Förra året publicerade två brittiska hälsoforskare, Richard Wilkinson och Kate Pickett, boken ”The Spirit Level”. En stor del av boken består av redovisning och analys av statistik om hälsa och sociala problem i 23 av världens rikaste länder. Sålunda kan man tycka att det är något överraskande att den blev en av de mest omdebatterade böckerna i Storbritannien under 2009, och att den nu ges ut i en mängd andra länder – däribland i Sverige med titeln Jämlikhetsanden (Karneval förlag, 304 s. Övers: Lars Ohlsson).
Förklaringen är att Wilkinson och Pickett presenterar vetenskapligt baserade slutsatser som är av politisk snarare än medicinsk karaktär. I förordet konstaterar de nämligen att de efter över 50 års forskning kommit till slutsatsen att skillnader i ohälsa mellan rika och fattiga kan förklaras med en enda variabel: ekonomisk ojämlikhet. Och inte bara det. Ekonomisk ojämlikhet är inte bara förklaringen till varför fattiga mår sämre än rika inom ett samhälle. Det är också orsaken till att fattiga människor i ojämlika samhällen mår sämre än fattiga människor i jämlika samhällen. Och att rika människor i ojämlika samhällen mår sämre än rika människor i jämlika samhällen. Eller kort sagt att människor i jämlika samhällen mår bättre än människor i ojämlika samhällen. Denna omskakande och kontroversiella slutsats fångas i den utmanande undertiteln ”Why More Equal Societies Almost Always Do Better” (Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre samhällen). Ett konstaterande som är politiskt sprängstoff inte minst i ett av västvärldens mest ojämlika länder, Storbritannien.
Utgångspunkten för Wilkinsons och Picketts analys är FN:s mått på ekonomisk ojämlikhet inom ett land. Detta mått baseras på en jämförelse av inkomsterna mellan de 20 procent rikaste människorna i landet och de 20 procent fattigaste. Enligt denna vedertagna måttstock är Japan och de nordiska länderna de mest jämlika OECD-länderna. I dessa länder har den rikaste femtedelen av befolkningen tre till fyra gånger så hög inkomst som den fattigaste femtedelen. De sex mest ojämlika länderna inom OECD är Nya Zeeland, Australien, Storbritannien, Portugal, USA och Singapore. I dessa länder tjänar den rikaste femtedelen av befolkningen mellan sju och tio gånger så mycket som den fattigaste femtedelen.
Utifrån denna kategorisering tolkar Wilkinson och Pickett en stor mängd befintlig statistik ur ett ojämlikhetsperspektiv. På punkt efter punkt finner de smått häpnadsväckande samband mellan ojämlikhet och misstroende, psykisk sjukdom, missbruk av alkohol och droger, förväntad livslängd, barnadödlighet, fetma, skolprestationer, tonårsfödslar, mord, frekvens av fängelsestraff och social rörlighet. Konsekvent klarar sig länder med relativt låg grad av ekonomisk ojämlikhet bättre än länder med hög grad av ekonomisk ojämlikhet. Ett exempel är att 25 procent av amerikanerna och 20 procent av britterna och australiensarna lider av psykisk sjukdom, medan motsvarande siffra för OECD:s mest jämlika land Japan är 8 procent. Vidare är den förväntade livslängden bland de 23 jämförda länderna högst i Japan och Sverige och lägst i USA och Portugal. Omvänt är spädbarnsdödligheten lägst i Japan och Sverige och högst i USA och Portugal.
Skillnader inom hälsoområdet kan inte förklaras med hur mycket pengar länderna satsar på sin sjukvård. USA satsar högst andel av sin bruttonationalprodukt på sjukvård, och anses ha den mest avancerade vården i världen. Samtidigt är hälsotalen bättre i exempelvis Grekland, som är ett av OECD:s fattigaste länder och har mycket mindre resurser för sjukvård än USA.
Wilkinson och Pickett är som sagt hälsoforskare, men de undgår inte att notera att ojämlikhet också tycks förklara många andra missförhållanden än fysisk och psykisk ohälsa. Fler mord begås i ojämlika länder än jämlika länder, och samma mönster finns för ojämlika delstater i USA jämfört med mer jämlika. Motsvarande samband gäller för användningen av illegala droger där Australien, Nya Zeeland, Storbritannien och USA ligger högst medan Japan, Sverige och Finland ligger lägst.
Som kriminologer som Nils Christie påtalat fungerar vidare andelen personer i fängelse som en slags termometer för den sociala ohälsan i ett land. Wilkinson och Pickett redovisar statistik som visar en närmast perfekt korrelation mellan andelen fångar per 100000 invånare och ett lands ekonomiska ojämlikhet. USA och Singapore, OECD:s mest ojämlika länder, toppar listan överlägset. Lägst ligger något överraskande Grekland, men därefter följer Japan och de nordiska länderna.
Förutom att ojämlika länder sålunda har större hälsoproblem och sociala problem än jämlika länder, så utmärker sig jämlika länder som mer positiva ur flera aspekter. Wilkinson och Pickett påvisar bland annat ett samband mellan ekonomisk jämlikhet och kvinnors status. De visar också att människor i jämlika länder litar mer på varandra, att deras utbildningssystem fungerar bättre och att de är mer benägna att hjälpa fattiga länder genom bistånd.
De två brittiska forskarna tycker sig sålunda ha funnit receptet för en evidensbaserad politik, där medlet för att öka alla medborgares välbefinnande består i att utjämna inkomstskillnaderna. De skriver: ”De samband mellan ojämlikhet och utbredningen av de hälsorelaterade och sociala problem som visats i denna bok tyder på att om USA skulle minska inkomstskillnaderna till någonting i närheten av genomsnittet för de fyra mest jämlika av de rika länderna – Japan, Norge, Sverige och Finland – skulle den befolkningsandel som känner sig ha förtroende för andra stiga med 75 procent. Förekomsten av psykisk sjukdom och sjuklig fetma skulle på liknande sätt kunna skäras ned med nästan två tredjedelar och tonårsgraviditeterna skulle mer än halveras. Antalet fängelseinterner skulle kunna minskas med 75 procent och människor skulle leva längre – samtidigt som de skulle kunna arbeta motsvarande två månader mindre per år.”
Även om statistiken inte alltid är så entydig som Wilkinson och Pickett vill göra gällande så är det näst intill omöjligt att inte hålla med dem om att de samlade observationerna pekar i en tydlig riktning: jämlika samhällen är nästan alltid bättre än ojämlika samhällen. Denna tes tycks också bekräftas när man betraktar trender inom länder. Ohälsotal och sociala problem förefaller öka i takt med att inkomstskillnader ökar. Den trenden har varit tydlig i USA sedan inkomstskillnaderna började skena iväg under 1970-talet, och mönstret upprepar sig i Sverige under 1990- och 2000-talen.
Men varför är det så? För även om de rika blivit rikare har ju inte de fattigare blivit fattigare. Snarare har de blivit lite rikare, i ekonomisk bemärkelse. Enligt Wilkinson och Pickett är förklaringen att rika länder idag är så rika att inkomstökningar inte är nödvändiga för ökat välbefinnande. Även de fattigaste i dessa länder har tillräckliga ekonomiska medel för att leva ganska gott. Pengar har i rika länder därför i allt högre utsträckning blivit ett medel för att tillägna sig social status. Status som man vinner genom ägodelar som ett vackert hem, dyra kläder och en häftig bil.
Statusjakten leder enligt Wilkinsons och Picketts resonemang till ökad ohälsa på olika sätt för olika människor. Barn och ungdomar börjar redan i unga år konkurrera om betyg för att kunna kvalificera sig för de mest attraktiva utbildningarna, som både har ett statusvärde i sig och är en förutsättning för de mest välbetalda jobben. Föga överraskande finns det statistik som bekräftar att stress och psykisk ohälsa bland unga ökar i takt med ökad ojämlikhet.
För dem som lyckas nå attraktiva arbeten är hetsjakten emellertid inte slut. Istället vidtar en kamp där allt från klockor, smycken och kläder till bilar, båtar, lägenheter och fritidshus utgör mått på social status. För att kunna konsumera sig till ökad status arbetar människor därför allt hårdare och allt mer, vilket leder till stress och ohälsa. Denna skadliga livsstil frodas enligt Wilkinson och Pickett i ojämlika samhällen. Indikatorerna för detta finns tillgängliga genom statistik. I ojämlika länder arbetar människor mer än i jämlika. De är också högre belånade, och de mår sämre. Det senare visar sig inte bara genom ohälsotal av olika slag, utan också genom en hög konsumtion av mediciner och illegala droger.
De människor som av olika skäl inte ”lyckas” i ekonomisk bemärkelse berövas i ett samhälle som blir allt mer upptaget av statussymboler socialt värde. De upplever sig själva, och upplevs av andra, som fattiga. Detta leder i sig till både psykisk och fysisk ohälsa, men kan också ta sig andra uttryck. Man kan exempelvis tillägna sig status genom våld, eller genom kriminalitet som genererar de resurser man behöver för att köpa statussymboler. Detta förklarar den höga frekvensen av våld och människor i fängelse i ojämlika länder.
De stora statusskillnaderna mellan rika och fattiga i ojämlika länder leder alltså till sämre hälsa för alla, och till ett sämre samhälle med fler sociala problem. De sociala problemen tycks i sin tur leda till att människor känner sig allt mer otrygga med varandra. Detta tar sig bland annat uttryck i statistik som visar att människor i ojämlika länder litar mindre på andra människor än vad människor i jämlika länder gör. Det visar sig också i att det sociala och politiska engagemanget bland medborgarna minskar.
Intressant nog nöjer sig inte Wilkinson och Pickett med att ställa sin vetenskapligt grundade diagnos. I de avslutande kapitlen övergår de från vetenskap till politik, och propagerar för att vi medborgare måste bygga upp en folkrörelse som skapar förändring. De tänker sig härvidlag ”nätverk av jämlikhetsgrupper, som träffas för att utbyta idéer och genomföra aktioner överallt, i bostäder och på kontor, i fackföreningar och politiska partier, i kyrkor och skolor”. De förespråkar också en högre andel kooperativt ägande. Som ett led i denna samhällsförändring har de skapat en virtuell mötesplats för likasinnade på www.equalitytrust.org.uk där de också tillgängliggör sina vetenskapliga belägg för varför ekonomisk jämlikhet lönar sig för alla.
Är deras ambitioner realistiska? Har dagens medborgare i rika länder det sociala kapital och den politiska drivkraft som krävs för förändring? Enligt en annan nypublicerad vetenskaplig bok, Goda medborgare och onda tider? Svensk demokratipolitik och myten om den passiva medborgaren (Bokförlaget h:ström, 139 s) av statsvetarna Peter Strandbrink och Linda Åkerström, är svaret ja. Medborgare – åtminstone svenska – är inte alls så politiskt passiva och upptagna av sina egna liv (och sin egen konsumtion) som det ofta hävdas i medier och politisk debatt. Tvärtom, menar Strandbrink och Åkerström med hänvisning till både politisk teori och en mindre intervjustudie, är svenska medborgare både välinformerade och intresserade av politik. Problemet är att de inte ges något större utrymme att utöva ett aktivt medborgarskap i dagens procedurinriktade, representativa demokrati. Anledningen är att dagens demokrati, som den praktiseras av den politiska eliten, stänger vanliga medborgare ute från det demokratiska samtalet. Även Strandbrinks och Åkerströms forskning är sålunda en form av evidensbaserad politik. Och den moraliska intentionen liknar Wilkinsons och Picketts: de uppmuntrar medborgarna att utmana samhällseliten och bli aktiva medborgare på nya politiska arenor.
Så upp på barrikaderna, kamrater!
