rörde de många bankpalatsens tillkomst. Han utbildade sig till ekonom i London och kom där i kontakt med den internationella biståndsorganisationen Oxfam. Då han var speciellt intresserad av jordbruksfrågor skickades han ut för att studera försök med mikrokrediter i Indien och etableringen av kooperativa jordbruk i Malaysia. Han noterade den enkla princip som dessa försök byggde på: det ömsesidiga förtroendet deltagarna emellan. Projektet i Malaysia blev ett belysande exempel. Det bedrevs tidsmässigt efter det att avregleringarna skett. Plötsligt visade det sig att de ekonomiskt ansvariga av personlig girighet hade frestats att placera kooperativens pengar på utländska marknader. Christensen tog sig an frågan och fann att pengarna hamnat i Londons finansvärld, enligt honom det största skatteparadiset i världen, samt på Jersey. I tryggt förvar men också utom räckhåll för de rättmätiga ägarna. Konkursen blev ett faktum för kooperativen.
För att studera mekanismerna bakom penningtransporterna återvände Christensen som välutbildad ekonom till Jersey och fick omgående anställning inom banksektorn. En märklig stämning rådde på ön. Ingen talade öppet om den verksamhet som gav sysselsättning åt så många. Ingen kunde dock vara omedveten om att det som officiellt kallades service gentemot bankernas kunder, nämligen att upprätta fiktiva bolag och konton under falskt namn för att pengar inte skulle kunna spåras, i sig var en olaglig hantering. Volymen på de belopp som omsattes var däremot inte känd av alla. Christensen hade överblick och han insåg i vilken grad skatteparadisen är destruktiva för hela världsekonomin. Belopp som överförs undandras beskattning i ursprungslandet. Svarta hål skapas i detta lands budget, vilket leder till försämrad utveckling, försämrad social service och högre skatter för hederliga medborgare.
Christensen övergick till motståndarlägret, en rörelse som lanserats 2002 under beteckningen The Tax Justice Network och som i dag sysselsätter forskare och journalister i ett 60-tal länder. Enligt deras beräkningar uppgår det kapital som sammantaget förvaltas inom skatteparadisen till det enorma beloppet av 10 000 miljarder dollar. Som jämförelse anger FN att det belopp som är nödvändigt för att utrota fattigdomen i världen är 195 miljarder dollar. Christensen är i dag rörelsens generalsekreterare.
Avsnittet om Jersey är avsett att illustrera skatteparadisens roll men det belyser också författarnas tema om den enskildes möjligheter att bryta tabun. Jersey styrs dock av renodlat ekonomiska intressen. I andra länder tillkommer storpolitiska intressen och rena maffiametoder.
Den franska Elf-affären har en brittisk motsvarighet men med ett annat förlopp. British Aerospace har sedan 1980-talet ett löpande kontrakt med Saudiarabien för leverans och underhåll av jaktplan. Under en 20-årsperiod har detta avtal inbringat 40 miljarder pund till den brittiska statskassan, dock med vissa högst speciella avbränningar. 2003 kunde tidningen The Guardian avslöja att vissa förmåner avkrävdes vid de arabiska besöken i London: limousine-service, reserverade bord på lyxrestauranger och fri tillgång till prostituerade för piloternas och familjemedlemmars förlustelse. Dessa tjänster fakturerades på två brevlådeföretag under rubriken ”språkkurser”.
Tidningen fortsatte att granska affären men hjältarna i detta fall är den schweiziske Mark Pieth, ordförande i den konvention mot korruption som 1997 antogs inom OECD:s ram, och Helen Garlick som satt i ledningen för dess brittiska avdelning. Storbritannien hade mycket motvilligt blivit medlem i denna organisation som ger deltagarländerna rätt att granska varandra och ställa ett land till svars om det kan misstänkas för korruption. Detta blev fallet med Storbritannien 2004. Schweiz hade lättat på sin banksekretess, bevis förelåg men Aerospace hade slipade advokater. Konventionen accepterade dock vare sig argumentet ”secret defence” eller det att 100 000 jobb stod på spel, om kontraktet rubbades. Det är Helen Garlick som i texten återger den press som konventionen därefter utsattes för. Saudiarabien tillgrep hotet att upphöra med allt samarbete i jakten på terrorister, om inte granskningen upphörde. Trots att högt uppsatta jurister protesterade mot detta försök att ingripa i rättskipningen, ansåg regeringen sig tvingad att agera med tanke på nationens säkerhet. Tony Blair satte punkt för konventionens granskning. Enligt författarna betraktas målet dock inte som avslutat. Mark Pieth strävar tappert vidare.
Avsnittet om England är ägnat att förvåna och chockera den icke invigde. Däremot kan man som läsare undra om det finns något nytt att säga om korruptionen i Italien eller, mer specifikt, om Neapels soptippar. Författarnas talesman, Raffaele Del Giudice, född och bosatt i Neapel, är av motsatt mening. Han älskar sin provins men tvingas se att dess mark förgiftas av vad han kallar ekomaffian. Han kom själv till insikt i början på 90-talet, då han upptäckte den första illegala soptippen. Efter det att han projicerat bilder av den på en kyrkvägg, hade den lokala maffian, Camorran, ögonen på honom. En medborgarrörelse kom till stånd och hamnade även den under hotfull bevakning. Den har dock kunnat kartlägga orsakerna till dagens katastrofala situation. Den har sin grund i en väl planerad skatteflykt organiserad i det rika, industriellt utvecklade Norditalien.
De allt hårdare miljöbestämmelserna som införts upplevdes, speciellt inom den kemiska industrin, som en ekonomisk belastning. En rätt tillämpad avfallshantering skapade stora minusposter i budgeten. Ett problem som fick sin speciella lösning. Med hjälp av falska expertintyg deklarerades toxiskt material som ordinära brännbara sopor. Ett avtal ingicks därefter med maffian om transport till Syditalien där den ägde mark. Osorterat material grävdes ner direkt i marken, soptippar fylldes till brädden, vilket ofta ledde till självantändning. Dioxinet flödade ut i luften. Först 2007 började medierna att på allvar intressera sig för denna dödliga hantering. Regeringen Prodi tvingades avgå, Berlusconi tillträdde och gav spektakulära utfästelser om en snabb lösning av problemet. Militär trupp beordrades att röja upp i området och att i fortsättningen hålla det under bevakning. Lagar stiftades men Raffaele ser en skevhet i deras utformning. Smärre försyndelser kunde straffas med upp till sex års fängelse medan det ansågs tillräckligt med ett år för den som anlade en illegal soptipp. Raffaele anar maffians hand bakom dessa beslut men han och hans medkämpar är fast beslutna att fortsätta kampen. Roberto Savianos bok ”Gomorra”, om maffian sedd inifrån, har säkert styrkt dem i anden.
Maffian styr även i andra länder men ännu hårdare och grymmare. I Bulgarien har den helt tagit makten. Genom att ägna sig åt en omfattande narkotikatrafik är den kapitalstark nog för att korrumpera både politiker och ordningsmakten. Svarta pengar kan dessutom tvättas vita i skatteparadisen. Hjältarna i detta land är de journalister som med risk att bli nedskjutna på öppen gata försöker bringa ljus i det som sker.
Det Eva Joly vill ändra på är uppgivenheten och den likgiltiga tystnad som omger dessa problem. Sedan Europavalet den 7 juni har hon ett nytt forum där hon kan föra sin talan. Hon kandiderade för det franska partiet Europe Ecologie och valdes in i Europaparlamentet. Under valkampanjen deklarerade hon att hon speciellt kommer att ägna sig åt kampen mot skatteflykt. Hon sätter målet högt: transparens i alla penningflöden. Frågan är om hon åter bör omge sig med livvakt.
