Lyrisk topografi var, om man får tro Oscar Levertin som en gång lanserade uttrycket, fram till förra sekelskiftet en ganska utbredd företeelse inom poesin. Den beundrade kritikern applicerade denna träffande, om än ganska nedlåtande etikett på dikter där verkligt existerande städer, landskap, floder, hav och så vidare mer eller mindre utförligt beskrevs, som yttre ramar för minnesbilder eller som speglingar av själsliga tillstånd. Detta litterära grepp var karakteristiskt för den så kallade parnassdiktningen och användes med förkärlek i dikter med italienska motiv. ”Herrskapet Browning har”, skriver Levertin i andra delen av sina ”Essayer”, ”särskilt utsväfvat i denna ledsamma genre, och efter dem har Italien i engelsk lyrik kartlagts ända ner till stöfvelspetsen. För min del föredrager jag framför dylika ämnen den precisa prosan och mången gång resehandbokens faktiska lakonism.” Lustigt nog intar Levertin en helt annan attityd i en artikel ägnad vännen Carl Snoilsky, om vilken det sägs att hans ”bästa
hyllningsdikt till Sverige behandlar Sveriges karta, där den lyriska topografien för hvart ögonblick öfvergår till hög relief”.

Nu bottnade inte detta tillfälliga infall av partiskhet i någon snäv nationalism. Levertin var en av vårt lands främsta introduktörer av utländsk litteratur. I en samlingsvolym betitlad just ”Utländsk litteratur”, där annars franska och brittiska namn dominerar, ägnas två essäer åt samtida italienska författare. Det rör sig om Gabriele D”Annunzio och Antonio Foggazaro, av vilka den senare åtskilliga gånger föreslogs till Nobelpriset i litteratur, utan att någonsin få det. Däremot behandlas inte den diktare som några månader efter Levertins eget frånfälle, år 1906, alltså för i år jämnt ett sekel sedan, verkligen tilldelades det första italienska priset, nämligen nationalskalden Giosue Carducci.
Kanske låg det Carducci i fatet att även han med viss rätt kunde stämplas som ”lyrisk topograf”. Han väljer gärna en geografisk lokalitet som yttre motiv för sina dikter, och den bild
han tecknar är detaljrik och konkret. Den mest berömda - och tekniskt kanske mest fulländade - av hans dikter, ”Alle fonti del Clitumno” (”Vid Clitumnus källor”), är ett utmärkt exempel på hur Carducci låter en dikt växa fram ur ett landskap. Den geografiska lokaliseringen till en naturskönt belägen kultplats från romartiden inbjuder till historiska tillbakablickar mot den antika världen, poesins och konstens källa, som av Carducci kontrasteras mot medeltida mörker och kristen fanatism.

Giosue Carducci föddes år 1835 i Valdicastello i kommunen Pietrasanta i Toscana och växte upp i enkla förhållanden. När han var tre år gammal fick hans far, som var läkare till yrket, anställning på den lilla orten Bolgheri i det toskanska Maremma, där familjen stannade i ett drygt decennium. Om dagarna fick Giosue ströva fritt i markerna, om kvällarna bedrev han självstudier under faderns stränga och ganska nyckfulla ledning. Han tillfredsställde sin läslust genom att, i brist på egna böcker, låna och kopiera de
klassiska latinska författarnas dikter och lära sig dem utantill. Han började också tidigt skriva egna poem.

År 1849 inflöt nyheten om Garibaldis och Mazzinis intåg i Rom och kyrkostatens omvandling till republik. Carduccis far lät sig ryckas med av sitt frihetliga patos och ställde sig i spetsen för ett lokalt bondeupplopp, vilket ledde till att han tvingades fly med sin familj och söka skydd hos en släkting i Florens. Giosue sattes i klosterskola där och antogs så småningom vid den ansedda Scuola normale superiore i Pisa. Han delade sin fars politiska engagemang och avsattes till följd av ”omoraliskt och pietetslöst” beteende från en lärartjänst. I gengäld kallades han bara 25 år gammal till en professur i italiensk vältalighet vid universitetet i Bologna, vilken han kom att upprätthålla i 42 år. Carducci gjorde en betydande insats som akademisk lärare och litteraturhistorisk forskare. Han blev ”lo scudiero dei classici”, de latinska och de italienska klassikernas främste vapendragare.
Privat
drabbades Carducci av åtskilliga sorger, som kan ha bidragit till att accentuera den melankoli och den elegiska ton som ofta präglar hans dikter. Redan år 1857 förlorade han, under tragiska och delvis ouppklarade omständigheter, sin avhållne bror Dante och året därpå dog fadern, vilket fick till följd att Giosue måste åta sig att svara för sin mors och sin yngste brors försörjning. 1859 gifte han sig med sin kusin Elvira Menicucci och fick med henne fyra barn. Ett av dem, som även han bar namnet Dante, dog 1870. Carducci upplevde ett antal förälskelser som lämnat spår i hans dikter och brev. Brevväxlingen med Carolina Cristofori Piva, i dikterna benämnd Lina eller Lidia, räknas till den italienska litteraturens märkligaste och mest passionerade.

Carduccis första diktsamling, ”Rime”, utkom 1857. Den följdes av samlingar med av de latinska auktorerna inspirerade titlar som ”Juvenilia”, ”Levia gravia” och ”Giambi ed epodi”. Den kanske mest kända samlingen, ”Odi barbare”, kom 1877. Carducci ville med sin
diktning stärka sina landsmäns historiska medvetenhet och deras stolthet över det antika arvet. Därför använde han med förkärlek klassiska versmått, som byggde på variationen mellan långa och korta stavelser snarare än på det moderna språkets tryck- och tonaccentuering. Den samtida, ”barbariska” italienskan skulle adlas genom rytmisk efterbildning av det latinska odet, vartill kom en arkaiserande ortografi och i viss mån vokabulär. Carducci ändrade till och med stavningen av sitt eget förnamn genom att ta bort den grava slutaccenten.

Att Carduccis republikanism i så hög grad parades med antiklerikala känslor hade säkert delvis sin grund i Vatikanens motstånd mot tanken på ett enat Italien. Sonettsviten ”Ça ira!” är en panegyrik över franska revolutionen, som prisas inte minst för dess kamp mot den katolska kyrkan. I en annan mycket känd dikt, ”Inno a Satana” (”Hymn till Satan”), hyllar Carducci djävulen, uppfattad som en inkarnation av trotsig frihetlighet, en Martin Luther eller en fallen ängel i
Miltons anda. En god uppfattning om hur starkt samtiden upplevde sprängkraften i hans dikter ger den i Nordisk Familjeboks första upplaga (1880) citerade, lakoniska karakteristiken ”versifieradt petroleum”.
Påverkan från Heinrich Heine frigjorde efter hand ett humoristiskt drag, gränsande till självironi hos Carducci. I dikten ”Davanti San Guido” (”Vid San Guido”) skildras hur han som etablerad professor och nationalpoet - ”il vate della terza Italia” (”det tredje Italiens skald”) - från det annalkande tågets fönster återser sin barndoms älskade cypressallé i Bolgheri. Han tycker sig höra att träden talar till honom och ber honom komma ut och leka i deras skugga, liksom han gjort som liten gosse. De förlåter honom de vassa stenar han kastat mot deras stammar och vill att allt ska vara som förr. Men han svarar att det är omöjligt, hur gärna han än skulle vilja, ty han har blivit en lärd man som ”kan läsa både grekiskt och latinskt”.

Hans ungdoms förebilder var annars diktare som Foscolo, Leopardi och
Victor Hugo, och det är just dragningen till retoriken, till det grandiosa och det heroiska, som utgör den viktigaste poetiska konstanten hos Carducci - och därmed, ur eftervärldens perspektiv, kanske också den största belastningen. Efter sitt genombrott blev han alltmer en diktare och talare i tiden, ett språkrör för det enade Italien. Men genom sin fixering vid sitt lands forna storhet stod han främmande inte bara för Manzonis romantiska författarskap utan också för den realistiska och den naturalistiska romanen, den moderna teatern och de dekadenta strömningarna. Han påverkades inte heller nämnvärt av det sena 1800-talets stora sociala rörelser, socialismen och den industriella revolutionen.
Carducci övergav på äldre dagar sin ungdoms republikanska hållning och inledde en vänskapsrelation med Italiens drottning Margherita. Hon beundrade hans patriotiska diktning, och han ägnade henne i sin tur sin poetiska hyllning. Denna omvändelse till monarkismen kritiserades på sina håll som ett utslag av
opportunism men tycks ha varit ett uttryck för hans ärliga uppfattning att detta var det styrelseskick som bäst gagnade fosterlandets sak.

Carducci blev den förste av det fria Italiens diktare som nådde internationellt erkännande. Hans dominerande ställning kulminerade med Nobelpriset, 1906, men bröts i stort sett med hans död, som inträffade redan nästföljande år. En förklaring till detta kan ligga i att han alltför mycket inkarnerade sin egen tid, inklusive dess negativa sidor. Som språkrör för Italiens risorgimento, dess nationella återuppvaknande, betonade han heroismen och nationens ära. Hans kult av myten om det antika Rom och de kejserliga örnarna kan ha förlett honom att uppmuntra den afrikanska expansionspolitiken under Francesco Crispi. Han kom därigenom i eftervärldens ögon att framstå som andlig fader till den politiske äventyraren Gabriele D”Annunzio, som för övrigt såg honom som sin poetiske läromästare. Därigenom blev han också andlig ”farfar” eller ”farbror” till Mussolini, något som
den fascistiska rörelsen gjorde vissa ansatser att slå mynt av. Detta har förmodligen bidragit till att hans insats kommit ännu mer i skymundan under det senaste halvseklet.

I själva verket visar läsarundersökningar att Carducci i dag närmast befinner sig i ”fritt fall”, och ett besök i några av Roms större bokhandlar ger magrast tänkbara utdelning. Endast ”La Feltrinelli” vid Largo di Torre Argentina har ett exemplar av hans ”Poesie” att erbjuda. Men det ofta med stolthet åberopade Nobelpriset har i alla fall bidragit till att konsolidera skaldens oomtvistade plats på den italienska parnassen. Ett belägg inte bara för pietet utan också för att ett levande intresse för hans diktning ändå finns är de av hemstaden Pietrasanta anordnade symposierna kring teman som ”Carducci poeta” (1985) och ”Carducci politico” (2005). I år delar staden för femtionde gången ut sitt litterära pris, ”Premio Carducci”. Och vid forskningscentret i Casa Carducci i Bologna har man inlett utgivningen av en ny, bearbetad och
uppdaterad nationalutgåva av poetens samlade verk, inklusive en mycket omfattande korrespondens och en hel del tidigare opublicerat material, i tillsammans inte mindre än 56 band.

Dikter tillhörande den inledningsvis nämnda kategorin ”lyrisk topografi” kan i dag förväntas få en renässans, på samma sätt som diktare med stark geografisk anknytning lockar en växande ström av litterära turister. Ett ”Casa Barrett Browning” i Florens och ett flertal ”Casa Carducci” - i Pietrasanta, Santa Maria a Monte, Castagneto - finns med bland otaliga officiellt listade ”case dei poeti”.
När Svenska Akademien den 8 november 1906 beslöt att årets Nobelpris i litteratur skulle tilldelas Giosue Carducci, skedde det givetvis inte utifrån några politiska eller religiösa överväganden, även om hans ”långt drifna paganism” onekligen utgjorde en komplikation, samtidigt som man kände lättnad över att han övergett de republikanska idéerna. Carducci utsågs enligt motiveringen ”i betraktande ej blott af hans rika lärdom och kritiska
forskningar, utan främst som en hyllning åt den plastiska energi, den stilens friskhet och den lyriska styrka, som utmärka hans poetiska mästerverk”. Bäst lyckades han, som Sven Christer Swahn påpekat i sin lilla studie ”100 års Nobelpristagare”, när han sökte sig till diktandets och brevskrivandets mest centrala teman, kärleken och döden.
(under strecket)