Hur förändrar den nya informations- och kommunikationstekniken samhället? Öppen källkod, Wikipedia, bloggar och allsköns andra verktyg sprider sig som en löpeld över världen. Det går att läsa om en andra internetrevolution och om web 2.0 snart sagt överallt. Men vad är det egentligen som händer? Är det en mer genomgripande förändring av samhällets ekonomiska grundvalar? Har grunderna för ekonomi, sociologi och juridik förändrats?

Försöken att lyfta in informationssamhället i större teoribyggen och förklara det som sker har tagit fart på nytt. Efter Manuel Castells mastodontverk ”Nätverkssamhället” har det varit ganska tyst, och debatten har i stället i hög grad handlat om olika sakfrågor: upphovsrätten, den personliga integriteten och yttrandefriheten har diskuterats ymnigt – men de större perspektiven har kanske saknats.

Därför är det särskilt glädjande att vi nu berikas med två stycken intressanta verk om just frågan om hur informationssamhället utvecklas. Glädjen blir inte mindre av att verken i delar har diametralt olika åsikter om vad som händer.

I Yochai Benklers magistrala The Wealth of Networks: How Social Production Transforms Markets and Freedom (Yale University Press, 515 s) är tonen grandios – vi står inför ett vägskäl i det moderna västerländska samhället, menar Benkler, och bara en grundlig förståelse av hur informationssamhället förändrar marknaderna och friheten kan hjälpa oss att fatta de nödvändiga politiska beslut som nu krävs för att försäkra oss om att potentialen i ett globalt informationssamhälle inte förblir en vag dröm.

Benkler anknyter – inte bara i titeln på boken – till äldre tiders politiska ekonomi och försöker leda i bevis att informationssamhället skapat en helt ny typ av produktion – gemensam produktion. (Den engelska termen för denna produktion – ”social production” – låter sig inte enkelt översättas till svenska. Det rör sig inte om samhällelig produktion och knappast heller om social produktion – det bästa alternativet blir kanske gemensam produktion eller det knögligare kollaborativ produktion.)

Den gemensamma produktionen avviker från den klassiska marknadsekonomins principer – den sker utan samma snöda vinstintresse och bygger på en gemensam allmänning av idéer och information. Det handlar, menar Benkler, i allt väsentligt om en icke-marknadsstyrd produktion.

Benkler pekar på de olika projekten inom öppen källkod – som den allt populärare operativsystemsfamiljen Linux och många andra program – och menar att denna typ av produktion är något helt nytt. Det som driver den är inte ekonomiska intressen, utan en längtan efter social status, efter gemensamma mål och ett större sammanhang för det egna arbetet.

Visserligen är, menar Benkler, de grundläggande mekanismerna bakom denna revolution desamma som de som Adam Smith skisserade, men motivationen skiljer sig. Där Smith talar om för oss med brutal enkelhet att det inte är bagarens välvilja som gör att han bakar bröd, tycks Benkler mena att det mycket väl kan vara välvilja eller något därmed besläktat som driver den som bidrar till exempelvis Wikipedia, det stora uppslagsverk på nätet där artiklarna skrivs och redigeras om av alla användare som så önskar.

Det som möjliggör denna nya produktion är att vi med internet och informationstekniken kan bryta upp arbetet och produktionen i mycket, mycket mindre moment. Se till exempel på de många projekt som lånar litet av användarens datorkraft för att utföra mycket kraftfulla och komplicerade beräkningar genom en särskild sorts skärmsläckare: det är i dag möjligt att både kartlägga olika förutsättningar för cancer och söka efter liv i yttre rymden genom att helt enkelt donera datorkraft till något av dessa projekt med ett program (och enormt många människor väljer att göra det – i skrivande stund har mer än en halv miljon människor laddat ned ett program som hjälper till att filtrera igenom signaler från rymden i jakten på utomjordiskt liv). Dessa program delar upp beräkningar som tidigare bara kunde utföras i superdatorer i så små delar att allt fler kan vara med och utföra dem.

För Adam Smith skulle detta inte ha varit nyheter, vilket också Benkler noterar, eftersom Smith redan tidigt förstod att det var arbetsfördelningen som vara avgörande för hur ekonomin utvecklades och hur arbetet organiserades. Den nya tekniken möjliggör helt enkelt en högre grad av arbetsfördelning. Men då händer också något annat, menar Benkler. Ett sätt att läsa honom är att förstå det som att vi vid en viss finfördelning av arbetet helt plötsligt inte längre drivs av ekonomiska vinstintressen: när en arbetsuppgift blir möjlig att utföra mycket snabbt så är vi villiga att utföra den gratis, eller för ett erkännande och litet social status.

Altruismen uppstår när arbetspaketen blir tillräckligt små, så att säga. Men Benkler menar också att det handlar om mer än bara denna effekt: möjligheten att bidra till riktigt stora projekt – där arbetet som man utför är en relativt och inte bara absolut liten delmängd av det totala arbetet – skapar också förutsättningar för den nya produktionsform som han lanserar, den icke-marknadsstyrda produktion som återkommer i fenomen efter fenomen på internet.

Informationssamhället löser upp de gamla sanningarna om marknaden och friheten som vi alltid arbetat med, helt enkelt. Det leder Benkler till ett flertal politiska slutsatser som i USA skulle beskrivas som vänster: en uppluckring av upphovsrätten för att befria den nya produktionsformen är huvudnumret, men även en diskussion kring hur vi kan värna yttrandefriheten och det gemensamt producerade är viktiga inslag i den politiska agenda som Benkler lägger fast i sina grunddrag.

I Cass Sunsteins Infotopia: How Many Minds Produce Knowledge (Oxford University Press, 271 s) tecknas denna nya produktion på ett helt annat sätt. Sunstein konstaterar i stället att Wikipedia, öppen källkod och den samlade information som produceras bland annat på olika marknader för förutsägelser om framtiden (som den numer berömda Iowa Electronic Markets där man kan handla med prognoser om politiska val och andra samhällshändelser) är förvånansvärt enkla och tydliga exempel på den sammanställning av kunskap som den liberale ekonomen och Nobelpristagaren Friedrich von Hayek menade att tekniken kunde åstadkomma med hjälp av prismekanismen.

Sunsteins tydligaste exempel på detta är just förutsägelsemarknaderna. Dessa marknader, där en stor mängd användare får handla i framtidsprognoser, visar sig ha en kuslig förmåga att hitta inte bara Oscarsvinnare, utan också vinnare i politiska val. Vissa stora företag – som Google och Microsoft – använder dessa marknader internt i det egna företaget för att samla ihop den information som finns utspridd hos medarbetarna. Google har länge använt sina interna förutsägelsemarknader för att fatta viktiga, strategiska beslut om företagets framtid. Det amerikanska försvaret laborerade ett tag med tanken på att starta en framtidsmarknad för bland annat terrorism och politiska händelser i Mellanöstern, men projektet missförstods helt och landade i skräphögen – åtminstone officiellt – efter att flera senatorer frustande förklarat att det var oetiskt att spela om amerikanska medborgares liv. (Det enda som möjligen är mer oetiskt är naturligtvis att inte göra det om man på detta sätt kan få fram information som kan rädda amerikanska medborgares liv!)

Här, menar Sunstein, ser vi Hayeks teorier realiserade i verkligheten. Prismekanismen används för att koordinera information som finns utspridd hos ett flertal olika aktörer och med häpnadsväckande goda resultat.

Men också Wikipedia och olika projekt i öppen källkod kan ses som exempel på kunskapskoordination med ny teknik. Här är prismekanismen annorlunda utformad: det handlar om att lösa problem eller hålla god kvalitet i ett uppslagsverk, men i stort sett är det samma fenomen.

Sunstein är dock ingen devot Hayekfantast, utan lyfter fram problemen med denna breda tolkning av prismekanismen. Särskilt bloggarna pekar han ut som ett fenomen som inte alls beter sig på detta sätt: bloggarna samlar och förädlar inte information, de koordinerar inte kunskap och deltagarna i bloggosfären saknar ofta helt ekonomiska incitament, menar han (vilket i och med uppkomsten av olika annonsprogram i och för sig kan diskuteras).

Sunstein beklagar att det inte finns någon superblogg som samlar kunskap och information på ett sätt som lånar sig till samma snabba korrigeringar som de som dagligen utförs i Wikipedia. Nu är risken i stället att bloggen sprider lika mycket falsk information som fakta. Visst, Sunstein noterar också att bloggen inte är ett sätt att producera kunskap på samma sätt som förutsägelsemarknader, wikis och projekt i öppen källkod, men just det faktum att bloggar ofta producerar värderingar i stället för fakta gör dem bara än mer farliga, menar han. Bloggar kan fungera som kraftfullt polariserande faktorer i informationssamhället: de stärker de redan frälsta i sin tro och stöter bort dem som råkar ha andra åsikter.

Sunsteins bok handlar just om åsiktsproduktion och hur informationssamhället skapar kunskap. Den nya tekniken ger oss alltfler intressanta möjligheter att förändra vårt produktion av kunskap. I stället för deliberativa grupper som försöker fatta beslut genom att diskutera och överväga, kan vi välja att lita till vad Sunstein kallar statistiska grupper. Den gamla tron att grupper som samlas, diskuterar ett ämne grundligt och försöker enas kring en slutsats producerar bästa möjliga resultat är nämligen helt enkelt inte sann. Sunstein redogör ymnigt för forskning som i stället visar att grupper fattar sämre beslut när de diskuterat sig samman, och att åsikter tenderar att polariseras i grupper som får debattera ett ämne ett tag.

Samtidigt visar forskning om statistiska grupper att dessa producerar mycket bra resultat, särskilt om man samlar kunskap med marknaden och prismekanismen som förebild. Tanken är inte ny, utan bygger på Condorcets juryteorem – tanken att om chansen för att en individ skall fatta ett riktigt beslut är mer än 50 procent så ökar sannolikheten för rätt utgång genom majoritetsbeslut ju större en grupp är (omvänt så minskar sannolikheten för en god utgång om chansen är mindre än 50 procent att gissa rätt). Just detta är grundprincipen bakom förutsägelsemarknaderna.

Informationssamhället möjliggör en övergång från deliberativa grupper till statistiska grupper i en mängd olika funktioner. I stället för att lita på enstaka experter eller på grupper som skall diskutera sig samman, kan vi lita på den samlade kunskapen i statistiska grupper.

Därmed inte sagt att vi kan skrota demokratin som sådan, förstås. Sunstein är noga med att lyfta fram att när det gäller värdefrågor finns förstås inget rätt eller fel i den mening som vi normalt avser när vi diskuterar kvaliteten på gruppbeslut. Värdefrågorna förblir diskussionsfrågor. Samhällets produktion av kunskap däremot kan revolutioneras i grunden genom att tillämpa Hayeks idéer om kunskapskoordination.

Benklers och Sunsteins böcker är stora analyser av informationssamhället. Benkler försöker visa hur nya produktionsformer utmanar vår förståelse av ekonomi och marknader. Sunstein hoppas demonstrera hur ny teknik kan användas för att producera kunskap på sätt som kan förändra samhällets sätt att fatta beslut och lära sig.

Båda böckerna innehåller rikligt med fotnoter, litteraturhänvisningar och exempel och de är ypperliga rapporter från den snabbt föränderliga informationssamhällsforskningen.

Både Benkler och Sunstein ställer stora frågor. Hur ser vi på det gemensamt skapade i kontrast till behovet av regler på upphovsrättens område? På egendom och allmänning? Hur vill vi att beslut skall fattas i framtidens samhälle – genom diskussion eller statistisk analys? Hur ska kunskap skapas och fördelas?

Vi har nu verktygen för att förändra hur kunskap skapas, används, fördelas och analyseras. Men hur ska förändringen se ut?