Ett drygt år efter krigsslutet 1945 antog Japan en ny konstitution. Dess berömda nionde artikel, där landet avsade sig rätten att gå i krig och använda våld eller hot om våld för att lösa internationella konflikter, togs som bevis för att Japan hade övergivit sina koloniala ambitioner och nu skulle utvecklas i fredlig riktning. Samma artikel förbjöd också landet att inneha väpnade styrkor. Även om Artikel 9 efter hand har omtolkats för att tillåta vissa avsteg, till exempel i form av självförsvarsstyrkor, har konstitutionen intill våra dagar fortsatt att sätta tydliga gränser för japansk säkerhetspolitik. Artikel 9 har också haft ett stort symbolvärde och har hyllats av pacifister runtom i världen som ett viktigt exempel.
Idag träder en folkomröstningslag i kraft i Japan, exakt tre år efter det att den antogs av landets parlament, Dieten. Då en revidering av Japans konstitution förutsätter enkel majoritet i en folkomröstning, undanröjer lagens tillkomst det formella hindret för att genomföra författningsändringar. För att konstitutionen ska kunna ändras måste dock även två tredjedelar av ledamöterna i parlamentets bägge kamrar stödja ändringsförslaget.
Folkomröstningslagen var ett led i den kampanj för att återupprätta Japans status som en normal stat, vilken präglade Jun’ichiro Koizumis och Shinzo Abes regeringar mellan 2001 och 2007. Utöver en revidering av Japans fredskonstitution kännetecknades deras nationalistiska agenda av en djup misstro mot den masochistiska historiesyn som generationer av japaner antogs ha insocialiserats i, och en ambition att tala klarspråk med Japans grannländer – i synnerhet det framväxande Kina.
Efter mer än 50 år av nästintill oavbrutet regeringsinnehav led Koizumis och Abes Liberaldemokratiska parti (LDP) ett svidande nederlag i valet till det japanska underhuset i augusti förra året. Många bedömare påpekade dock att Demokratiska partiet (DPJ), som nästan vann två tredjedelar av de 480 platserna, inte skiljer sig nämnvärt från sin föregångare; båda partierna kan med fördel ses som breda koalitioner av politiker med konservativa och nyliberala värderingar, och flera av DPJ:s tongivande företrädare, bland annat premiärminister Yukio Hatoyama och den mäktiga partisekreteraren Ichiro Ozawa, var tidigare medlemmar i LDP. Utifrån detta skulle man kunna anta att det nu finns en betryggande majoritet i Dieten för att revidera Japans konstitution.
Frågan om, och i så fall hur, den nya koalitionsregeringen väljer att utnyttja folkomröstningslagens ikraftträdande är talande för dess säkerhetspolitik. Regeringens säkerhetspolitik så här långt säger vidare något om dess syn på konstitutionen. Dessa två frågor är nära förknippade och illustrerar sammantaget hur den nya regeringen förhåller sig till så värdeladdade ämnen som Japans förflutna och landets framtida möjlighet att spela en roll i internationell politik.
DPJ hyser utan tvekan flera kända förespråkare för en författningsändring – inklusive Artikel 9 – inte minst just Hatoyama och Ozawa. Vid intervjuer med ett tjugotal parlamentsledamöter i Japan som jag genomförde i vintras uttryckte en av DPJ:s mer aktiva revisionister, Jin Matsubara, en vanlig åsikt, nämligen att det är en dubbelbluff att självförsvarsstyrkornas existens inte explicit erkänns i konstitutionen. Partiet är dock djupt splittrat i frågan. Flera andra ledande partiföreträdare – bland annat talmannen i underhuset, Takahiro Yokomichi – försvarar konstitutionen med hänvisning till att Artikel 9 institutionaliserar de antimilitaristiska normer som under efterkrigstiden anses ha kommit att genomsyra det japanska samhället.
Merparten av partiets 417 parlamentsledamöter i bägge kamrarna anses dock inte liera sig med någon av dessa två ytterlighetsuppfattningar, vilka vardera uppskattas till ungefär en femtedel av partiet. Japans vice försvarsminister Akihisa Nagashima menar att majoriteten inte har någon uttalad åsikt i frågan. DPJ:s vice partisekreterare Goshi Hosono förklarar att medan en relativt stor del av DPJ-ledamöterna må ha ett framsynt förhållningssätt i frågan om en författningsändring, så är det inte många som önskar politisera frågan just nu. Frågor med större bäring på folks vardag – som barnbidrag, skolavgifter, pensioner och biltullar – har politisk prioritet i nuläget. De mer obestämda ledamöterna kan dock vara relativt lättpåverkade; beroende på hur opinionsläget ändras kan de bli en kraft att räkna med för båda lägren.
Under rådande omständigheter tycks DPJ:s minsta gemensamma nämnare vara att konstitutionen ska diskuteras. I denna anda efterlyste också partiets valmanifest från 2009 en fri och öppenhjärtig konstitutionell debatt för hela folket. Ordföranden i underhusets säkerhetsutskott Jun Azumi försöker dock tona ned betydelsen av dessa skrivningar och sade vid en intervju skrattande att det där var bara något vi skrev. Reformminister Yukio Edano förtydligar att skrivningarna i valmanifestet enbart kom till för att tysta medierna, och inte för att aktivt stimulera en debatt.
Sannolikheten är alltså liten att DPJ-regeringen i närtid kommer att företa en författningsändring, eller ens sätta igång en debatt för detta ändamål. Bortom det uppenbara faktum att såväl DPJ som regeringskoalitionen är splittrad i frågan – och att det för närvarande saknas politisk energi – kan regeringens passivitet förstås i termer av att konstitutionsfrågan fortfarande är alltför nära förknippad med Shinzo Abes nationalistiska agenda; flera av hans hjärtefrågor, inte minst denna, dog i takt med att hans egen tilltagande impopularitet.
Yukio Hachiro, som var DPJ:s valgeneral vid det framgångsrika överhusvalet 2007, säger att partiet gjorde sitt bästa för att ta fram kandidater med uppfattningar som tydligt motsade Abes. Det skulle i så fall betyda att flertalet DPJ-ledamöter i överhuset är emot en författningsändring. Även underhusvalet 2009 hade stor inverkan på parlamentets ideologiska sammansättning, i och med att många av de mest konservativa LDP-ledamöterna blev utröstade.
Ett mer bakomliggande skäl till många DPJ-ledamöters passivitet i frågan anses vara deras beroende av stöd från stora frireligiösa organisationer med miljontals anhängare, vilka bestämt motsätter sig en revidering av Artikel 9. Veckomagasinet Daiyamondo gjorde i september 2009 en grundlig genomgång av dessa kopplingar, och en nyvald DPJ-ledamot bekräftar att i och med att han erhållit dessa gruppers rekommendation har han svårt att offentligt förespråka en författningsändring.
Det finns alltså mycket som tyder på att Artikel 9, och därmed även japansk säkerhetspolitik, kommer att förbli i stort sett oförändrad även efter det att folkomröstningslagen vinner laga kraft idag. Samtidigt går vissa tendenser eventuellt i motsatt riktning. I Japan talas det ofta om att en politisk omgruppering mycket väl kan ligga bortom horisonten, och under våren har det även skett spridda försök att iscensätta en sådan. Om konservativa parlamentsledamöter till slut skulle lyckas bilda ett nytt stort parti över befintliga partigränser skulle även frågan om en författningsändring kunna aktualiseras på allvar.
De politiker som vill att Japan ska kunna ha en säkerhetspolitik med färre restriktioner behöver dock inte nödvändigtvis formellt revidera konstitutionen. Japansk säkerhetspolitik kan också omstöpas genom omtolkning av Artikel 9, vilket redan har skett vid ett flertal tillfällen under efterkrigstiden – till exempel för att tillåta självförsvarsstyrkornas existens 1954, och deras medverkan i fredsbevarande operationer 1993 och i uppdrag utan FN-mandat under 2000-talet.
Sådana omtolkningar har skett under överinseende av topptjänstemän vid Regeringens Lagbyrå, vilka har fungerat som konstitutionens högsta uttolkare inom regeringskansliet. Nu är det mycket som tyder på att DPJ avser att begränsa dessa tjänstemäns parlamentariska deltagande. Det görs under den mer generella och mycket populära parollen ”minska byråkraternas makt”, men DPJ-ledare med Ozawa i spetsen uppges under lång tid ha velat överlåta konstitutionens tolkning helt på de folkvalda. Om Regeringens Lagbyrå fråntas sin väktarfunktion finns det de som befarar att regeringen mer lättvindigt kan komma att vidga Artikel 9:s tolkning, och att tolkningen kan ändras beroende på politisk majoritet.
I sitt valmanifest från 2009 skrev DPJ att man eftersträvar en mer jämlik säkerhetsallians med USA och en mer självständig japansk strategi, och den här typen av formuleringar återkommer i intervjuer med ledande företrädare för partiet. Även om många DPJ-ledamöter delar den tidigare LDP-regeringens strävan att Japan ska bli en mer normal stat, står det helt klart att det inte är militär jämlikhet som avses. Tvärtom verkar det finnas en stor samsyn kring att Japans försvarsbudget på ungefär en procent av BNP ska ligga fast.
För att exemplifiera vad DPJ menar med självständighet påpekar reformminister Edano att Japan av hävd har följt USA alltför oreflekterat, och att japanska politiker framgent bör undvika standardursäkten vi gör det eftersom Washington bad oss. Han eftersträvar istället en japansk regering som tar fullt ansvar för sina handlingar. Säkerhetsutskottets ordförande Azumi betonar att jämlikhet innebär att Japan måste sluta behandla USA som chef, och vice partisekreteraren Hosono tänker sig en ömsesidigt komplementär allians. DPJ-regeringens vilja att omförhandla ett avtal från 2006 om hur den amerikanska truppnärvaron på Okinawa ska omstruktureras kan åskådliggöra detta synsätt, för Hatoyama-regeringen fullföljer sin översyn trots ett hårdnackat amerikanskt motstånd.
DPJ:s strävan efter ökad japansk självständighet kan också förstås som en önskan att landet enklare än idag ska kunna bidra till internationell fred och säkerhet inom FN. Partiet har en relativt ambitiös agenda för japanskt deltagande i FN-insatser, som också inkluderar en eventuellt framtida FN-armé. För närvarande måste Dieten godkänna all användning av självförsvarsstyrkorna utomlands, men ledande DPJ-ledamöter vill försöka kringgå denna regel genom att anta en permanent eller grundläggande säkerhetslag. Att anta en sådan lag vore dock detsamma som att de facto revidera konstitutionen; dess antagande skulle utan tvekan strida mot konstitutionens Artikel 9 om inte Artikel 9 samtidigt omtolkades för att tillåta lagen. Detta är ytterligare en indikation på att DPJ-regeringen inte känner sig särskilt bunden av Artikel 9:s nuvarande tolkning.
På kort sikt hotas alltså inte Artikel 9 av folkomröstningslagens ikraftträdande. Om DPJ däremot lyckas vinna en majoritet i sommarens överhusval och därmed kan avsluta koalitionen med det lilla socialdemokratiska partiet – som av hävd värnar konstitutionen – så är det till och med troligt att anta att DPJ kan komma att genomdriva en omtolkning av Artikel 9. Om en sådan omtolkning möjliggör en permanent säkerhetslag och leder till en mer aktiv japansk säkerhetspolitik, kan nog det japanska folkets syn på Japans roll i världen successivt komma att ändras. En sådan omsocialisering vore utan tvekan det första steget mot att kunna iscensätta en mer formell författningsändring.
