Vem har inte noterat att det redan ett längre tag varit inne med känslor? Uttrycket ”att uppleva sin situation” kan väl vid det här laget inte användas utan ironins citationstecken men ändå är det fortfarande många som upplever snarare än tänker och kväll efter kväll ställer nyhetsankaret i TV-studion obönhörligt frågan ”Hur är stämningen på platsen?” till någon reporter som råkar befinna sig på en plats där vem som helst kan säga sig att stämningen inte kan vara särdeles hög eftersom lokala ungdomar just omkommit i en bussolycka eller barn tagits som gisslan av tjetjenska rebeller. (För all del, det är barmhärtigare att fråga det utsända proffset än att låta henne eller honom köra upp mikrofonen under näsan på någon anhörig och fråga: ”Hur känns det?”)
Medierna har lärt sig att ”facts tell, feelings sell.” Medan svenska kvällstidningslöpsedlar har specialiserat sig i att sprida hälsopanik (på surrealistiskt vis som Expressens löpsedel 10 maj 2005: ”Svullen mage kan vara svamp i tarmarna” eller med sublim enkelhet: ”Så farlig är din frukost”, Expressen 17 maj, i år) så låter finska kvällstidningar oupphörligen kändisar tala ut om att de är förälskade, övergivna, bittra, ensamma, svartsjuka eller helt enkelt sjuka – i prostatacancer, bröstcancer eller depression.
Men känslor har också fått legitimitet i vetenskapliga sammanhang och i det offentliga samtalet. Inom humaniora är det i första hand de så kallade nyaristotelikerna som argumenterat för att förnuft och känsla är två sidor av samma mynt.
Titeln på den svenska översättningen av ett urval uppsatser av Chicago-filosofen Martha C Nussbaum – ”Känslans skärpa, tankens inlevelse” (1995) – kan vara värd att stanna upp inför: den är ju inte bara vacker, utan den rubbar också ytterst medvetet våra vedertagna föreställningar om vad känsla respektive tanke innebär.
Till dem som i Sverige byggt vidare på Nussbaum hör Katarina Elam som för några år sedan disputerade i ämnet estetik vid Uppsala universitet på en liten avhandling som heter ”Emotions as a Mode of Understanding: an essay in philosophical aesthetics” (2001).
Också Elam vill tillmäta våra känslor ett kognitivt värde och hon gör det genom att uppfatta dem narrativt, som små berättelser som pågår i våra liv. Känslor är inte abstraktioner, slår hon fast, det finns inte ”vrede”, ”sorg” eller ”oro” utan det finns arga människor som agerar upprört, det finns sörjande människor vid begravningar, det finns oroliga föräldrar som vankar av och av därför att det är midnatt och deras barn inte har kommit hem. Det finns alltid ett sammanhang, en bakgrund, en konkret kontext att beakta. Det är därför att känslor är berättelser som vi känslomässigt kan leva in oss i berättelser. Det är därför att känslor är berättelser som vi kan lära oss känslor av berättelser, av skönlitteraturen. Både Nussbaum och Elam har stor tilltro till skönlitteraturens betydelse – större tilltro, uppfattar man, än de flesta litteraturvetare.
Till en slutsats som liknar Nussbaums – att vi inte kan fatta rimliga beslut rent kognitivt, utan att vårt känsloliv är engagerat – har man också kommit från helt andra håll. Neurologen Antonio Damasio, som med sin bok ”Descartes misstag: känsla, förnuft och den mänskliga hjärnan” (översättning: Per Rundgren, 2003) nått en långt större publik än nånsin Nussbaum, berättar historien om Phineas Gage, den unge amerikanske byggnadsarbetaren som vid en olyckshändelse 1848 fick ett kraftigt järnspett rakt genom skallen. Mirakulöst nog kunde han både gå och tala genast efter olyckan och tycks överhuvudtaget ha återhämtat sig snabbt rent fysiskt, men hans personlighet hade undergått en genomgripande förändring: han blev häftig och otålig, han fick svårt att fatta beslut och att genomföra sådant som han hade planerat. Efter att ha undersökt hans kranium och utfört datorsimuleringar av hans hjärna kom Damasio fram till att allt som hörde till minne, språkförmåga och intelligens i vedertagen mening var intakt men att den emotionella kapaciteten tagit skada.
Men Damasio betonar inte bara sambandet mellan känsla och kognition utan också känslans rent kroppsliga förankring: ”Känslor ger oss en glimt av vad som sker i vårt kött.” Det är en föreställning som var självklar på 1600- och 1700-talet då man också tog för givet att känslor kunde vara sjukdomsframkallande. Karin Johannisson har skrivit om hur den läkare som lanserade knackning som diagnostisk metod – han hette Leopold Auenbrugger – gjorde gällande att känslorelaterade sjukdomar kunde avlyssnas genom bröstkorgen: ”Medicinens öra kunde alltså höra en känsla på samma sätt som medicinens öga kunde betrakta den. Inga känslor gav ett mera dovt skall än frustrerad längtan.”
Sambandet mellan tanke och känsla, känsla och kropp har Kjell Espmark gestaltat vackert i sin roman ”Voltaires resa” (2000) där han citerat ett brev av Mallarmé: ”Man måste tänka med hela sin kropp, vilket gör tanken mättad och samstämd som fiolsträngar vilka vibrera i omedelbar samklang med sin låda av ihåligt trä.” Och den till den moderna världen återvändande upplysningsfilosofen Voltaire får formulera det såhär: ”Om tanken inte hade kroppen med sig, om förnuftet inte rörde sig med sinnenas hjälp, om abstraktionerna hakade i varandra, den ena efter den andra, utan doft och gripbarhet, då blev ju allting möjligt. /. . . / Tanken utan sinnlighet var ett spöke, en substanslös vålnad som kunde ställa till med vad som helst. Eller stå handlingsförlamad inför de mest alarmerande skeden.”
Nu visar det sig att också etnologer börjat intressera sig för känslor: ”Hur känns kultur?” heter ett relativt färskt nummer (4, 2004) av den etnologiska tidskriften Kulturella Perspektiv. Upptakten består av en stor, vildvuxet associativ, inte helt överskådlig men utomordentligt uppslagsrik och stimulerande essä av lundaprofessorerna Jonas Frykman och Orvar Löfgren. För att visa hur synen på känslor har sett ut under olika epoker går de igenom hur känslor har klassificerats. Under medeltiden hörde känslorna självklart hemma i samma religiösa föreställningsvärld som begreppen själ, samvete, synd, nåd och ande. För Augustinus var passionerna fyra, nämligen begär, fruktan, glädje och sorg.
Thomas av Aquino lade till hoppet och tog bort begäret. På 1600-talet gjorde Descartes inte bara den stränga indelning mellan intellekt och känsla som inte bara Damasio utan också många andra idag finner så olycklig utan indelade också människans känsloliv i sex grundpassioner – förundran, kärlek, hat, begär, glädje och sorg – vilka alla hade underavdelningar så att summan blev fyrtio olika känslor.
På 1700-talet försökte man koppla känslor till fysionomier och tänkte sig ett specifikt ansiktsuttryck för varje känsla. På 1800-talet sökte sig psykologin allt mera i riktning mot naturvetenskaperna och framförallt mot medicinen och också terminologin förvetenskapligades i det man talade om drift, reflex, instinkt, affekt, emotion och motivation. Freud fascinerades av ångmaskinens metaforik som tedde sig särskilt användbar i förhållande till den borgerliga kultur han studerade inom vilken förmågan till känslo- och driftskontroll, till att lägga locket på, var så central. När vi idag tvärtom talar om att släppa fram känslor som sorg och vrede har vi kvar något av samma hydrauliska tänkande.
Liksom så många andra i dag tar Frykman och Löfgren fasta på sambandet mellan känsla och kropp och konstaterar att ordet har att göra med att känna sig fram i världen, med beröring (att känna sin blivande make eller maka var under äldre tid något man tilläts efter trolovningen) men de understryker att känslor ingalunda bara är något som finns i människor, utan i hög grad också mellan dem, något som skapar sociala sammanhang. De är överhuvudtaget mycket på sin vakt mot reduktionism. De är eniga med sociologen Sten Andersson om att det inte är meningsfullt att försöka räkna de mänskliga känslorna – ”Vem har någonsin fått idén att man skulle försöka räkna människors tankar?” – och de hänvisar till psykologen James Hillman som menar att känslobegreppet kanske är så användbart just för att det på ett så mångtydigt vis handlar om relationer mellan subjekt och objekt, människa och värld, kropp och tanke, det medvetna och det omedvetna, instinkt och fantasi. Som etnologer är de först och främst intresserade av praxis, av hur människor i konkreta situationer handlar, känner och tänker.
Frykmans och Löfgrens resonemang konkretiseras genom nio olika uppsatser skrivna av deras elever. Ett par av dem blickar tillbaka. En – av Anna Nilsson – handlar om 1930-talets lyckorådgivning, en om Are Waerlands hälsoläror. Åsa Alftberg skriver om förhållandet mellan gråt och mansroll, Mia Marie Lundén om hur könsroller gestaltas när utbrändhet presenteras i medierna: ordet utbrändhet används i långt mindre utsträckning om män som mera kraftfullt ”går i väggen”. Linda Sturesson Witt undersöker förhållandet mellan acne, skam och äckel, Ida Thelander studerar dans som ”ett sökande, som ett medvetet och på samma gång lekfullt sätt att ta känslor och stämningar i besittning, göra dem till sina egna och för en stund erfara sig själv och världen på alternativa sätt.”
Två uppsatser handlar om ungdomskultur. Petter Karlsson skriver om kängpunkarna som under mottot ”Allt é skit!” lyckas skapa en speciell slags upprymdhet genom att ständigt vara förbannade. Anna Johansson skriver om gymnasieungdomar – i första hand några elever på estetiska programmet – som förknippar lycka med ytlighet och dumhet och därför odlar ett lidande som omsorgsfullt iscensätts i estetik. Djupet omsätts i yta och dess regler lyder: ”1. klä dig i svart, 2. kedjerök 3. se alltid frånvarande ut, som om du tänker på existentiella problem 4 prata mycket om din psykolog/din ångest/dina antidepressiva tabletter.”
Allra mest berörande – och förmodligen också användbar – är kanske den avslutande uppsatsen av Helena Larsson om ett projekt för att integrera invandrarkvinnor från Afghanistan inte bara genom att ge dem instrumentella språkkunskaper utan genom att ge dem upplevelser tillsammans med svenskar, låta dem sam-tala, sam-vara, sam-arbeta – också rent konkret, till exempel vid en vävstol.
Nej, allt håller inte samma nivå och i somliga uppsatser ter sig – känns? – materialet betydligt intressantare än slutsatserna. Eller är det så att slutsatserna än så länge är tentativa, ofärdiga? Den slutsats man kan dra av tidskriftsnumret som helhet förefaller hur som helst vara försiktigt optimistisk. Kritiker av tidsandan har de senaste åren gjort gällande att vi gjort oss av med allt det tabuerade och förbjudna, med alla stora passioner, alla starka drifter och all intensiv längtan, att känslor har gjorts ofarliga, har reducerats till en produktions- och konsumtionsform: ”Vi säljer inte Levi‘s jeans utan känslan av att bära Levi‘s jeans,” som en marknadsförare uttrycker det. Det som finns kvar skulle då vara något slags ofarlig trevlighet, ”post-emotions” som liksom McDonalds ”Happy Meals” är effektivt framställda och bekvämt förpackade, tuggvänliga och utan störande kanter eller överraskningar.
Frykman och Löfgren slår fast att man i alla tider uppfattat att känslor varit intensivare förr, att ”Dagens människa” i alla tider har varit förytligad. Deras temanummer tyder på att olyckskorparna också den här gången har fel.
