I sin understreckare ”Villa Villekulla ett omstörtat Grönkulla” (22/12 2008) belyser Åsa Warnqvist på ett intressant sätt influenserna från den kanadensiska författarinnan Lucy Maud Montgomery i Astrid Lindgrens produktion. I centrum står de moderlösa rödhåriga vildbasarna Anne Shirley och Pippi Långstrump; men inslag från den bejublade bokserien om Anne på Grönkulla kan också påträffas i böckerna om Madicken och Emil i Lönneberga – allt från våghalsiga takpromenader till parodiska fylleriscener. Avsikten har här ingalunda varit att reducera den svenska ickenobelpristagarens insats, utan snarare att bestyrka ett systerskap som Astrid Lindgren själv var fullt villig att erkänna.

Om Runeberg ansåg den panegyriska äldre forskningen allmänt att han likt spindeln producerade allt ur eget inre. En kapital missuppfattning: så självständiga genier känner inte världslitteraturen. Shakespeare utgick från Thomas Kyd, som via François de Belleforest byggde på Saxo Grammaticus, vars källor var nordiska skrönor. Som vi sett mottog Astrid Lindgren avgörande impulser från L M Montgomery, men inte heller de åtta böckerna om Anne på Grönkulla (1908–39) uppstod i ett vakuum. Tvärtom arbetade Montgomery, som den långt tidigare Charlotte Brontë (och på svärdssidan Charles Dickens), inom en beprövad tradition, med rötter i den gamla folksagan om Askungen. Som bekant en moderlös flicka, på grund av sin hårdhjärtade styvmor och menlöse far ett tragiskt offer, fram till den glänsande vändpunkten. Konceptet kom under 1800-talets senare hälft att alstra en lika talrik som blomstrande skola, inte minst i Amerika.

Huvudregeln föreskriver en död mor och en far som, i den mån han lever, är fysiskt eller psykiskt frånvarande. En litterär kliché, kan man tycka, men i många fall baserade sig de hjärtnypande historierna på biografiska realiteter. Sålunda hade Maud – L M Montgomery – ännu inte fyllt två när hennes mor rycktes bort i bröstsjuka; fadern gifte om sig med en av styvdottern hatad kvinna och flyttade västerut. Charlotte Brontë var tre när hon blev moderlös, Susan Warner åtta; Frances Hodgson Burnett förlorade för sin del sin far då hon var fem, Kate Douglas Wiggin i känslig ålder både far och styvfar. Därvid infann sig i regel fattigdomen, med stränga krav på försörjning, i många fall riktade mot den enda familjemedlem som ägde förutsättningar – en boksynt dotter med ett budskap. Sitt eget liv, sina heta drömmar i förklädnad.

Susan Warner, Frances Hodgson Burnett, Kate Douglas Wiggin? – mer eller mindre bortglömda i dag, men en gång burna av berömmelsens vingar. Som i glädjande utsträckning alltjämt Charlotte Brontë, den engelska modern till en kull amerikanska döttrar – inkluderande kanadensiskan L M Montgomery, den sista i raden i John Seelyes något snirkliga men ambitiösa Jane Eyre’s American Daughters: From ”The Wide, Wide World” to ”Anne of Green Gables” , med underrubriken A Study of Marginalized Maidens And What They Mean (University of Delaware Press, 368 s). En bok som från ett pickwickskt professorsperspektiv ansluter sig till en blomstrande kvinnoforskning, dominerad av namn som Nina Baym och Jane Tompkins.

Utgångspunkten för Seelye är alltså ”Jane Eyre”, ursprungligen utgiven 1847. Vad har Charlotte Brontës mästerverk, än i dag något av en kultbok för tonårsflickor, gemensamt med böckerna om Anne Shirley, för att inte tala om deras svenska förlängning Pippi Långstrump? Alla dessa böcker går att karaktärisera som ett slags Bildungsromaner, med ensamstående hjältinnor, som med egna krafter slår sig fram i världen. Två av flickorna får i början lov att underkasta sig ett barnhems regemente, den tredje hävdar med framgång sin frihet. Ur amerikansk synvinkel kan Pippis extrema självständighet ses som tillämpad emersonsk self-reliance , men Astrid Lindgren bollar förstås lika ohämmat med genrens konventioner som Pippi med Kling och Klang. Gemensamt för Jane Eyre, Anne Shirley och Pippi Långstrump är också de goda gärningar de utför, med dygdens lön i slutet. Folksagans lyckliga slut. Jane får sin Rochester, Anne sin Gilbert Blythe, Pippi en fortsatt gränslös tillvaro på egna villkor.

I ett väsentliga avseende skiljer sig ändå ”Jane Eyre” inte bara från L M Montgomerys och Astrid Lindgrens böcker utan också från merparten av sina amerikanska döttrar. Charlotte Brontës roman är en yttring av viktoriansk gotik, en skräckromantik med melodramatiska kryddor i ett däremellan realistiskt flöde. Enligt John Seelye började gotiken avklinga i USA-litteraturen omkring 1860; däremot behöll temat övergivna unga kvinnor i mer eller mindre extrema förhållanden länge sin centrala ställning inom den genre som här behandlas. Först ut var Susan Warners ”The Wide, Wide World”, vid sin utgivning 1850 alla tiders amerikanska bestseller, en till sin volym ”monstruös” roman enligt Seelye. Lyckokastet för en ung moderlös kvinna, med en far som förlorat det mesta av sin förmögenhet vid paniken 1837 och resten i misslyckade fastighetsaffärer. Romanen prisades i tiden av ingen mindre än Henry James, men blev för sin hämningslösa sentimentalitet och än mer för sin evangeliska predikoton länge ratad av den seriösa kritiken. I dag är ”The Wide, Wide World” dock återupprättad, sedan 1987 tillgänglig i faksimilupplaga med Frederick Dielmans originalillustrationer.

En kvinnlig ”Huckleberry Finn”, har det sagts, om inte rentav – med Jane Tompkins ord – ”Adertonhundratals-Amerikas Ur-text”. Varför inte? Susan Warners roman har uppenbara förtjänster, som väl motiverar dess centrala ställning i John Seelyes bok, inte bara som pionjärarbete utan också för sina konstnärliga kvaliteter. I Ellen Montgomerys (!) gestalt har författarinnan bearbetat och förädlat sin egen livshistoria. I likhet med Jane, Anne och Pippi är Ellen en person med stark dragningskraft på människor, både för sitt utseende och för sin otadliga karaktär. Hon är något av en idealbild av Susan Warner själv, också hon i åttaårsåldern berövad sin mor och dessutom sitt borgerliga hem i New York. I upptakten är modern långsamt döende, av allt att döma i lungsot, och den i förhållande till Ellen andligen frånvarande fadern tar med sin hustru på en Europaresa, i hopp om att denna skall tillfriska. Modern dör dock utan att Ellen återser henne – eller sin far, vars fartyg under hemresan går under med man och allt.

Ingen större förlust vad gäller fadern, men dessvärre har Ellen skickats till dennes inte nämnvärt barnkärare syster, med det ironiskt klingande namnet Fortune Emerson, bosatt på en farm vid Hudsonfloden högt uppe i norr. I denna lantliga miljö, med god blick för lokalkolorit skildrad av Susan Warner, får Ellens askungetillvaro sin början. Hon knyter vänskapsband med gårdsfolk och grannar, men trots Ellens ansträngningar att gå i Kristi fotspår och vända andra kinden till, förblir fastern vid sin elaka styvmorsroll. Stöd får Ellen både av Brahm Van Brunt, en godmodig arbetare på gården som senare gifter sig med Miss Fortune, och framför allt av de vuxna prästgårdsbarnen Alice och John Humphreys. Alice blir en älskad storasyster, med Seelyes något syrliga formulering ”that anthropomorphized Sunday school lesson”, som efter några år också drabbas av dödlig lungsot. John, en blivande präst, blir Ellens kärleksfulle men ytterst dominerande mentor, den något mindre byronaktige motsvarigheten till Rochester i ”Jane Eyre”. På sin mors postuma begäran reser Ellen efter några år till sina skotska släktingar på mödernet, för att där utsättas för ett nytt karaktärsdanande förtryck, den här gången med världsliga förtecken. Tills John kommer som en befriare – och friare. I slutet får dygden sin belöning.

Den viktorianska romanen hyllade underkastelsens etik som riktmärket för kvinnlig perfektion. Ingen alla gånger lätt sits för en flicka i svåra omständigheter. Ellen Montgomerys ymniga tåreflöden, än orsakade av sorg, än av vrede och frustration, har lockat moderna läsare till ironiska kommentarer; någon har rentav plockat fram räknedosan. De ohämmade utbrotten, gestaltade med stor psykologisk trovärdighet, bör ändå inte uppfattas som sanktionerade av Susan Warner; och efterhand minskar de i antal och intensitet. Ellen mognar till ideal, enligt tidens krav. Tömd på sitt ego står hon i slutet redo att underkasta sig andra, maskulina, egon: John Humphreys och ovanför denne Jesus Kristus – vars krav på starkare kärlek än Ellen hyser för sin mor John Seelye föredragit att karaktärisera som ”transcendental själviskhet”.

Konfronterad med Ellen Montgomery skulle Anne Shirley ha gjort stora ögon, för att inte tala om Pippi, men vartefter som seklet fortskred dämpades kraven på unga kvinnor. Trycket avtog, luften blev lättare att andas. Speciellt efter ”Little Women”, skriver Seelye, kan ”en bestämbar nedgång i besvärlighet” noteras. I ”Little Women”, på svenska ”Unga kvinnor”, Louisa May Alcotts främsta bidrag till genren, ingår en scen där författarinnans alter ego Jo Marsh gråter över ”The Wide, Wide World”. Själv odlar hon ett häftigare temperament än Ellen och utvecklar en långt starkare självständighetskänsla. Men den älskade lillasyster Beths död i lungsot (hämtad ur verkligheten) får en dämpande effekt; och i fortsättningen dyker mycket riktigt en Rochestergestalt upp, i skepnaden av den betydligt äldre Professor Bhaer. Så tämjs ännu en vildkatt i Jane Eyres amerikanska familj.

Den är talrik så det förslår – om inte alla böcker som handlar om dem kan ses som varianter av en och samma unga kvinnas utveckling. Hur som helst ingen rätlinjig process: distinkta variationer i humör, karaktär, livsvillkor föreligger mellan låt oss säga en Sara Crewe i ”Sara Crewe” (1888) och en Mary Lennox i ”The Secret Garden” (1911), två av Frances Hodgson Burnetts främsta verk, för att inte tala om Rebecca i Kate Douglas Wiggins enligt Seelye oförtjänt bortglömda ”Rebecca of Sunnybrook Farm” (1903) – med sitt varma hjärta och livsbejakande väsen den viktigaste förebilden för Anne Shirley. Inte att förglömma Jerusha i Jean Websters ”Daddy-Long-Legs” (som vid ett tillfälle anger Montgomery som sin försvunna mors släktnamn) och Eleanor Porters osannolikt affirmativa ”Pollyanna” – vars namn blivit ett begrepp. Listan är därmed långt ifrån avslutad.

Idel unga kvinnor med råg i rygg och glupande livsaptit. Allt började med en undergiven hushållerska med okuvlig integritet, predestinerad att med egna själsliga resurser skapa sin lycka i en vid, vid värld. Sedan kom Ellen Montgomery och – med ännu en lycklig formulering av John Seelye – ”omvände Jane Eyre till kristendomen”. I och med detta blev Ellen ett mönster för en hel här av efterföljerskor med liknande utgångspunkt, med liv steg för steg modifierade av tidens gång och samhällets förändringar. Det ena gav det andra, konceptet smittade som röda hund.

Allt som kom till har förstås inte flutit ut ur ”Jane Eyre”, lika litet som ur ”The Wide, Wide World”. En viktig faktor utgör som sagt redan författarinnornas biografier – mången gång frapperande likartade. En besvärlig start i livet, förr eller senare en glänsande framgång – och ett alltför ofta mollstämt slut. På äldre dar kolporterade Susan Warner religiösa skrifter och höll bibelklasser för kadetter, Charlotte Brontë och Jean Webster dog i barnsäng, Louisa May Alcott av långvarig kvicksilverförgiftning, Lucy Maud Montgomery efter svår depression för egen hand av en överdos, i en ålder av 67.

På gamla dar var Astrid Lindgren bitter och nästan blind. Men hon fick en drottnings begravning.