...fan ta dig England. Du ruttnar nu och snart kommer du att försvinna. Mitt hat skall överleva dig, om så bara för några sekunder. Jag önskar att det vore för evigt.

Ovanstående berömda rader av John Osborne (1929–1994) publicerades i Tribune 1961. De var en del av en attack mot den brittiska kärnvapenpolitiken och de kom från en skenbart politisk dramatiker; en av de arga unga männen, som 1956 förändrat brittisk teater med ”Se dig om i vrede”.

Men Osborne var ingen politisk dramatiker, åtminstone inte om man får tro den numera amerikanske dramaprofessorn och kritikern John Heilpern, som i John Osborne: The Many Lives of the Angry Young Man (Albert A Knopf, 562 s) utrett, bland annat utifrån Osbornes kvarlämnade anteckningsböcker, denna fråga och problemet med Osbornes nyrika liv, fem fruar, många älskarinnor, samt hatfyllda relation till sin mor och till sin dotter. Det är ingen alldeles smickrande bild.

Osborne kom inte från någon renodlad arbetarmiljö. Men han var sjuklig som barn, drabbad av migrän, svimningsanfall, bukhinneinflammation. Han var också sängvätare och hade svårartad acne. Hans far arbetade som copywriter i London, innan han till slut insjuknade i tuberkulos. Han dog när Osborne var tio år gammal och denna upplevelse skulle förfölja Osborne livet ut, med årliga svåra jul- och nyårsdepressioner. Det var också där antipatin mot modern uppstod; hon som ville få faderns död överstökad och begrava honom så fort som möjligt. I Osborne-legenden ingår också påståendet att han vid 15 års ålder relegerades från skolan, efter att ha slagit ner rektorn. Legenden är sann på den punkten.

Efter en tid som journalist började Osborne som skådespelare i landsorten i det så kallade Rep System. Många berömda skådespelare har börjat där, som Derek Jacobi, Judy Dench, Vanessa Redgrave, Albert Finney. Osbornes lön var sju pund i veckan. I kontraktet stod att han själv skulle hålla sig med scenkläder som bland annat blazer, smoking och grå flanellbyxor. Det var än värre för skådespelerskorna, som enligt avtalet skulle uppträda i egen cocktaildress på scen, liksom i egen riddräkt eller tennisutrustning, beroende på vilken pjäs man spelade. Inget drama fick ta mer än en timme. Drog man över, ringde en klocka. Det var en uppmaning till publiken att lämna salongen för att i stället spela bingo eller titta på ponnykapplöpningar. Osborne agerade pirat, högländare i kilt, menig soldat och enligt honom själv visste han ibland inte vilken pjäs han var med i. Ett av hans första egna dramer var för övrigt julspelet ”Aladdin”, som lades ner redan i första pausen efter att publiken vägrat gå in till andra akten.

Detta gav emellertid Osborne ovärderlig erfarenhet och han roade sig vid sidan om med att skriva monologer, som han i tanken revanschlystet framförde på ett briljant sätt. Det är troligen en förklaring till att alla hans stora roller är manliga. Det kan möjligen också vara en förklaring till det förakt och den desperation man hittar i de långa textsentenserna. Det kan också vara en förklaring, enligt Heilpern, till Osbornes motvilja mot undertexter. Det är få saker som inte sägs rätt ut i replikerna. I Osbornes pjäser ljuger inte rollfigurerna.

Det kan finnas anledning att stanna upp ett tag vid 50-talets teater-England. Det var en plats där amerikanerna Eugene O‘Neill, Tennessee Williams och Arthur Miller inte haft mycket inverkan, där homosexualitet var straffbart, där mat, kläder och bensin länge var ransonerade och där man fortfarande hade en officiell teatercensur och skulle ha så fram till 1968. Denna censur utövades sedan 1737 av hovämbetet Lord Chamberlain, vilken under början 50-talet innehades av den elfte earlen av Scarborough, följd av den förste baron Cobbold. Varje ny pjäs måste inlämnas till Lord Chamberlain, som därefter kunde utfärda en licens. Granskarna var i regel pensionerade militärer. All kritik av kungahuset och kyrkan var förbjuden, liksom kritik av ”samhällets stöttepelare”. Naturligtvis var alla referenser till sexualitet förbjudna. Ord som ”abort” eller ”syfilis” var oacceptabla 1950, liksom orden ”bröst” och ”höfter” varit 1930. Meningen med detta ansågs vara att skydda de lägre klasserna från omoral och radikala idéer. Och Lord Chamberlains dokument var givetvis inte offentliga och något officiellt regelverk för censuren existerade inte heller. Vaghet förblir censorns bästa vapen.

Originalmanus till ”Se dig om i vrede” (”Look back in Anger”) finns på universitet i Austin, Texas. Det är på 275 sidor och innehåller nästan inga ändringar. Det var så Osborne i princip skrev alla sina pjäser. John Heilpern tycker att manusen påminner om jazzimprovisationer. Allt föds i ögonblicket och det är detta som är styrkan i en improvisation. Inget kan ändras. Men naturligtvis är ”Se dig om i vrede” förberedd. Också en anteckningsbok finns i Austin, där Osborne skisserar handlingen och kommenterar huvudpersonen Jimmy Porter. ”Nu går han till slagfältet, svingande sin klubba”. Eller om Porters hustru Alison. ”Hennes liv är det stora outtalade”.

Premiären på Royal Court Theatre i maj 1956 har setts som en formidabel succé, en total vattendelare i brittisk teater. Men denna dröjde ett par dagar. Tolv av de första recensionerna var negativa, medan två var positiva. Sedan kom söndagen med fantastiska omdömen i The Observer och Sunday Times, och snart ett 18 minuters utdrag ur föreställningen på BBC TV. John Osborne fann sig vara berömd.

Åtskilligt har sagts om ”Se dig om i vrede” och orsaken till dess genomslagskraft. Troligen handlar det mycket om pjäsens språkliga vitalitet och dess tilltalston, som inte bara är riktad mot medspelarna och publiken utan också verkar riktad mot ett helt samhälle. Men Jimmy Porter är bara en rollfigur. Han är mindre agitator än en känslomässigt nedbruten människa, vars raseri i ord och handling mot England och de han har omkring sig också kan ses som ett sätt att föra krig mot livet. Detta är inte ett drama om John Osborne, även om han och Jimmy Porter har likheter.

En av dessa var kärleken till music hall som Osborne växt upp med och dyrkade utan någon som helst ironi. ”Glädjespridaren” (”The Entertainer”) handlar om den åldrade bankrutte komikern Archie Rice, i ursprungsuppsättningen 1957 spelad av Laurence Olivier. Archie Rice är mannen som berättar om sitt ansikte, som kan spricka upp i värme och medmänsklighet, som kan sjunga och berätta dåliga vitsar, och allt detta betyder ingenting, för han och publiken är döda inombords. Synopsis betyder inget i ett music hall-nummer. Inte inre handling heller. Det är i orden, även om de är klichéer, som något djupt kan uppstå. Detta förklarar, enligt John Heilpern, mycket kring syftet med Osbornes improvisatoriska sätt att skriva. Och också kring hans passion för denna music hall, som han liknade vid arbetarklassens Shakespeare, dess Kipling, dess King James Bible.

Som tidigare nämnts, bör Osborne, enligt Heilpern, inte ses som en politisk dramatiker. Hans övergång från Labour till Tories, inklusive ett av hans mer famösa uttalanden: ”Om inte annat, har jag blivit välsignad med två av Guds förnämsta gåvor. Att vara född engelsman och heterosexuell”, är inte intressant. För Osbornes dramatik handlar inte om att visa hur man läker sår; den pekar på själva såren.

Förvisso var nog hans antikärnvapenengagemang runt 1960 äkta känt och han lät sig till och med pliktskyldigast en gång arresteras vid en demonstration på Trafalgar Square, där också Vanessa Redgrave, Shelagh Delaney och Doris Lessing deltog. Det första allvarliga ”sveket” ägde rum med ”Luther” (1961), som enligt John Heilpern inte är att se som ett psykologiskt drama och heller inte som ett politiskt. Det handlar mera om Osbornes (och Luthers) egen torterade själ, skuld, tvivel och frälsningslängtan. Som Osborne själv skrev i anteckningsboken: ”Jag är tom, stum, okunnig och rädd”.

Filmen ”Tom Jones” är en av de största kassasuccéerna i brittisk filmhistoria. Osborne skrev manus, fick en Oscar och skulle på intäkterna länge vara ekonomiskt oberoende och mer än så, han blev helt enkelt stormförmögen. Och nu började hans mycket omdiskuterade nyrika liv, med konsumtion av lyxbilar, exklusiva London-lägenheter, gods på landet, höga skräddarräkningar och litervis av champagne varje dag. Den elake kan naturligtvis också se hans byte av älskarinnor och fruar som en sorts konsumtion. Men i mitten av 60-talet skriver han de två pjäser som enligt John Heilpern är att se som hans kanske yppersta dramer. Först ”Inadmissible Evidence”, med advokaten Bill Maitland som Envar. Mannen som försöker finna sin plats som människa i en stad, i ett århundrade, i en övergångstid, i den stora massan, under organiserad makt, underkastad en fruktansvärd kontroll i ett tillstånd förorsakat av mekanisering. Och – och det är det viktiga – i en tid där de radikala idéerna misslyckats. ”Inadmissible Evidence” är enligt Heilpern ett drömspel, en lång dags färd mot natt, där Bill Maitland förstår att han blivit en icke-person, övergiven av älskarinnor, fru, dotter, till och med av sina klienter.

”A Patriot for Me” handlar om den österrikiske officeren Redl, en verklig person, som på grund av sin homosexuella läggning tvingas blir rysk spion. Här finns den berömda scen där Habsburgs manliga societet medverkar i en bal, klädda som kvinnor. Det är inte ett försvar för människans rätt till sin sexuella identitet. Balscenen är i själva verket, enligt Heilpern, ett angrepp på den elitism som finns också hos de ”avvikande”. Samma hyckleri finns hos dem som hos andra och Redl tillhör inte deras krets. ”A Patriot for Me” är snarare ett försvar för det verkliga utanförskapet, det som inte har någon plats ens bland de så kallade subkulturerna.

Lord Chamberlain vägrade detta drama licens. Problemet löstes genom att The Court Theatre temporärt gjordes om till en förening, där biljettköpet kallades medlemsavgift. Trots hot om polisingripande och trots att inrikesministern och till och med drottningen särskilt informerats, fick ”A Patriot for Me” verkligen sin premiär 1965, vilket av många ses som början till slutet för den brittiska teatercensuren. (Den skulle dra sin sista suck i samband med premiären på ”Hair”, 1968.)

”West of Suez” från 1971 har av en del rentav setts som Osbornes försvar för det brittiska imperiet. Enligt Heilpern handlar det snarare om fruktan för språkets och kulturens undergång. Och de emotionella imperiernas nedgång. Huvudpersonen, konformisten Wyatt, är inte målet för Osbornes kritik. Hans angrepp gäller åter igen de konformistiska nätverken, varhelst de återfinns.

”Watch It Come Down” från mitten av 70-talet är enligt Heilpurn ett exempel på ett äktenskapsdrama som helt enkelt imploderar. Det avslutas med våld som är att betrakta som apokalyptiskt, eftersom Osborne målat in sig i ett hörn. Och kanske var hans bästa dagar över redan nu, även om fler pjäser skulle följa. Osbornes dagliga alkoholintag var även det apokalyptiskt: En flaska vodka, en eller två flaskor vin, ett svårräknat antal glas champagne, amfetamin, kodein och sömntabletter. Hans fyra första äktenskap hade varit stormiga och tre av fruarna hade dött, delvis som en följd av sitt eget missbruk. Fullständigt monstruös är Osbornes behandling av sin 16-åriga dotter, som han i ett iskallt brev lät kasta ut från sitt hem och under återstoden av sitt liv vägrade tala med. Detta var inte hans enda problem. Pengarna började sina under 80-talet och han var relativt nära att kastas ut från sin stora lantegendom, inte minst på grund av sina stora skatteskulder. Osbornes sista pjäs, ”Déjàvu”, är en fortsättning på ”Se dig om i vrede” och utspelas 30 år senare. Den blev ingen succé och orsaken är, enligt Heilpurn, att Osborne inte låter rollfigurerna tala med olika röster. Bara en röst finns kvar. Hans egen.

Men kanske är detta ändå inte ologiskt. John Osborne såg inte teatern som ett tempel och skrev inte som om den vore det. Han skrev för att få ett svar. Förmodligen för att han aldrig hade några egna.