Kanske är det svårt att förstå för oss svenskar varför debatten om Guds existens rasar vidare så oförtröttligt i USA. Är inte varje människas andliga övertygelse en personlig avvägning som inte behöver stötas och blötas i det offentliga rummet? Möjligtvis för oss. Men i ett land som i åtta år leddes av en president som ansågs sig ha Guds mandat att invadera Irak är frågan mer aktuell än någonsin.
Att vara kristen i USA är nämligen inte samma sak som att vara kristen i Sverige. 67 procent av USA:s befolkning tror att Jesus är Guds jungfrufödda son (enligt en undersökning utförd av Princeton Survey Research Associates International i december 2004). Man tror helvetet är en realitet (69 procent, vilket skulle motsvara drygt 204 miljoner människor, enligt en Gallupmätning i maj 2007) och att Darwins evolutionsteori är osann (48 procent, enligt en Gallupmätning i juni 2007). Kristna religionsförespråkare hävdar därutöver ofta att Bibeln är grunden till vår moral, och att ett samhälle utan en Gud automatiskt resulterar i kaos, anarki och moraliskt förfall.
Just detta sistnämnda vill sociologiprofessorn Phil Zuckerman motbevisa med sin bok Society Without God: What the Least Religious Nations Can Tell Us About Contentment (New York University Press, 227 s), i vilken han djupintervjuat 150 svenskar och danskar om deras religiösa övertygelser – eller snarare brist därav – och ställt det mot en ingående beskrivning av vårt i hans tycke humana, fridfulla och välordnade samhälle.
Det är ingen dålig bild av Skandinavien Zuckerman målar upp. Läsaren bombarderas med listplaceringar där Sverige och Danmark ligger i absoluta toppen beträffande allt från biståndsgivande, ekonomisk jämlikhet, livslängd och miljövänlighet till avsaknad av korruption, barnaga, analfabetism och könsdiskriminering. Ovanpå alla statistiska argument om hälsa, rättsäkerhet och Den Godhjärtade Staten beskriver Zuckerman med känslosam inlevelse hur han med egna ögon upplever oss i vår saktmodiga vardag. Han beskriver sävliga bussturer, rofyllda cykelutflykter och stillsamma promenader utan poliser på gatorna. Han beskriver lugnet, renligheten, grönskan och motionärerna, han berättar om välordnade ålderboenden och välkomnande hem. Han avlivar myten om svenskarnas självmordsstatistik och vittnar i stället om skandinaverna som en grupp lyckliga människor som är till freds med livet – givetvis med stöd av The Economist Quality of Life Index, där Sverige rankas som nummer fem. Det enda negativa han kan erinra sig är petitesser som dåligt väder, höga skatter och skadligt hög godiskonsumtion bland barn, annars är Skandinavien paradiset på jorden.
”Titta på Skandinavien!” är inget nytt argument i debatten, utan har använts flitigt av religionsmotståndare (däribland debattören Sam Harris och ståuppkomikern Bill Maher; den senare aktuell med dokumentärfilmen ”Religulous”), för att motbevisa Bibelns ord om hur Guds vrede straffar ett blasfemiskt folk. Som argument använder man siffror som att endast 16 procent av svenskarna och 24 procent av danskarna tror på ”en personlig Gud” medan motsvarande siffra för amerikanerna är 90 procent. Men Zuckermans ambition med sin forskning är inte att excellera i statistik, utan att genom djupintervjuer ta reda på vad detta egentligen betyder. Kanske vill han motsäga de religionsförespråkare som hävdar att Skandinavien i själva verket inte är så sekulariserat som ateismivrarna vill framställa det som: de som hävdar att vi har en tro som inte nödvändigtvis är bokstavlig men som ändå genomsyrar vårt samhälles värderingar; att de flesta trots allt döps, begravs, vigs och konfirmeras i kyrkan, och att många skandinaver tror på ett vagt något, om än inte en traditionell Gud.
Hur religiösa är vi då, egentligen? Tre fjärdedelar av Zuckermans intervjuobjekt har en inställning som ligger någonstans mitt emellan likgiltighet och ateism, medan en fjärdedel betecknar sig som troende – om än inte med amerikanska mått mätt. Mer detaljerat delar författaren in sina ickereligiösa intervjuobjekt under tre rubriker. Den första är ”reluctance/reticence”, motsträvighet/förtegenhet. Dessa människor fick Zuckerman övertala för att över huvud taget säga ja till att låta sig intervjuas om religion, och när han väl fick deras tillåtelse hade de väldigt lite att säga; religion var ett sådant icke-ämne i deras liv att det inte ens kunde fungera som konversationsbränsle. Den andra gruppen rubricerar han ”benign indifference”, positiv likgiltighet. Denna grupp var välvilligt inställd till religion och tyckte den stod för goda värden – kyrkorna är vackra, församlingens präst är en aktningsvärd person och Jesus en intressant historisk figur – även om de själva var tämligen ointresserade av Gud. Den tredje gruppen kallar Zuckerman för ”utter obliviousness”, fullkomlig aningslöshet. Dessa intervjuobjekt fick fundera ordentligt när han ställde frågor som om de trodde på Gud eller om att människor hade en själ, för de hade aldrig riktigt tänkt på det innan . Detta var i och för sig unga men dock vuxna människor mellan 20 och 40 år: en sjukgymnast, en läkarstudent, en kemiingenjör, för att nämna några exempel. Gruppen var liten, men överträffade Zuckermans vildaste förväntningar om hur sekulär en kultur kan vara.
Zuckerman finner det intressant att merparten av hans intervjuobjekt trots detta beskriver sig själva som kristna fast inte religiösa. Kristna är de för att de är döpta och konfirmerade, för att de själva gift sig eller vill gifta sig i kyrkan, för att kyrkan står för goda värderingar. Gud, däremot, är någonting som de tänker på ytterst sällan. Ett liv efter detta är ingenting de flesta räknar med, varken i himlen eller i helvetet. Livet levs här och nu, utan inslag av övernaturliga krafter. Finns det någon högre makt? Kanske, men varför fundera över något som inte spelar någon central roll i mitt dagliga liv? Detta är det bestående intrycket av skandinavernas tro – de flesta av oss är måhända inte övertygade ateister, men vi bryr oss helt enkelt inte speciellt mycket om religion över huvud taget. Vår religionstillhörighet har enligt författaren blivit en kulturidentitet utan vidskepliga inslag i likhet med den sekulariserade judendom som han själv bekänner sig till. Zuckerman tycker sig därmed ha fått sin tes bevisad – ett samhälle utan gudstro kan vara ett gott, tryggt och moraliskt högtstående samhälle.
Nästa uppgift Zuckerman tar sig an är att svara på frågan vad som fick oss att sluta tro. Varför har Skandinavien – visserligen i enlighet med flera andra europeiska länder men ändock i större utsträckning än dessa – i en värld med tilltagande religiositet och fundamentalism i stället blivit alltmer sekulärt de senaste 50 åren?
Zuckerman lägger fram flera troliga förklaringar. En möjlig orsak är att en statlig kyrka, vilket vi ju hade i Sverige tills helt nyligen och vilket fortfarande är fallet i Danmark, inte behöver bry sig om att värva nya medlemmar eller marknadsföra sig för att överleva. Ingen behöver bry sig om att kyrkorna står tomma på söndagarna: prästerna får lön, elräkningen betalas och gräsmattorna klipps ändå, till skillnad från exempelvis USA där dylika kostnader betalas av kyrkans medlemmar. En annan förklaring är att religion helt enkelt inte behövs i lika stor utsträckning i ett tryggt samhälle som Sverige eller Danmark som i en tillvaro präglad av fattigdom, krig och svält, vilket är vardag i många av världens mest religiösa länder. Eller för den delen behövs i lika stor utsträckning som i ett land som USA där många oroas av ekonomiska svårigheter och bristfälliga sociala skyddsnät – har man inte råd till sjukförsäkring gäller det att be till Gud om att få ha hälsan i behåll.
Men den intressantaste förklaringen som Zuckerman presenterar är den han lånat från den brittiske historikern Callum Brown, och som har att göra med kvinnans frigörelse. Det är ett känt religionssociologiskt faktum att kvinnor är mer religiösa än män och i troende hem ofta är den som ansvarar för att religionen efterlevs. När kvinnan frigjorde sig från hemmet och det traditionellt kristna kvinnoidealet ifrågasattes, utmanades även den religiösa övertygelsen. Kärnfamiljen förlorade sin personliga apostel i hemmet, och män och barn slapp plötsligt undan både bordsböner och kyrkobesök. Zuckerman hämtar stöd från studier som visar att hemmavarande kvinnor är mer religiösa än kvinnor i arbetslivet, och menar att orsaken till Sverige och Danmarks exceptionellt låga religiositetsgrad helt enkelt är ett direkt resultat av vår exceptionellt höga jämlikhetsstandard.
Det är en lågmäld, ickepropagerande ton författaren använder sig av, långt ifrån den stilistiskt eleganta arrogans som kännetecknar Dawkins, Hitchens och Harris, även om det står utom tvivel att Zuckerman åsiktsmässigt sällar sig till denna skara. ”Society Without God” går också med sin försiktiga berättarton utanför det strikt religiösa och närmar sig mer allmängiltigt existentiella frågor i sina kapitel om döden och meningen med livet. Enligt många religionshistoriker, till exempel Rodney Stark och Rodney Finke, är svaren på frågor rörande dessa ämnen skälet till varför religion uppfanns från första början – hur förhåller sig då en icke-troende kultur till dessa motiv? ”När livet är över är det över, och vad är det för mening med att tänka på det?”, visar det sig att en överväldigande majoritet av Zuckermans intervjuobjekt resonerar. Eller, med 55-årige universitetsadministratorn Kims ord: ”Jag oroar mig inte för det – jag oroar mig normalt inte för saker som man inte kan undvika” .
Här finner författaren sig så fascinerad över de skandinaviska intervjuobjektens avslappnade attityd att han ifrågasätter om det verkligen är en del av den mänskliga naturen att frukta döden och plågas av frågan av meningen med livet, eller om det är något som diverse filosofer har tagit för givet genom seklen. Kan det i stället vara så att tankar om död, mening och ett liv efter detta snarare får bränsle av religioner, då de postulerar svar på dessa frågor och sätter bilder i våra huvuden? Intervjun med 43-årige Anne, som arbetade på ett hem för döende, antyder det – enligt henne var de religiösa mer rädda för att dö än de icke-troende: rädda för att inte komma in i himlen, rädda för att inte ha levt tillräckligt gudsfruktigt. Korrelation är inte orsakssamband, och visst kan det vara så att de som är mer oroligt lagda kanske behövde religion som tröst och stöd från första början. Men det är en intressant tanke Zuckerman väcker, och ett utmärkt exempel på att religionsforskning ytterst är forskning om människans existentiella villkor.
Att kristendomen är en kulturell fernissa i Sverige är givetvis ingen ny tanke. Redan på 1940-talet myntade Dagens Nyheters dåvarande chefredaktör Herbert Tingsten begreppet ”namnkristen”; att svenska folket endast var kristet till namnet. Vad som är intressant med Zuckermans bok är att det faktum att den behöver skrivas – att innehållet i intervjuerna stundtals är chockerande även för den gudsförnekande författaren, som ett resultat av hans nationalitet.
Även om bokens direkta påverkan förmodligen kommer att bli minimal bland de troende i USA, då de flesta läsare av denna sorts litteratur redan är övertygade ateister, kan den bli ett viktigt verktyg för de debatterande religionsmotståndarna. Baksidetexten har redan citerats på Dawkins hemsida och i Sam Harris e-mailutskick och kommenterats på ett antal anti-religiösa bloggar. För oss skandinaver är den mer än någonting annat en vittnesbörd om den enorma religiösa klyfta som delar de västliga demokratierna – och en bedårande kärleksförklaring.
