1931 spelade Harlow in fem filmer.
Foto: Margaret Chute/Getty Images
Lilian ”Lil” Andrews är en kvinna med stark lust och en strävan uppåt. Hollywood-succén ”Red-headed woman” (1932) skildrar hur Lil förför sin chef William ”Bill” Legendre Jr och får denne att bryta upp från sitt äktenskap med den dygdiga Iréne. Lil och Bill gifter sig, men Lil inleder snart en förbindelse med den stenrike kolmagnaten Charles B Gaerste. Lil utpressar Charles, inleder en ny förbindelse med hans unge chaufför Albert och försöker skjuta Bill. I slutscenerna ser vi Lil på en kapplöpningsbana i Paris, lycklig, med en segerpokal och i sällskap med en åldrad fransk markis. Lil och markisen stiger in i en limousin, där Lils älskare Albert sitter bakom ratten.
”Red-headed woman” är en av de mest utmanande Hollywood-filmerna från tidigt 1930-tal. Huvudrollen spelades av Jean Harlow – en av sin tids allra största Hollywoodstjärnor och sexsymboler. Beundrarbreven påstås ha kommit i hundratal eller tusental – varje dag. Harlow var en av världens mest kända kvinnor. I augusti 1935 prydde hon omslaget på Time, en hedersbetygelse ytterst få skådespelerskor förunnad. I dag skulle Harlow ha fyllt 100 år. Men hon dog den 7 juni 1937, i sviterna av en njursjukdom, endast 26 år gammal. Hon hade då hunnit med tre äktenskap och över 20 spelfilmer.
Harlows korta och dramatiska liv speglar en brytningstid i amerikansk filmhistoria. Efter starka påtryckningar från katolska intressegrupper och av rädsla för skärpt censurlagstiftning accepterade filmbolagen att följa den så kallade Hays Code, vilken skulle garantera att moralen upprätthölls i amerikansk film. ”Red-headed woman” var en av de filmer som genom sin uppfattade osedlighet bidrog till filmbolagens beslut. Införandet av Hays Code (uppkallad efter dess upphovsman Will H Hays, egentligen Motion Picture Production Code) begränsade i ett slag filmmakarnas kreativa utrymme och gjorde amerikansk film mer stereotyp och förutsägbar. Med en ofattbar detaljrikedom beskrev koden vad som var oacceptabelt att visa på bio i USA, till exempel ”lustfyllda kyssar”, förlossningsscener eller dansdräkter som framhävde kvinnobröst i rörelse. Koden stadgade att ingen intrig fick konstrueras så att åskådaren kunde tvivla på vad som var moraliskt rätt och fel och ingen intrig fick bidra till att rikta sympati mot rollgestalter som ägande sig åt brott, synd eller moraliskt felaktiga handlingar.
Harlow föddes den 3 mars 1911 och gavs namnet Harlean Harlow Carpenter. Fadern var tandläkare och hennes mor hade skådespelarambitioner. Föräldrarna skildes när Jean var tio år gammal. I tonåren placerades hon på en fin flickskola utanför Chicago, från vilken hon som 16-åring rymde för att gifta sig med den åtta år äldre Charles F McGrew.Harlows och McGrews föräldrar reagerade starkt. Charles skickades iväg till östkusten, medan Jean fick flytta in hos sin mor och moderns nye make i Beverly Hills.
Under 1928 började Harlow närma sig filmbranschen. En av hennes tidiga statistinsatser lever kvar i filmhistorien. Det är Helan och Halvan-filmen ”Double whoopee” (1929), där Helan som dörrvakt vid ett lyxhotell öppnar dörren till en taxi för att släppa in den ankommande gästen Harlow. Halvan, som också anlänt med taxin, råkar emellertid smälla igen taxidörren så att Harlows klänning fastnar. Hon märker inte att större delen av klänningen slits av, utan skrider in i hotellobbyn endast iklädd svarta underkläder, en svart sjal och svarta aftontofflor med silverspännen. Publiken jublade.
Harlows genombrott kom i Howard Hughes ”Hell’s angels” (1930). Filminspelningarna hade kantats av problem och pågått i flera år. Problemen accelererade när ljudfilmen kom ikapp produktionen och det visade sig att den ursprungliga skådespelerskan Greta Nissens röst (med norsk brytning) inte fungerade för filmen. Nissen plockades helt enkelt bort och hennes scener togs om, nu med Harlow i rollen.
Filmen blev en stor succé, även om kritikerna inte var övertygade om Harlows artistiska kvaliteter. ”Hell’s angels” var en typisk pre-Code-film. Harlows rollgestalt Helen vandrar kring i djupt urringade klänningar, har ett förhållande med två bröder som är soldater (och som är omedvetna om varandras relation med Helen), men tvekar inte att inleda ett förhållande med en tredje man. De båda svikna bröderna går tragiska öden till mötes under kriget, medan Helen undgår straff och heller inte behöver göra bot och bättring.
Harlows äktenskap med McGrew föll snabbt samman. År 1931 spelade Harlow in fem filmer, däribland ”The public enemy” (med James Cagney), ”Goldie” (med Spencer Tracy), ”The secret six” (med Clark Gable) och ”Platinum blonde” (med Loretta Young). Ett av Harlows kännemärken var att hon behandlat sitt hår så att det blev platina-färgat, vilket åren 1931–32 orsakade en modevåg över USA och Europa. Howard Hughes filmbolag tog tillfället i akt och lanserade Platinum Blonde-klubbar över hela USA.
Så här långt i sin karriär uppfattades Harlow mer som en vamp och en sexsymbol än som en artistiskt begåvad skådespelerska. Men bilden av henne skulle förändras. I april 1932 lämnade hon Hughes filmbolag för att i stället skriva kontrakt med Metro-Goldwyn-Mayer. Där skulle hon, främst efter genomslaget för Hays Code 1933–34, få flera karaktärsroller. MGM hade under ledning av den legendariske Louis B Mayer mer muskler, en något präktigare framtoning och etablerade stjärnor som Greta Garbo, Joan Craword och Norma Shearer knutna till sig.
Under sitt första år med MGM gjorde Harlow fyra filmer, däribland ”Red-headed woman” (där Clara Bow inledningsvis varit påtänkt i rollen som Lil, och där Greta Garbo och Joan Crawford tackat nej till samma roll) och ”Red dust” (igen med Clark Gable). ”Red dust” är en av Harlows mest ihågkomna filmer, där hon i vågade scener spelar en prostituerad sällskapsdam åt Clark Gable i Indokinas djungler. Här återfinns en klassisk scen där Harlow naken i en badtunna beordrar Gable att komma och ”skrubba henne på ryggen”.
Den 2 juli 1932 gifte sig Harlow överraskande med Paul Bern, en av de mest framstående filmproducenterna inom MGM. Bern var 22 år äldre än Harlow och hade aldrig uppfattats som en person med kvinnotycke. Redan efter två månader – den 5 september 1932 – får äktenskapet ett dramatiskt slut. På morgonen återfinns Bern i parets gemensamma hem, skjuten i huvudet och med en pistol i sin hand. Harlow hade tillbringat natten hemma hos sina föräldrar. Butlern som hittade Bern död valde att samtidigt kontakta MGM och polisen. Filmbolagets personal var först på plats och fick tid att ostört undersöka huset. Vid Berns sida återfanns en lapp där han till sin käresta (”Darling Dear”) beklagar att detta var det enda sättet att gottgöra det onda han förorsakat henne och undkomma sin egen förödmjukelse. Lappen avslutas med den kryptiska formuleringen ”You understand that last night was only a comedy.” (”Du förstår att den senaste natten endast var en komedi.”)
Harlow sade sig inte ha någon kännedom alls om motiven till Berns självmord. Ryktesspridningen var stor, och inbegrep allt från hans påstådda homosexualitet och/eller impotens, hans våldsamhet och att han i själva verket blivit mördad. Inga formella misstankar riktades mot Harlow.
Affären kring Berns död fick ytterligare mystik när det framkom att han i någon mening var bigamist. I unga år hade han ”under äktenskapsliknande former” sammanlevt med en kvinna vid namn Dorothy Millette, vilket i några delstater juridiskt jämställdes med ett äktenskap. Millette var psykiskt otillräknelig och Bern hade i många år i hemlighet besökt henne någon gång om året samt bekostat hennes permanenta boende på ett hotell i New York. Men när Berns äktenskap med Harlow blev känt lämnade Millette sitt hotell i New York och begav sig till Los Angeles. Kort efter Berns död kastade sig Millette i Sacramento River och drunknade. Det är oklart om hon sökte upp eller lyckades få kontakt med Bern efter det att hon lämnat New York för att åka till Los Angeles.
Från 1933 och framåt erbjöds Harlow allt fler kvalificerade roller, som till exempel i ”Dinner at eight” (1934, med Marie Dressler och bröderna Barrymoore), ”China seas” (1935, med Clark Gable), ”Wife vs secretary” (1936, med Clark Gable och Myrna Loy) eller ”Libeled lady” (1936, med William Powell). Hon var inte längre endast en sexsymbol utan också en komedienne i klassisk screwball-stil och fick positiva recensioner för sitt skådespeleri. Delar av denna utveckling kan bara förstås mot bakgrund av filmbolagens frivilliga genomförande av Hays Code.
Koden innebar att den typ av kvinnor som Harlow gestaltat i sina tidigare filmer inte längre var möjliga. I den mån de fortfarande förekom så måste publiken få veta att dessa kvinnors handlingar var moraliskt oacceptabla. Antingen kunde den syndfulla kvinnan inse det orättfärdiga i sitt leverne och göra bot och bättring. Eller så måste hon straffas, oftast genom att dö i slutet av filmen. Av de filmer som producerats före kodens genomförande totalförbjöds flera nu i efterhand, ”Red-headed woman” var en av dem. En av Harlows filmer som var under inspelning när koden infördes bytte i hast namn från ”Borned to be kissed” till ”The girl from Missouri”.
Harlow gifte sig 1933 en tredje gång, nu med kameramannen Harold Rosson. Även detta äktenskap blev kort, de skilde sig 1934. Kort därefter inledde hon en romans med William Powell, ett förhållande som tycks ha varit djupt uppriktigt från båda parter.
Under inspelningen av ”Saratoga” (återigen med Clark Gable) insjuknade Harlow i njurbesvär. Hon avled den 7 juni 1937, endast 26 år gammal. Begravningen blev närmast en nationell angelägenhet med sörjande från när och fjärran. Harlow ligger begravd i ett mausoleum på Forest Lawn Memorial Park, i Glendale, Kalifornien. Filmen ”Saratoga” slutfördes, med en ersättare för Harlow i ett antal scener.
Flera av Harlows filmer är i dag svåra att få tag på, om de alls finns bevarade. Som 1900-talets sexsymbol på film passerades hon av Marilyn Monroe, som karaktärsskådespelare hann hon aldrig utveckla sin potential. Men hennes korta och dramatiska liv inom och utom filmen illustrerar en tid före televisionen då talfilmen blev ett slags medborgerlig offentlighet. Människor vallfärdade till biograferna och skådespelarna blev genom sin stjärnstatus och genom sina gestaltningar skildrade av en tidsanda som ger möjlighet för oss i dag att bättre förstå den tidens verklighet.
Disciplineringen av den amerikanska filmindustrin i början av 1930-talet ägde förstås inte rum i ett samhälleligt vakuum, utan i en period av massarbetslöshet och ekonomisk kris. I dag gäller debatten inte spelfilmens negativa inverkan på moralen – i stället är det nätet vars obegränsade möjligheter av en del uppfattas som ett hot mot den moraliska ordningen. Låt oss – i finanskrisens och massarbetslöshetens skugga – värna nätets frihet och den frihet som nätet ger, som en blinkning och en hyllning till Jean Harlow.
