Den här förhandlingsronden är sista chansen för tvåstatsmodellen, förklarar Saeb Erekat för New York Times.
Han är Palestinas chefsförhandlare och refererar till en rond som ännu inte har satt igång, som ska börja med att palestinier och israeler sitter i olika rum i olika städer, och som nyligen höll på att ställas in i förtid, genom israelernas agerande i början av månaden, under Joe Bidens besök i Mellanöstern. Vicepresidenten var på plats för att förbereda förhandlingarna, och möttes av beskedet att Israel bygger ytterligare 1600 bostäder på ockuperat område.
Relationen mellan Israel och USA är sämre än på mycket länge, vilket har blivit extra tydligt under Benjamin Netanyahus pågående besök i Washington, liksom förhållandet mellan israeler och jordanier. Det gäller även relationen mellan de två palestinska rörelserna, Hamas och Fatah.
Kan det någonsin bli fred? Inte så länge man håller fast vid tvåstatsmodellen, hävdar den israeliske historikern Benny Morris i sin nya, uppmärksammade bok One State, Two States. Han granskar ingående de två vanligaste förslagen till lösning på konflikten, och finner bägge orealistiska och ogenomförbara.
Tvåstatsmodellen är en återvändsgränd, anser han, eftersom det inte går att flytta på de 500000 israeler som idag bor på ockuperad mark – men framför allt eftersom palestinierna aldrig på allvar har godkänt den lösningen, även om man på senare tid har gett intryck av att bejaka den, mest av allt för att vinna respekt i Europa och USA, som Morris ser det.
Att Jerusalem fick sin första ultraortodoxa borgmästare år 2003, att det sedan några år tillbaka inte längre finns biografer på Västbanken och i Gaza, blir för Morris tydliga och oroväckande tecken på hur Israel och Palestina blir alltmer religiösa och konservativa – något som förstås försvårar förhandlingar om till exempel Klagomuren och Klippmoskén.
Också enstatsmodellen är dömd, enligt författaren, för israelerna kommer aldrig att acceptera idén om ett land för två folk, av flera skäl, inte minst för att i en sådan statsbildning kommer palestinierna att bli i majoritet.
Fast en liten grupp judar har varit och är förespråkare för en gemensam stat, som flera av medlemmarna i den dåtida kulturföreningen Brith Shalom, inklusive filosofen Martin Buber. På 20-talet försökte man påverka judarna i Palestina att samarbeta med araberna, att bygga upp något tillsammans, av pragmatiska skäl, för man insåg att araberna måste vara med. Bara med dem som införstådda och delaktiga går det att genomföra det sionistiska projektet.
För några år sedan skrev den brittiskjudiske historikern Tony Judt en artikel i New York Review of Books, och pläderade där för ett land med två folk, av flera orsaker, inte minst för att staten Israel hör hemma i en annan tid, med ”sina omöjliga anspråk” på att vara både demokratisk och judisk.
Hur ska alla medborgare kunna få samma möjligheter i en stat som bygger på att den är judisk, och alltså främst är till för sina judiska invånare? Det går inte, enligt Judt.
Inlägget genererade en intensiv debatt, i Israel, Europa och USA, och diskussionen lever kvar – och återfinns till exempel i Yehouda Shenhavs bok In the Trap of the Green Line, som utkom denna månad och som handlar om huruvida den stora tröskeln är år 1967, då Västbanken och Gaza ockuperades, eller år 1948, då Israel bildades.
När uppstod det avgörande problemet, frågar sig författaren, och vad är det egentligen vi måste ifrågasätta? Shenhav, som är sociolog, tror på en stat för alla medborgare, inklusive judar, kristna, muslimer, druser och beduiner, och en uppdelning av landet i mindre regioner, små relativt självständiga kantoner, där invånarna på egen hand sköter religion, kultur och utbildning.
Men det dröjer, som Shenhav ser det. Han befarar att dagens situation kan bestå i ytterligare femtio år.
Också Morris presenterar en lösning, som har något slarvigt och desperat över sig, och som får förvånansvärt lite utrymme och eftertanke. Författaren tror på en federation mellan Palestina och Jordanien, ett förslag som Amman gång på gång har avvisat, och som ofta har lyfts fram av delar av den israeliska högern. Där välkomnar man förstås en lösning som gör att Israel slipper ”problemet”, som istället tas över av ett grannland.
Det vilar något tungt och uppgivet över Morris bok, en resignation som han delar med flera andra israeliska kulturpersonligheter, till exempel författaren Amos Oz. Sedan slutet av 60-talet har han varit aktiv inom både vänstern och fredsrörelsen, men utan att ha fått uppleva några bestående framgångar.
I själva verket tappar båda dessa rörelser anhängare och position, samtidigt som högern går fram, med hjälp av röster från tre stora konservativa grupper: de ortodoxa judarna, de sefardiska judarna (ursprungligen från Mellanöstern) samt de ryska judarna från före detta Sovjet.
Oz är 70 och förväntar sig inte längre att få uppleva en reell fred. Det kräver en mer liberal och öppen israelisk regering, menar han, till skillnad från den nuvarande, som går åt ett helt annat håll: en minister gör rasistiska uttalanden och en annan vill ta bort alla gatu- och vägskyltar som idag är på hebreiska, arabiska och engelska – och ersätta dem med skyltar som enbart är på hebreiska.
Den judiska traditionen rymmer en medveten och skiftande balans mellan det partikulära och det universella, mellan att främst vara jude och framför allt vara en del av mänskligheten. Nyligen förklarade Englands överrabbin, Jonathan Sachs, att Israel har blivit alltför partikulärt, alltför inriktat på sig självt.
Vi måste mogna, säger förre detta politikern Avraham Burg, annars går det inte att mötas i en förhandling. Han anser att den israeliska politiken präglas av djup misstänksamhet och aggressivitet, en hållning som är formad av Förintelsen – och som leder till att man nästan ständigt ser sig som hotad och som offer. I sin omdebatterade bok, The Holocaust is Over; We Must Rise from Its Ashes, försöker Burg visa hur landets ledning har fastnat i Förintelsen, en bindning som ”hindrar Israel från att utvecklas”.
Borde Israel erkänna det armeniska folkmordet? Genast, skriver Burg, vi har en tydlig roll just där, och i universell anda föreslår han att minnesmuseet Yad Vashem i Jerusalem ska byggas om för att också berätta om de andra folkmorden, från massmorden i Turkiet till slakten i Rwanda.
Fast det blir inget erkännande, för israelerna inbillar sig att de ”äger ordet folkmord”, skriver Burg, och de menar att det som andra folk har varit med om, som armenierna, det är snarare ”en tragedi”.
Men det går att mötas i en förhandling, även om det är svårt, menar den israeliska psykologen Carlo Strenger, som i en aktuell artikel på ledarsidan i New York Times föreslår ”terapeutisk diplomati”, för att rätt kunna hantera de kollektiva trauman som bägge dessa folk bär med sig – och de drömmar som de framöver är tvungna att ge upp.
Han riktar kritik mot både israeler och palestinier och hävdar att det inte går att förhandla om man endast är uppfylld av sina egna krav och anklagelser. Därutöver måste man ha inblick i vilka de andra är, och deras historiska bagage, kanske till och med vara empatisk.
En vecka efter Strengers artikel har samma ledarsida ett inlägg som går ut på att israeler och palestinier bums bör bege sig till Nordirland, för att där noga studera hur man äntligen fick slut på en annan utdragen och blodig konflikt.
Det vimlar av förslag, mer eller mindre seriösa, flera desperata, som om man måste göra något nu, genast. Men det finns också bedömare som inte ser situationen som akut, inte för Israels del, och som menar att israelerna kan fortsätta att leva som de gör ett bra tag till, särskilt nu när man har fått slut på beskjutningarna från Gaza, och blivit mycket bättre på att stoppa självmordsbombare från att komma in i landet.
Bor man i Tel Aviv möter man varken palestinier eller soldater i uniform. Staden kallas ”Bubblan” i folkmun; där frodas strandlivet, där blommar kulturen, och där skjuter fastighetspriserna stadigt i höjden, på samma gång som man effektivt avskärmar sig från övriga Israel. På sin höjd passerar ett par militärhelikoptrar högt ovanför Medelhavet.
Men går det verkligen att stänga av den andra verkligheten?
Den israeliske författaren Etgar Keret är övertygad om att precis alla påverkas av ockupationen, terrorn och krigen, som ”äter upp oss inifrån”. I hans noveller möter läsaren flera Tel Aviv-bor som plötsligt tappar kontrollen och exploderar, av ackumulerad rädsla och ångest.
Alla påverkas, och allt, och i ett aktuellt nummer av New York Review of Books skriver den israeliska författaren och forskaren David Shulman om två katastrofala beslut: att ockupera – och att låta medborgare bosätta sig på ockuperad mark. Därmed förde de politiska ledarna hans land på villovägar, och började urholka dess moraliska kärna.
Hur långt har det gått? För Shulman blir det viktigt att få veta hur dagens armé fungerar, vad som egentligen hände under kriget i Gaza, och vilka delar av Goldstone-rapporten som är korrekta:
”Som israel kräver jag att få reda på, bara för att ta ett enda exempel, om det verkligen var så, den 5 januari 2009, att israeliska soldater medvetet sköt en obeväpnad palestinsk man, iförd handbojor, och sedan förhindrade familjen att hjälpa honom, så att han därefter blödde till döds.”
Det finns få strimmor av ljus i Shulmans Israel, även om han på slutet lyfter fram Bryta tystnaden, en organisation av modiga före detta soldater som berättar offentligt om de övergrepp som de har sett, mot civila palestinier i Gaza och på Västbanken.
Det finns några andra exempel på civilt motstånd, men endast i Israel, och där utgör dessa aktivister en liten och kritiserad minoritet.
Kan det någonsin bli fred? Inte så länge man håller fast vid att USA till varje pris och i alla lägen ska understödja Israel, svarar amerikanen Jeremy Ben-Ami, grundare av en ny pro-israelisk lobbygrupp i Washington. J Street bildades som ett liberalt alternativ till Aipac, en äldre och mer etablerade lobby, och har en radikal framtoning: man kallar Israels utrikesminister för rasist, förespråkar Jerusalem som huvudstad för bägge länderna och har kritiserat Israel för kriget i Gaza.
Som Ben-Ami ser det måste USA bli mer aktivt, sätta tyngre press på den judiska staten, och ställa fler krav för att en uppgörelse ska kunna nås.
Kan det någonsin bli fred?
Inte så länge man håller fast vid att USA och andra ska göra jobbet, svarar den palestinske författaren Samir El-Youssef, som sedan 20 år tillbaka bor i London.
Han är övertygad om att freden kommer att dröja länge, mycket länge, för den måste komma inifrån, från folket, från mödrarna på bägge sidor som till slut får nog och sätter stopp för konflikten, genom att vägra offra fler av sina söner.
