Migrationsverket anlitar sedan en tid tillbaka lingvister för att styrka eller falsifiera nationell tillhörighet, i syfte att minska möjligheten att en individ passerar för en annan än sig själv. Men vad betyder det att bli identifierad som ”sig själv”? Och är identitet ett privilegium, eller ett tvång?
I Personbevis. Passets födelse i medeltidens Europa (övers: Tommy Andersson, Glänta produktion, 279 s) tecknar historikern Valentin Groebner, verksam vid universitetet i Luzern, en historisk exposé över identifieringspraktiker. I identifieringens historia har de kategorier och föremål som möjliggjort identifieringen av den enskilda som ”sig själv” varierat. Ett tidigt igenkänningstecken var klädedräktens snitt, färg och material. Groebner berättar om den milanesiske hertigen Ludovico il Moro, som år 1500 försökte undgå att bli igenkänd av en överlägsen fransk här, och därför klädde ut sig till soldat, med sitt långa hår instoppat under mössan. På så sätt undgick han upptäckt. Några av soldaterna avslöjade honom emellertid. Han plockades ut ur ledet och man klädde av honom soldatens schweizerjacka och barett. Först då, skriver Groebner, ”med långt hår och utan främmande klädsel kändes han igen av både fransmän och milanesare”. Andra kategorier för identifiering har varit födelsemärken, ärr och tatueringar, identifikationstecken inskrivna i själva huden.
Den identifieringsmetod som är mest central idag (åtminstone ur den kontrollerande instansens perspektiv) är biometrin, som studerar levande organismers morfologi. Metoden bearbetar systematiskt mätbara värden för att med hjälp av algoritmer skapa mallar. När systemet konfronteras med samma värden en gång till, är tanken att det ska peka ut individen som identisk med den person som redan kopplats till mallen.
De värden biometrin utgår från baseras på fysiska attribut (fingeravtryck, iris, DNA) eller handlingar (signatur, rörelseschema). Men det finns också biometriska metoder som använder sig av röst, eller till och med lukt. De senare, liksom ansiktsbiometrin, är långt ifrån ofelbara. Däremot är den mänskliga kapaciteten (med individuell variation) för att känna igen ansikten hög.
Både identifieringens kategorier och dess metoder är ur ett historiskt perspektiv på så sätt organiska och skiftande. I medeltidens Europa utfärdades enligt Groebner identitetshandlingen – passersedeln, lejdebrevet och sedermera passet – för att intyga ett undantag. Tiggaren bar ett brev som gav dess bärare, till skillnad från vad som gällde i normalfallet, rätt att utöva tiggeri inom en viss stads murar. Passersedeln utfärdades för att styrka att just dess innehavare hade rätt att passera lands- och stadsgränser. Successivt blev passet obligatoriskt för allt större grupper av resenärer. ”Den sigillprydda, officiella handlingen med personuppgifter förvandlades från privilegium till skyldighet”, skriver Groebner.
Numera är den enskilda i flera EU-länder (däribland Frankrike, Belgien, Grekland, Italien, Polen och Portugal) skyldig att bära identitetshandlingar, oavsett om hon är på resande fot eller inte.
I Sverige finns (ännu) ingen sådan lag, även om legitimation krävs hos vissa myndigheter, bland annat Arbetsförmedlingen. Den svenska medborgaren har alltså ingen skyldighet att bära identitetshandling. Paradoxalt nog måste hon dock kunna visa att hon är fri från denna skyldighet, vilket görs genom att bevisa medborgarskap, till exempel genom att visa upp – ja, just det: giltig identitetshandling.
Att använda förfalskad legitimationshandling straffas med böter eller fängelse i upp till två år. Samma straff riskerar den som lånar, lånar ut eller använder stulen legitimation. Identitet är en allvarlig historia. Och går den inte att styrka tilldelas du anti-identiteten ”papperslös”.
Sedan 1947 har varje person som är folkbokförd i Sverige en unik identitetsbeteckning i personnumret. Endast i undantagsfall har personnummer återanvänts, och på så sätt kommit att beteckna den ena eller den andra av två möjliga individer. Personnumret regleras i folkbokföringslagen, en del av den juridik som rör kroppens vistelseort. Enligt folkbokföringslagens 24:e paragraf ska varje barns födelse anmälas till Skatteverket. Föds barnet på ett sjukhus eller enskilt sjukhem ska inrättningen göra anmälan. Om en barnmorska är närvarande (vid hemmafödsel) är hon skyldig att göra anmälan. På så sätt skrivs sjukhuset, sjukhemmet och barnmorskan in i lagen som disciplinens redskap när den nya medborgaren tas upp i statsapparaten.
Är det då överhuvudtaget möjligt att ta sig ur folkbokföringen, om man en gång skrivits in i den? Jodå: enligt lagens 21:a paragraf avregistreras den som under två år saknat känd hemvist. Anteckningen i registret kommer då att lyda: obefintlig. Betydligt svårare är det att ta sig in igen.
Den 17 juli i år toppades Ekots sändningar av nyheten att man genom ny teknik kunnat återskapa fingeravtryck bildade efter fingrar vars yta helt eller delvis skrapats bort. Madeleine Seidlitz, flyktingadvokat på Amnesty, påtalade vikten av att sätta detta i samband med situationen för asylsökande i EU. Ett EU där identitet blivit en så avgörande faktor att våld utövas mot den egna kroppen för att hindra spridningen av vissa av dess tecken. Identiteten – inte nödvändigtvis detsamma som ”vem du är” – har kommit att bli en så stark valuta på migrationens marknad att den bokstavligt talat kan betyda skillnaden mellan liv och död.
Men vilken information är det egentligen som förmedlas när en individ identifieras som sig själv? Vilken sorts kunskap innebär en korrekt genomförd identifiering?
Ordet identitet är bildat efter latinska idem – densamma – via franskans identique som betyder överensstämmande. Identitet är att i alla avseenden vara lik, eller densamma som – men lik vem? Densamma som vad?
Ordet person kommer i sin tur ur det latinska ordet persona, som betyder mask, karaktär eller roll. Vilket understryker identitetens indefinita karaktär: att vara lik en person är att vara lik en roll. Att anta en identitet är att anta en karaktär.
I filosofin diskuteras under begreppet ”personlig identitet” bland annat den personliga kontinuiteten. Det vill säga under vilka omständigheter en person i en given tid kan vara samma person i en annan tid. Frågeställningen kräver en uppsättning regler för vad som överhuvudtaget kännetecknar och avgränsar ”en person”.
Men vad spelar det för roll vem jag är? Och när, och varför, blev det intressant ur ett administrativt perspektiv?
Den sociologiskt orienterade idéhistorikern och filosofen Michel Foucault (1926–1984) ägnade en betydande del av sin forskning åt att studera förhållandet mellan individen och de teknologier som används för disciplinering inom ramarna för ett visst politiskt eller samhälleligt system. I ”Maktens maskor”, ursprungligen en föreläsning hållen vid universitetet i Bahia i Brasilien 1976, publicerad på svenska i ”Diskursernas kamp” (2008), visar han hur den enskilda tillmäts högre värde ju längre tid det tar att fostra henne. Foucault exemplifierar detta bland annat genom att visa hur nya tekniska villkor inom det militära tvingar fram nya sätt att förhålla sig till individen. När det snabbskjutande geväret togs i bruk på 1700-talet medförde det att varje enskild soldat måste utbildas i hur detta gevär användes, vilket krävde en relativt sett omfattande insats. Soldaten, som tidigare varit en förbrukningsvara, blev i och med det en dyrbar resurs.
Ungefär samtidigt uppstod en ny syn på maktens egentliga objekt: från att ha ansett sig härska över ett territorium, upptäckte man att man i själva verket härskade över en befolkning. En befolkning med ett födelsetal och ett dödstal, ett hälsotillstånd och en ålderskurva. Befolkningen upptäcktes som en biologisk enhet, i vilken varje individ utgjorde en viktig beståndsdel.
Idag beräknas det statistiska värdet av ett liv (VSL) till 21 miljoner kronor. Detta enligt Statens institut för kommunikationsanalys, som fram till i mars i år ansvarade för att ta fram den sortens uppgifter när kostnader för ökad säkerhet på vägarna ställdes mot vinster i form av förhindrande av dödsfall (SIKA rapport 2009:3, ”Värden och metoder för transportsektorns samhällsekonomiska analyser – ASEK 4”).
VSL är en fiktiv beräkning av ett medelvärde, baserat på en komplex kombination av den samhälleliga nyttoförlusten av ett liv (produktionsbortfall) och så kallad riskvärdering. Det vill säga hur mycket individerna i ett samhälle är villiga att betala för att minska risken för en allvarlig olycka. VSL används också i samband med överväganden av till vilka kostnader det är rimligt att tillhandahålla exempelvis medicinsk behandling, eller räddningstjänst. Överväganden som går tillbaka på samma frågeställning: hur stor måste skillnaden vara mellan insats och utkomst för att insatsen fortfarande ska kunna motiveras? Kort sagt: hur mycket får det kosta att bli, eller snarare förbli, lönsam?
Det är rimligt att anta att det föreligger ett samband mellan uppskattningen av den enskildes värde och värdet av identiteten som sådan. Men identifieringssamhället säger också någonting om vår syn på identiteten som konstant. I den postmoderna idébildningen sägs identitet vara allt annat än konstant. Identitet är en process, menar man. En tillfällig produkt av de omständigheter som, i ett givet ögonblick, råkar vara för handen. Den konstanta aspekten av individen tillförs genom de strategier som är verksamma i förståelsen av individen som just individ. Också själva föreställningen om identitet är en konstruktion.
Ur samhällelig synpunkt tycks identiteten däremot allt annat än flyktig.
Gertrude Stein skrev en gång: ”I am I because my little dog knows me.” Men jag är ”jag” därför att folkbokföringen känner igen mig. Och sjukhusregistret, och polismyndigheten. Kroppen med tillhörande DNA, ett igenkänningsmärke som bestämmer och genomsyrar kroppen in i dess minsta beståndsdel, borgar för min kontinuitet.
Ett annat svar levereras emellertid av kryoniklaboratoriet KrioRus utanför Moskva. KrioRus är en av det växande antal kliniker som specialiserat sig på nedfrysning av organiska kroppar och organ efter (den medicinska) döden, i syfte att bevara dem tills vetenskapen utvecklat metoder att bota sjukdomar och upprätthålla liv, som för dagens medicin är utom räddning. Där förvaras enskilda huvuden och hjärnor i behållare med flytande kväve. I framtiden, föreställer sig kryonisterna, när tekniker utvecklats för att väcka dessa nedfrysta hjärnor, ympar man in personligheten (den bevarade hjärnan) i en ny kropp. Personligheten, menar man på KrioRus, inte bara sitter i hjärnan. Den är hjärnan.
Folkbokföringen får då välja: är den nytillverkade, ännu hjärnlösa kroppen en individ som skall skrivas in i statsapparaten, eller en förlängning av den i dvala försänkta hjärnan, vars kropp inte längre existerar?
Vem kommer då att ha möjlighet att veta vem detta är? Och hur ska det bevisas?
Kanske kan en närstående släkting intyga: det är verkligen hennes… jag menar: hon! Och Skatteverket därefter ändra registreringen från avliden till hemvist okänd.
