Nihonbashi-distriktet i Tokyo 1923. En jordbävning med magnituden 8,3 dödade 140 000 människor..
Foto: AP
En tunn liten bok med titeln ”Nojoki”, skriven redan 1212 av tempelväktaren Ramonochomel beskriver ypperligt Japans forna och framtida lott. Han skildrar den katastrofbrand som drabbade landets huvudstad år 1177 och berättar att branden hade en förödande storm i följe och att den tyfonen 1180 följdes av en svältkatastrof som under några år tog livet av en avsevärd del av landets befolkning. Naturomvälvningarna ledde som alltid till politisk oro i Japan och den förstärktes av nästa dråpslag, en kraftig jordbävning 1185. Tempelväktaren berättar i ”Nojoki” om den japanska verkligheten under den långa tid det har funnits japaner.
Japan har mer än 500 vulkaner och en femtedel av dem är aktiva. Översvämningar av alla slag är förfärande vanliga. I norr blir snötäcket inte sällan två meter tjockt, och när snö och is smälter i ett starkt kuperat landskap blir vårfloden ofta svår. Torka med missväxt är förhållandevis vanligt. Eftersom landets yta är kraftigt beskogad är skogsbränder vardag. Att även städerna har många bränder beror i dag mindre på mängden trähus än på att elkablarna inte är nergrävda utan likt ormnystan slingrar längs gator och husfasader. Japan har hög folktäthet och den stora befolkningen bor nästan överallt på ställen med stor risk för naturkatastrofer.
Seismograferna i landet registrerar 1500 jordskalv årligen och japanen känner med den egna kroppen ett skalv per månad och ser med egna ögon hur väggklockor stannar, böcker och andra föremål ramlar ner från hyllor i närheten. Varje generation i Japan upplever ett jordskalv som dödar minst 1000 personer, något vi i Sverige inte upplevt under de senaste 40 generationerna, alltså under hela vår historiska tid. Men minnet är kort. Hur många minns att mer än 6 000 människoliv släcktes vid skalvet i Kobe i Japan 1995?
Vid större jordskalv lossnar jord och sten, ibland hela bergssidor. Tre fjärdedelar av Japans landyta sluttar mer än 15 grader – alltså som en brant alpväg – och mycket av den ytan är uppodlad. I dalarna nedanför bor sluttningarnas åkerbrukare. Man behöver inte vara geolog för att inse att jordskred och bergfall är vanliga i Japan. Inte bara jordskalv ligger bakom. Under landets tyfonsäsong, augusti–oktober, översvämmas inte bara kustnära områden genom havets stormfloder, i det kuperade inlandet regnar det då ofta 200 millimeter på något dygn och vattnet samlas i dalgångarna. Under juni–juli regnar det ännu mer när en varmfront, Bai-u, parkerar sig över de tättbebyggda delarna av Japan och levererar en svensk årsnederbörd, omkring 600 millimeter, på ett par dagar. Susa-no-wo, stormguden, gråter. Våra europeiska stormar, typ Gudrun, Carola och Lothar är rena västanfläktar jämfört med tyfonerna. Den stormskala som är i bruk i Japan börjar där vår stormskala slutar – vid orkanstyrkan 33 sekundmeter. Sjökaptenen Joseph Conrad har i ”Tyfon” förmedlat en alla meteorologiböcker överträffande beskrivning av en sådan storm. Japan ligger varje år i vägen för flera tyfoner, antalet varierar: 15 tyfoner 1960 och 31 stycken år 1958, varav en av dem – Kanogawa – dödade 1324 människor och jämnade över 1000 hus med marken. Det året omkom 1100 personer i ett jordskred i Shizuoka. Åtta av Japans vulkaner hade utbrott samma år.
Japans första historiskt kända tsunami, vilken i likhet med den i fredags genererades av ett jordskalv, ägde rum den 25 november 684. Vi vet inte hur många människor som då dödades vid Nankaido, men troligen var det åtskilliga, eftersom skalvet hade magnitud 8,4. Först vid landets fjärde historiska tsunami 744 vet vi hur många som omkom – 1 520 personer. Vid den tiden uppgick jordens befolkning förmodligen till endast 250 miljoner människor.
Svåra jordskalv som inträffar i ett djupt hav utanför en bergig kust har ofta svåra följder. Det gäller för Japans östkust. Befolkningen är tät utmed smala kustremsor mellan Stilla oceanen och bergen. Fiskare, sjöfarare och andra bor vid relativt oskyddade hamnar som ligger exponerade väster om den nästan en mil djupa havsgrav som löper parallellt med den japanska öbågen. Stilla havets havsbottenplatta som glider västerut, kolliderar öster om Japans kust med den asiatiska berggrundsplatta som Japan är en del av. Där Stillahavsplattan drivs neråt drar den med sig havsbottnen till en djupgrav och i kollisionszonen uppstår jordskalv och, längre västerut på de stora japanska öarna, ett kustparallellt pärlband av aktiva vulkaner. Det kraftiga jordskalv med magnitud 8,8, av vilket vi sett många bilder de senaste dygnen, inträffade utanför Sendaikusten, där remsor av jordbruk och grönsaksodlingar ligger nedanför bergen. Tsunamin som bildades av havsbottenskalvet fick särskilt svåra följder för Sendai stad och flera andra låglänta kuststräckor av några kilometers bredd.
”Tsu” betyder på japanska lång våg och ”nami” betyder hamn. Den som på filmupptagningarna ser vad som inträffade i Sendai stads hamn den 11 mars inser lätt varför det japanska ordet tsunami används internationellt och alltid bör användas i stället för begreppet flodvåg om detta slags naturomvälvning. Ebb och flod orsakas av jordens och månens läge i förhållande till varandra och till solen. Som varje människa bör veta kan man ganska exakt beräkna ebb och flod. En flodvågs ankomst kan bestämmas flera år i förväg och finns angiven till dag, timme och minut i tryckta tabeller för sjöfarande. En tsunamis födelse kan inte förutsägas ens till ett visst år, men när den har fötts kan vi relativt säkert säga hur många timmar den tar på sig för att nå en avlägsen kust. Om en tiondel av de medel som redan har lagts ned på klimatforskning hade investerats i tsunamiforskning hade man kanske redan kunnat förutsäga en tsunamis effekter på vilken kusträcka som helst, var som helst.
I motsats till tsunamin på annandagen 2004, då en stor del av film- och bildmaterialet togs av amatörer, filmades nu skalveffekterna och tsunamin av en rad professionella fotografer, flera helikopterburna. I Japan, som är ett högteknologiskt samhälle, har man dessutom sedan många år också permanenta kameror installerade för filmning av naturomvälvningar. Kamerorna startas automatiskt vid jordskalv, vulkanutbrott eller jordskred – i motsats till Shinkansen, snabbtågen, som stoppas automatiskt vid dessa tillfällen. Ingen naturkatatrof i världen har dokumenterats lika utförligt som denna; något som inte bara är av stor betydelse för den naturvetenskapliga forskningen. Den ger japanerna möjligheter att när räddningsfasen är över producera filmer som kan och bör visas för skolbarn världen över.
Japans kuster hade före den 11 mars i år drabbats av åtminstone 440 tsunamier, vilket gör landet till det mest tsunamiutsatta i världen. Hur många som fått sätta till livet den här gången vet ingen. Siffran ligger i skrivande stund vid tusentals, men det skulle vara ett mirakel om antalet inte kommer att räknas i tiotusental. Jusankoskalvets tsunami hösten 1341 tog 2600 människors liv, Sanrikuskalvets (magnitud 8,0) tsunami i december 1611 omkring 5000 och Tokaido-Kashimaskalvets (magnitud 8,2) mer än 5200.
För 20 år sedan publicerades en artikel i UNT om Unzens vulkanutbrott i maj 1792 och dess bergsskred, som i dag bildar Nittionioöarna. De upp till 35 meter höga tsunamivågorna skördade den gången 15190 människoliv. Linnélärjungen Carl Peter Thunberg, ”den japanska botanikens fader”, var i Nagasaki invid Unzenvulkanen före utbrottet 1792 utan att ana att Unzen var en aktiv vulkan.
Den kanske förste svensk som besökte Japan, men i holländsk tjänst, var i Nagasaki 1645. Inte så många år senare var den svenske sjökaptenen Olof Eriksson Willman i Nagasaki i september 1651 och upplevde då en ”förskräcklig jordbävning”, for vidare till Osaka där han i slutet av januari 1652 fick uppleva sitt andra skalv innan han senare det året är i Nagasaki igen och för tredje gången får uppleva ”en gruvelig jordbävning, dock Gudi lov utan skada”. Svenskar har en annan bedömningsgrund än japaner vad gäller jordskalv. En sentida skildring av en svensk författares upplevelse av ett stort jordskalv finns i Artur Lundkvists långa prosadikt ”Agadir”. Som framgår i ”En blå bok” hade August Strindberg ett intressant förhållande till jordskalv. Att George Orwell själv hade varit med om ett jordskalv förstår den som läser ”Burmese days” från 1934, men den av ämnet verkligen besatte författaren är Salman Rushdie.
Vad kommer det som nu utspelar sig i Japan att medföra i framtiden? Så här stora jordskalv har alltid dominoeffekter i naturen. Jordskalvet har när detta skrivs levererat tiotals tsunamivågor. Man måste vara beredd på att submarina skred kommer att generera nya tsunamier under många månader. Ett av efterskalven hade magnitud över sju, alltså kraftigare än något skalv som drabbat Skandinavien under det senaste årtusendet. Först om några månader kommer vi att få veta vilka topografiska förändringar som inträffat på havsbottnen längs Japans östkust. Vid det förödande jordskalvet den 1 september 1923, då mer än 100000 omkom i Yokohama och Tokyo, sjönk en del av den marinbiologiskt intressanta Sagamibuktens botten med 400 meter.
I Japan måste man nu överväga om återuppbyggandet av städer och byar skall göras på precis samma ställe. Vi vet att efter det svåra skalvet 1923, då Tokyos planläggning ändrades, accelererade stadens sociala utveckling och dess kulturliv blev livfullare. Ingen som har upplevt ett så här kraftigt skalv tänker på samma sätt som tidigare. Fråga Haitis, Christchurchs och Sendais invånare.
Jordskalv över magnitud 8 förändrar inte sällan vulkaners magmakanalsystem, något som innebär att vissa kan somna för ett tag, andra kan vakna. Ingen bör förvånas om en och annan vulkan i södra Japan, på Filippinerna, i Indonesien eller i annan del av Eldringen får utbrott de närmsta åren. Som många sannolikt lagt märke till har världen de senaste årtiondena fått erfara många kraftiga skalv och tsunamier, men ännu inget riktigt stort vulkanutbrott. Ett sådant är sedan länge att vänta. Stora vulkanutbrott har mycket större global påverkan än jordskalv och av dem orsakade tsunamier. Verkligheten kommer än en gång att överträffa dikten.
