I tredje och sista delen av Virginia Woolfs ”Mot fyren” reflekterar en av romangestalterna, Lily Briscoe, över den ”uråldriga fråga som ständigt driver över själens himmel”: vad är meningen med livet? ”Det var allt – en enkel fråga, en fråga som trängde närmare allteftersom åren gick. Den stora uppenbarelsen hade aldrig kommit. Den stora uppenbarelsen skulle kanske aldrig komma. Men istället finns det vardagens små ljusglimtar, tändstickor som oväntat flammar till i natten.” Hur många av oss har inte undrat om det finns någon djupare mening med vår stund på jorden och, i likhet med Lily Briscoe, väntat på den stora uppenbarelsen? Kanske har vi sökt svaret inom filosofin eller religionen. Eller möjligtvis har vi hoppats att svaret skulle bli synligt vid den litterära horisonten.
Den allmänmänskliga frågan om meningen med livet är ett ständigt återkommande tema inom litteraturen. Som Walter Benjamin påpekar i essän ”Berättaren” (1936) är livets mening egentligen ”den mittpunkt kring vilken romanen rör sig”. Med avstamp i Benjamins studie har den franske litteraturforskaren Dominique Rabaté formulerat sina reflektioner kring litteraturen och livets mening i en nyutkommen tankeväckande essä med titeln Le Roman et le sens de la vie (Romanen och livets mening, José Corti, 103 s). Dominique Rabaté är professor i fransk litteratur vid Bordeauxuniversitetet och författare till ett flertal litteraturvetenskapliga verk.
Rabatés nya studie är till omfånget anspråkslös men rymmer mycket lärdom och väl avvägda iakttagelser. Det bör dock preciseras att boktiteln är en aning missvisande och därför kan uppfattas som alltför ambitiös. I själva verket begränsar Rabaté sina observationer till den moderna romanen med tyngdpunkt på två av världslitteraturens mästerverk: Leo Tolstojs ”Ivan Iljitjs död” respektive Virginia Woolfs ”Mot fyren”.
Inledningsvis framhåller Rabaté att i den moderna romanen utformas inte något filosofiskt svar på frågan om meningen med livet. Istället kan ett svar möjligtvis skönjas i samspelet mellan olika berättartekniska medel, såsom en subtil behandling av tiden, skiftande berättarperspektiv samt en rik skala av heterogena diskurser, det vill säga hela den narrativa komplexitet som tack vare Gustave Flaubert, Henry James och flera andra framstående författare kommit att prägla den moderna romanen. Detta innebär att även livets meningslöshet kanske kan komma i dagen i litteraturen, preciserar Rabaté.
I ett första steg för han en teoretisk diskussion om såväl den moderna romanen och begreppet ”ett eget liv” som Benjamins essä ”Berättaren”. Från och med andra hälften av 1800-talet genomgick den moderna romanen en radikal förändring, vilken i hög grad berodde på en ny syn på gestaltningen av verklighetens stoff, exempelvis hos Flaubert. Författaren var inte längre någon som visste råd eller hade en moralisk auktoritetsställning. Nu började han utforska själslivets bråddjup. I litteraturen ställs frågan om meningen med livet fortsättningsvis som ett slags individuell och kollektiv gåta, menar Rabaté. Något osägbart försöker komma till uttryck, både genom den alltmer självständiga romangestaltens villrådiga ord och genom den allvetande berättarens diskurs, en berättare med försvagad auktoritet. I mötet mellan olika berättarperspektiv iscensätts själva uppfattningen om ett eget liv i den moderna romanen och blir ett av dess viktigaste teman. Genom skiftningar mellan den allvetande berättarens överblick och djupdykningen i romanfigurens själsliv kan romanen skapa en invecklad bild eller en ”stereoskopisk framställning” av livets totalitet.
Men vad betyder det egentligen att man har ett eget liv, undrar Rabaté. Svaret kan te sig som en självklarhet. Dock kan denna självklarhet grumlas när man blir medveten om en känsla av främlingskap inför sitt eget liv. I ”Den återfunna tiden” skriver Proust att vi riskerar att dö utan att ha lärt känna den verklighet som helt enkelt är vårt liv.
Rabaté väver in sina funderingar i en diskussion kring Benjamins suggestiva essä ”Berättaren”, där denne presenterar den ryske författaren Nikolaj Leskov och samtidigt ställer det muntliga berättandet mot romanen. Nyttan med en genuin berättelse, skriver Benjamin, kan bestå i en moral, i en praktisk anvisning, ett visdomsord eller en levnadsregel. Med andra ord rör det sig om en kommunicerbar erfarenhet.
Benjamin anser att det muntliga berättandets konst går mot sitt slut därför att visdomen är i utdöende (han menar att denna utarmning av erfarenheten i det moderna samhället beror på informationens utbredning). Enligt honom har den traditionella berättelsens nedgång påskyndats av romanens uppkomst. Denna nedgång innebär att kollektiv, meddelbar erfarenhet i allt större utsträckning ersätts av individuell och oöverförbar erfarenhet.
Berättaren hämtar sitt material ur en muntligt traderbar erfarenhet, vilken han i sin tur gör till erfarenhet hos dem som lyssnar till honom. Han är någon som vet råd. ”Romanförfattaren har däremot skilt ut sig. Romanens födelseort är en ensam individ, som inte längre förmår yttra sig exemplariskt om sina viktigaste angelägenheter, som själv är rådlös och inte har några råd att ge. Att skriva en roman är att i sin framställning av mänskligt liv driva det inkommensurabla till dess spets.” I detta citat sätter Benjamin med rätta fingret på den viktiga frågan om det exemplariska, som ändrar karaktär i och med den realistiska romanens seger på 1800-talet, poängterar Rabaté. Här uppstår nu en spänning mellan livets allmängiltighet och det problematiskt unika med ett liv. Det är förvisso ett mänskligt liv som den moderna romanen skildrar, ett liv som inte längre har något exemplariskt i sig – ett unikt och samtidigt banalt liv utan någon sensmoral.
Benjamin konstaterar att det är först i ljuset av romanfigurens död som meningen med dennes liv framträder. Med andra ord är framställningen av mänskligt liv i hög grad beroende av framställningen av döden, påpekar Rabaté. Dödsstunden är den tidsgräns som strukturerar ett liv och, genom det ihågkomna, får detta liv att framstå som en problematisk helhet.
I bokens andra del med den talande titeln ”Dödens läxa” föreslår Rabaté en Benjamininspirerad läsning av Tolstojs novell eller kortroman ”Ivan Iljitjs död” från 1886. I början av novellen meddelas en grupp ämbetsmän att Ivan Iljitj, ledamot av appellationsdomstolen, just avlidit i en obotlig sjukdom. Därefter skildrar den allvetande berättaren den avlidnes livshistoria. Hela livet har Ivan Iljitj varit mån om att respektera normer och sociala konventioner: han har gjort karriär, har gift sig, fått barn, funnit sig i att äktenskapet varit olyckligt, sökt tröst i arbete och kortspel.
Det är först när döden nalkas som Ivan Iljitj, förtvivlad, inser att han levt i lögn, att hans liv i själva verket varit ”meningslöst och motbjudande”. Han grips av en stark känsla av främlingskap inför sin egen existens. Genom skiftande fokalisering djuplodar nu berättaren i romanfigurens själsliv. Trots att Ivan Iljitj sedan länge varit väl medveten om att människans tid är utmätt vägrar han för egen del att acceptera dödstanken. Han drar sig till minnes lyckostunderna under barndomen, lukten av den randiga bollen, moderns frasande sidenkjolar. Genom erinringen blir småsaker som varit en del av Ivan Iljitjs tillvaro i hans ögon en ovärderlig skatt, som inte har något värde för någon annan. Sinnesrörelser, dofter, till synes betydelselösa föremål – dessa bitar av en människas minnesförråd som för henne har ett unikt värde är förmodligen en oöverförbar erfarenhet. Dock kan denna erfarenhet tack vare romanen förmedlas till läsaren.
Kommer Ivan Iljitj till klarhet om meningen med livet? Istället för ett uttryckligt svar skymtar i Tolstojs novell snarare en tvetydighet. Under sin utdragna dödskamp betraktar Ivan Iljitj sin son och sin hustru, som vakar invid hans bädd, och tycker plötsligt synd om dem. Han försöker säga ”förlåt” men uttalar istället ”förgås”. I det ögonblicket befrias han från sin dödsångest: ”Var var döden? Vilken död? Där fanns ingen skräck, för där fanns ingen död. Istället för döden var ljus.” Tolstoj tycks säga att livets mening möjligen ligger i upptäckten av medlidandet – ”dödens läxa” för tankarna till en omvändelse. Tvärtemot Benjamin anser Rabaté att romanen, genom att öppna vägen till människans inre, för läsaren till en sfär som kanske är ännu mer innehållsrik än den kollektiva erfarenheten, nämligen den individuella upplevelsen, oöverförbar och meddelbar på samma gång.
I Virginia Woolfs roman ”Mot fyren” ställer sig Lily Briscoe gång på gång frågan om meningen med livet men betraktar den vid ett tillfälle som en klyscha, en fras hämtad ur en bok. Något urskiljbart svar ges aldrig på Lilys enträgna fråga. Rabaté menar att i denna roman är den existentiella laddningen kring meningen med människans liv egentligen invävd i behandlingen av tiden, vilket han på ett övertygande sätt visar i essäns tredje del med det signifikativa namnet ”Det omätliga och det oförglömliga”.
Under årens lopp har Woolfs narrativa temporaliteter ingående utforskats i bland annat två berömda verk: Erich Auerbachs ”Mimesis” (1946) respektive Paul Ricœurs ”Temps et récit 2” (1984). Rabaté finner att i ”Mot fyren” blir frågan om livets mening förnimbar i det mycket subtila samspelet mellan tidslängd och varaktighet, mellan människans medvetenhet om sin begränsade tidsrymd (vilken ofrånkomligen leder till döden) och känslan av att frigöra sig från ögonblicket och träda in i tidlösheten. Under en middag hos familjen Ramsay tänker mrs Ramsay att ”det finns ett sammanhang i tingen, en stabilitet; någonting, menade hon, är oemottagligt för förändring och strålar med rubinens glans […] som en protest mot allt det flytande, obestämda, spöklika.” En av gästerna frågar på tal om Waverleyromanerna: ”Men hur länge tror ni att det kommer att vara?” Frågan om varaktigheten sträcker sig därefter till att omfatta hela boken, och romangestalterna söker meningen med livet i det som de skulle vilja få att bestå (barnen för mrs Ramsay, det filosofiska verket för professor Ramsay, tavlan för Lily, poesin för mr Carmichael).
I likhet med Marcel Prousts eller Thomas Manns romaner frambringar ”Mot fyren” det som Ricœur kallar ”en fiktiv erfarenhet av tiden”. De skiftande berättarperspektiven återger först den subjektiva förnimmelsen av den upplevda tiden för att sedan, genom ett språng över åren, projiceras bortom sommarhusets begränsade utrymme i bokens andra och kortaste del med den talande titeln ”Tiden går”. Här sammanfaller berättarperspektivet enligt Rabaté med ”Tidens röst” – en avlägsen, likgiltig sådan. Men varken det subjektiva eller det neutrala perspektivet ger något entydigt svar på frågan om livets mening.
Som Rabaté med fog påpekar erbjuder den moderna romanen inte någon förteckning över möjliga svar på denna fråga. Den är inte heller något substitut för etiken eller religionen. Under läsningen av en roman kan vi identifiera oss med en romangestalt, dela hennes eller hans erfarenheter av tidens tyngd och, genom fiktionen, konfronteras med den urgamla fråga som ständigt driver över själens himmel. Det är kanske i det fiktiva – men djupt mänskliga – mötet med den andre som vi kan artikulera ett eget svar.
