Det berättas att André Gide en gång blev tillfrågad vem som var Frankrikes störste författare och svarade: Victor Hugo – helas! Vad det sista ordet skall kunna översättas med är en intrikat fråga, som härmed med varm hand överlämnas åt den uppslagsrika expertisen. Den ungefärliga innebörden är inte så svar att fastställa. Vad Gide ville ha sagt var: givetvis är Hugo den bäste författare Frankrike har haft, visst, visst, men hur egendomligt och kanske beklagligt är inte detta förhållande!

Nu när den ungefär sextioårige Jean-Paul Sartre har tilldelats Nobelpriset frestas man falla tillbaka på Gides formulering med dess frågetecken i kanten för det självklara. Jean-Paul Sartre – helas! Vi talar inte så gärna om större och mindre författare numera – själva mätstickan måtte ha kommit bort – men att Jean-Paul Sartre är Frankrikes mest betydande författare i denna stund behöver det inte råda något tvivel om. Liksom Hugo är han ojämn, en ström som skjuter fram i våldsamma kaskader men ibland också bara tycks rotera kring sitt eget centrum, men hans samlade insats som vägröjare, gestaltare av tidskonflikter och allmänt stormcentrum är ofantlig. Han har präglat en hel epok i fransk litteratur, den som tog sin början vid befrielsen 1944 och avbröts först i det ögonblick le nouveau roman steg in på scenen, och han gjorde det med en kraft i ansatsen som kommer hans efterträdare att te sig som beskedliga romanknypplare. Samtidigt – och det är också en likhet med den unge och medelålders Hugo – har han inte ett ögonblick blivit allmänt erkänd eller ens accepterad. Frånsett en liten men energisk grupp av eftersägare och uttolkare, främst bland dem kamraten Simone de Beauvoir, har han på alla håll mött motstånd: från katolikerna, som ett tag var nära att räkna honom som en ovanligt renodlad inkarnation av det onda, från marxisterna, som i honom har sett en av sina opålitligaste och därför farligaste medlöpare, från de universitetslärda filosoferna, som beskyllt honom för tankeoreda i största allmänhet. Han är, om någon, en omstridd författare men också på något vis respekterad just i den egenskapen.

Egendomligt nog har man inte något intryck av att Sartre någonsin har eftersträvat just denna position som ett tvedräktens tecken i öst och väst. I sin självbiografi eller rättare sitt självporträtt ”Orden” – låt vara en karikatyr – talar han bara om högst banala författarambitioner, drömmen om att bli stor, misskänd och upprättad, med en gata uppkallad efter sig i sin hemstad. Hans karriär startade också utpräglat stillsamt. Han utbildade sig till filosof och lärare, stavade på Husserls filosofi och skrev en subtil liten traktat om verklighetsbegreppet. Först vid närmare fyrtio år började han lägga grunden till en litterär position. Jag minns från tiden strax före kriget en essä i La Nouvelle Revue Française om Mauriacs romankonst, som underkändes i jämförelsen med Dostojevskijs och Faulkners. Den väckte ett visst uppseende, och de initierade kunde berätta att författaren också hade skrivit ett slags roman, ”Äcklet”, som kommit ut året förut, och lade sista handen vid en novellsamling, ”Muren”.

Långt efteråt har vi ju alla kunnat stifta bekantskap med denna Sartres förkrigsproduktion. Det var två ganska inåtvända böcker han hade skrivit, sådana man kunde vänta sig av en lektor i filosofi, med syfte att litterärt kartlägga författarens egen verklighetsupplevelse. Metodiken var på en gång ny och välbekant. Här liksom i Sartres hela produktion känner man utan svårighet igen element från äldre litteratur, särskilt de den gången nya amerikanerna men också från exempelvis Hamsun och Strindberg. Men den nya berättartekniken har fått en innebörd, som Sartre hade hämtat från sin bekantskap med den aktuella tyska filosofien, den s. k. existentialismen. Den fysiologiska närgångenheten i en novell som Intimitet, t. ex., tjänade inte som hos Zola ett dokumentariskt syfte utan ville konkret visa hur ”existensen” möter de påträngande tingen, ”les choses”. Den unge Lucien, huvudpersonen i en annan novell, blir föremål för homosexuell förförelse i en surrealistisk bohemmiljö men slår hastigt back och återvänder till borgerligheten, till drömmarna om ledarskap och ordning. Den vanlige läsaren uppfattar detta som en psykologisk skildring av en ung man i förkrigstidens Paris, sliten mellan vänster och höger, men för Sartre var meningen av allt att döma en helt annan: Lucien väljer flykten in i en jaglös konventionsvärld, därför att han inte står ut med friheten och den därmed förknippade ångesten.

Det är lätt att avfärda allt detta som kvasifilosofisk jargong. Men opererar man bort den i vidaste mening filosofiska impulsen ur Sartres författarskap, väljer man att betrakta dem på vanligt sätt som tekniska experiment, psykologiska studier eller bilder ur livet, då försvinner också det som har givit dessa böcker deras genomslagskraft på hela den internationella scenen. Sartre har verkligen upplevt sina gestalter som vandrare på ”Frihetens vägar” – titeln på hans stora ofullbordade och litterärt inte alldeles lyckade roman från 1945–1949 – och med ”frihet” måste man här förstå något med Sartres terminologi ”ontologiskt”, vi skulle kanske säga metafysiskt: en relation till hela tillvaron. Vad han vill visa, konkret och insatt i hela vardaglighetens sammanhang, är hur människan ständigt marscherar i närheten av de bråddjupa avgörandena, ständigt på nytt kan välja eller inte välja friheten, ångesten och ansvaret. Hans böcker är skrivna i en metafysisk feber, i en ständig strävan att analysera och förklara, ja, att undervisa om hur allvarligt, hur ohyggligt och stundom hur befriande det är att existera i världen.

När denna pessimistisk-optimistiska vision av tillvaron mötte en ny historisk situation, fick Jean-Paul Sartres författarskap vind i seglen. Det skedde i ockupationstidens Paris, där stöveltrampen ekade på gatorna under utegångsförbudet, i sig självt en bild av isolering och desperat handling i motståndsrörelsens tecken. Då skrev han sitt filosofiska huvudverk ”L’être et le Néant” – 700 sidor överhettad dialektik byggd över Heideggers teman – och dramerna Flugorna och Lyckta dörrar och lade därmed grunden till sin verkligt stora ryktbarhet. När ridån gick upp 1944 och Paris återtog sin plats i litteraturen, stod han redan på scenen, tillsammans med Albert Camus – och ända fram till 1952 i förbund med honom – företrädaren för en ny generation med mera brännande erfarenheter av tillvarons betryck än sina företrädare och samtidigt med en paradoxalt överstegrad frihetstro. Symbolen för allt detta präglades av Sartre i hans idédrama: ”Orestes”, som räddar sin stad undan förtryckaren och till straff jagas ut ur den, förföljd av surrande erinnyer.

Nu har ju allt sådant tonats ner. Det är lätt att efteråt se det patetiska och litet sökta i attityden med dess anor från Kierkegaard och kristen askes. Men det innebar ett genombrott för dramatikern Sartre, när han tolkade krigserfarenheterna i ljuset av sin existentialistiska filosofi och på nytt upptäckte och levandegjorde det urgamla skuldmotivet. Alla Sartres dramer talar om skulden, människans skuld som människa och människans skuld som individ, och det är inte säkert att alla dessa skuldmotiv teoretiskt kan samsas med hans filosofiska ideer. Men oavsett hur de varieras, är det uppenbart att det för honom långt utanför gränserna för en entydigt politisk dramatik. Varken de nämnda dramerna eller sådana som ”Döda utan gravar” – där ockupationsmiljön direkt återges – eller komedien ”Den respektfulla skökan” är i den meningen beredskapsdramer, och de vill uppmana till handling på en utpekad sida i den politiska kampen. ”Den engagerade litteraturen” betyder i Sartres egen praktik inte politisk propaganda utan en litteratur, som låter sig inspireras av det politiska läget men hela tiden syftar till en mera allmängiltig problematik. I det senaste dramat, ”Fångarna i Altona”, har han till och med återbördat existentialismen till dess ursprungliga hemland och låter konflikterna om frihet, ansvar och skuld inkarneras i storkapitalistisk tysk miljö.

Det var egentligen naturligt, att den politiska problematiken inte som sådan blev kärnan i Sartres ockupationsdramatik och dess utlöpare. För en man av hans sort var det politiska valet under de åren en självklarhet, och hans möte med historien skedde såtillvida i en lycklig stund. Kommunister och vänsterkatoliker, liberaler och patrioter hade ställt sig på samma front, och det val som Sartre skrev om gällde inte vilken sida, utan nästa steg: vilken handling? Under efterkrigstiden upplöstes snart de gamla allianserna. I den existentialistiska kretsen blev tecknet på det nya läget framför allt brytningen med Camus och det alltmer förtvivlade försöket att hitta en hållbar politisk ståndpunkt, som präglade Sartres verksamhet femtiotalet igenom. Händelser som Stalins död, Ungernkrisen, Algerietdramat och Kuba verkade som vattendelare: den ene gled åt vänster, den andra åt höger, samtliga under reträttmanövrer och åtskillig dialektisk dimspridning.

Det kan inte bli tal om att här följa Sartres politiska kurva. I stort sett har han hållit sig i kommunisternas grannskap, dock inte närmare än att hans främste motståndare i dag är marxisten Georg Lukacs, trots att denne också hamnade på ”fel” sida i Budapest 1956. Det politiska parti som Sartre bildade så tidigt som 1948 skulle på den parlamentariska kartan vara beläget strax till höger om kommunisterna men långt till vänster om socialdemokraterna, vilket inte hindrar att han vid tillfälle har visat på de skandinaviska länderna som lämpliga förebilder. Sartre uppträdde som anti-arnerikan då det kalla kriget kulminerade, men han har alltså kritiserat Ungernhändelserna och protesterat mot de sovjetiska koncentrationslägren, dock först efter uppmaning. Var han befinner sig just nu, är mig inte bekant; veterligen har t. ex. författaren till ”Muren” inte haft något särskilt att säga om muren i Berlin.

Det kan förefalla som en sicksacklinje, om man ser det uteslutande som politiska ställningstaganden. Men egentligen är dessa ståndpunkter, som kanske förefaller växlande, uttryck för en moralisk problematik, och det är Sartres förtjänst att han gestaltat denna intensivare, om också inte klarare, än de flesta europeiska vänsterintellektuella. Tillsammans med sin tragiska världsbild upplevde Sartre under folkfrontstiden i Frankrike en obönhörlig solidaritet ”åt vänster”, närmare bestämt med de kommunistiska arbetarmassorna. Han vill helst agera så att han tjänar deras intressen, men han är ofta oviss om vad som i så fall bör ske, och han har alltid vägrat tro att arbetarklassen skulle ha någon nytta av att han eller andra intellektuella offrar sitt sunda förstånd eller sitt moraliska samvete.

Därtill har på senare år kommit ett alltmera markerat intresse för marxistiska tankar, dokumenterat framför allt i det jättelika och svåröverskådliga arbetet ”Critique d’une méthode dialectique”. Där strävar han att försona de marxistiska tankarna med sitt arv från Kierkegaard och Husserl; det heter att han befinner sig ”i djupt samförstånd” med marxismen men fortfarande ”provisoriskt” hävdar den existentialistiska filosofiens självständighet. Jag har inte träffat någon som vågat försäkra att Sartre misslyckats i denna ”dialektiska försoning av motsatser”, men heller ingen som påstått motsatsen. Det är anmärkningsvärt, att Sartre med sina förklaringar om att ”det konkreta är historia och dialektisk handling” satsar så energiskt på försöket att överbrygga de politiska motsättningarna med en luftbro av spekulativa begrepp.

Det finns hos Sartre en hänförelse för själva begreppsgymnastiken, för de häpnadsväckande paradoxerna, idéklyvningarna och idéfusionerna, som kan föra till nära nog groteska resultat, t. ex. i den väldiga boken om ”Saint Genet”. Ibland blir det en ren öken för läsaren att genomvandra, men i bästa fall sitter man förhäxad, omtumlad av ordmassorna, ända till det ögonblick då man rycker sig loss och frågar sig, vad som egentligen är meningen med hela föreställningen. Man kan säga att detta har föga att göra med Sartre som författare, men tyvärr går det inte riktigt att skilja på hans roller, tyvärr finns det också i hans dramer en dialektisk tillspetsning som inger en lätt svindel men inte övertygar om sin ”konkreta” betydelse.

Det kan väl också sägas att Svenska akademien har valt att utmärka en författare vilkens stora segrar redan tillhör historien. Först Camus, sedan Sartre, det är ungefär ordningsföljden du Gard–Gide upprepad. Sartre är fortfarande en aktuell författare, han kommer förmodligen att vara det så länge han skriver, men han är inte på långa vägar så aktuell som för tio år sedan. Egentligen har ingen konstaterat detta faktum på ett mera obönhörligt sätt än Sartre själv i sin självbiografi, en desperat bok, där han anstränger sig att skjuta i sank hela sitt författarskap och visa upp vilka eländiga, småborgerliga ambitioner som ligger bakom det. I detta ögonblick känner han sig tydligen bankrutt som författare i den meningen att han inte längre, som på den stora tiden, kan uppleva någon uppenbar mening med sin verksamhet. Själva den existentialistiska visionen, som han en gång upprördes och hänfördes av, tycks ha övergivit honom, även om han alltjämt gör bruk av de formler som den en gång stöptes i.

Men Sartre är en svårfångad författare, och det enda riktigt säkra år att man inte hittar honom där man väntar det. Själva hans förödande självrannsakan i Les mots vittnar som en negativbild om att den gamla glöden lever inom honom, låt vara täckt av aska och ord. Jean-Paul Sartres radikala frenesi, som ytterst vilar på de nervösa och omättliga kraven hos ett protestantiskt samvete, kan vakna upp igen och ge honom anledning till nya bländande, talföra och en smula förrädiska improvisationer i den högre skolan. Om något skall kunna hindra detta, inte är det i varje fall gårdagens utmärkelse.