Man sa mig att jag knappt skulle känna igen mig när jag kom till Island igen efter sju år. Ekonomin går för högtryck, Reykjavík växer över alla bräddar, det byggs högt och stort, och trafik­lederna får fler och fler filer; fram­tiden är här.

Visst var det sant. Den lilla storstaden med 200 000 invånare på sydvästra Island saknar inte några av samtidens trendmarkörer, inklusive otaliga­ ställen att inta caffè latte på. Men det starkaste intrycket var ändå att historien har gått baklänges de senaste åren – närmare bestämt berättelsen om histo­rien.

Våra föreställningar om historien kom under 1800-talet att avgörande präglas av tidens dominerande ideologi, nationalismen. De nationalromantiska berättelserna om varje folks säregna historia har historikerna sedan dess ägnat sig åt att skjuta i sank, men trots det seglar de ändå vidare som spökskepp i många sammanhang, inte minst i populärkulturen. Gustav Vasa räddade Sverige genom djärva äventyr i Dalarna­, det ”vet” många människor, oavsett­ hur ofta historikerna har punkterat myterna. I dessa tider när ropen efter nationell identitet skallar kommer den tradi­tionella, nationella historien tillbaka på många håll i västvärlden, så också på Island­.

En av Reykjavíks populäraste turist­fällor är Perlan, ett komplex av cisterner som samlar vatten från varma källor innan det svavelosande rinner ut i kranar och element i staden. Man har byggt ihop dem, satt in en konstgjord gejser och krönt det hela med en glaskupol med restaurang och utsiktsplattform. Sedan några år finns där också Saga Museum som utlovar att vi får möta ”history face to face”.

Här sparas inte på krutet. Betraktaren utrustas med hörlurar och förs på valfritt språk genom den äldsta isländska historien, gestaltad av mycket realistiska dockor i naturlig storlek, insatta i miljöer och dramatiska situationer. Här möter vi först Ingólfur Arnarson, just landstigen från Norge år 874. Enligt sagan kastade han sina högsätesstolpar över bord och lovade att sätta bo där gudarna lät dem driva i land. Detta blev, lämpligt nog, på platsen för det senare Reykjavík. Här står nu han och hans hustru Hallveig och ser ut som om de just har bestämt sig för att grunda den isländska­ nationen och är ganska nöjda med det.

Sedan fortsätter detta vaxkabinett genom­ Islands medeltida historia. Vi får möta Skallagrímur som står i smedjan, historie­skrivaren Snorre Sturlasson där han dikterar sina visdomsord, vi får se den siste­ katolske biskopen Jón Arason ligga på stupstocken och får vara med om en häxbränning. Allt är mycket naturalistiskt och det förevisas också filmsnuttar som visar hur man gjort avgjutningar av männi­skor för att kunna göra dockorna riktigt rea­listiska – som om det skulle övertyga oss än mer om att vi verkligen upplever ”history face to face”.

Ingólfur och Hallveig kan vi möta igen om vi beger oss till Borgarnes, en driftig liten stad en timmes bilfärd norr om Reykjavík. Här, i Egill Skallagrímssons och Snorre Sturlassons hemtrakter, har man inrättat Landnámssetur som skildrar kolo­nisatio­nen av Island.

Landnám (landtagning, kolonisation) är ett laddat begrepp i isländsk historieskrivning. Det ger associationer till tappra, frihets­älskande människor som inte ville leva under Harald hårfagres nya kungamakt i Norge och istället beslöt sig att grunda en ny nation på det obebodda Island­. Landnám är nationens födelse och också ett uttryck för dess frihet och dådkraft. Berättelsen om kolonisationen finns nedtecknad i Landnámabók, som detaljerat förtecknar vem som tog land var runt hela Island under landnáms­tiden. Utifrån Landnámabók skildras kolonisa­tionen med avsevärt högre­ konstnärlig kvalitet och kreativitet än i Perlan. Konkretionen är stor; vi kan trycka på knappar vid namnen på många av landnáms­männen och få se på en karta var de slog sig ner. Vi kan också gå en trappa ner och få en liknande guidning genom Egill Skallagrímssons saga, som presenteras livfullt och humo­ristiskt men utan någon antydan om att det bara är en saga. Allt tycks vara fakta­.

På hemsidan bröstar sig Land­námssetur med att man använt all tänkbar modern teknik, att konstnärer och formgivare har arbetat med de scener, tittskåp och installationer som utgör utställningen, och att de obligatoriska hörlurarna ger guidning på isländska, norska, engelska, tyska, franska, polska och italienska. Där nämns inget om att historiker har varit inblandade­. Det har de heller inte, lika lite här som i Perlan.

Problemet med den bild av Islands äldsta­ historia som ges i dessa utställningar är nämligen att den är forsknings­mässigt föråldrad. Närmare bestämt ungefär 100 år föråldrad.

Redan 1911 inledde lunda­historikern Lauritz Weibull sitt källkritiska korståg mot de äldsta nordiska källorna. Han visade att sagor, nedskrivna hundratals år efter händelserna, inte kunde säga oss något som helst om det de utgav sig att berätta om. Högvis med sagokungar sopades undan­ och den nordiska historien för­kortades med många sekel.

Weibulls synpunkter fick så småningom genomslag också i Norge och på Island­, även om man här än i dag gärna vill mena att man ändå, med försiktighet, kan bruka en del av den högmedeltida historieskrivningen också om tidigmedeltida och vikinga­tida förhållanden. Det är inte under­ligt eftersom man har så stora materialmängder från en tid när vi i Sverige inte har några källor alls. Men att skriva en detal­jerad händelse- och personhistoria för 800- och 900-talen utifrån källor från 1100-, 1200- eller rentav 1300-talet är det ingen som längre ger sig på.

En banbrytande studie av källorna till Islands äldre historia kom 1974 med Sveinbjörn Rafnssons avhandling om Land­námabók. Han avfärdade den som källa till kolo­nisatio­nen och menade att den handlade om att legitimera olika släkters jordinnehav vid tillkomsttiden. Den kom till vid 1100-talets början men omredigerades löpan­de för att passa de förändrade ägande- och maktförhållandena ända till sekelskiftet 1300, då nya förhållanden, inte minst bruket av diplom för att belägga jord­ägande, gjorde detta sätt att mytiskt förankra släktens ägor onödigt.

Om någon Ingólfur eller någon annan av de namngivna landnámsmännen funnits i verkligheten kan vi inte uttala oss om med de källor som står oss till buds, lika lite som vi kan säga exakt när de kom eller var de slog sig ner. Många andra ”sanningar” om Islands medeltid har också visat sig bygga på lösan sand. Men det är inte till sådana­ forskningsresultat man går när man ska förmedla historia på ett populärt sätt. Det är 1800-talets nationalromantiska historieskrivning, som kom till för att ge nationen en storslagen historia, som då kommer till heders. Historikernas mödor de senaste 100 åren tycks alltså ha varit förgäves.

Det är intressant att se vilka myter som används. Det är inte till tiden under norskt och danskt styre man vänder sig. Det verkar inte lika viktigt som det var under självständighetskampens tid att skildra hur landet underkastades de norska kungar­na och sedan sögs ut av danska kungar och köpmän (för övrigt också det en myt historikerna slagit hål på). Det är inte så mycket en konkret motbild i form av en fiende som frambesvärjs. Det är den allra äldsta historien som tycks mest populär, den som uppges handla om nationens rötter. Sagamuseet i Perlan utlovar att man får se ”ögonblicken som avgjorde vårt folks öde”.

Det är alltså nationalismens gamla tanke om historien som identitetsskapare som används. Som det ofta sägs i Västvärlden idag, vill man i globaliseringens och massinvandringens tider söka den egna identitetens historiska rötter. En liknande reaktion startade i Sverige för 15 år sedan, med utställningsprojektet ”Den svenska historien” och Herman Lindqvists återupp­rättande av det nationella historieberättandet.

Är det inte sunt att söka sin egen identitet för att kunna möta andra? Men problemet är att det aldrig finns något entydigt ”eget”. Våra kollektiva identiteter, som de natio­nella, är historiskt utvecklade och sålunda alltid underkastade förändringar. De som finns i dag är avgörande präglade av de senaste­ 200 årens nationalstatsbygge. Dess­utom är alla folkgrupper mer eller mindre blandningsprodukter. I sina värsta avarter går detta sökande efter rötterna väl ihop med populism och främlingsfientlighet: ”vi” har alltid varit ”vi” och ”de andra” hör egentligen inte till hos ”oss”. Vart ropen efter­ nationell identitet på historisk grund ytterst kan föra har vi sett i det forna Jugoslavien. Så illa lär det knappast gå i Sverige eller på Island men det växande identitetsskapande historiebruket är ändå uttryck för en obehaglig utveckling.

Mina vänner bland historikerna i Reyk­javík suckar och rycker uppgivet på axlarna­. Medierna och politikerna styr, säger­ de. Inte minst politikerna. År 2004 firades 100-årsminnet av att Island fick inre självstyrelse och parlamentarism med festligheter och utställningar i statens regi. Poeten och självstyrelsepolitikern Hannes Hafstein, som 1904 blev Islands förste minis­ter, ägnades en slående person­dyrkan. Historikerna protesterade men deras försök till nyanseringar drunknade i politikernas festtal.

D et finns dock ljuspunkter. Nationalmuseet i Reykjavík har nyligen öppnat en ny, fast utställning över Islands historia. Arbetet med den nya utställningen leddes av en historiker och flera av landets ledande historiker deltog. Redan titeln, ”Ett folk blir till”, antyder en mer konstruktivistisk än essentialistisk syn. Hela historien, fram till medieåldern, skildras som ett ständigt tillblivande utan pekpinnar om vad som är ”ögonblicken som avgjorde vårt folks öde”. På Nationalmuseet har ­vetenskapsmän, museifolk och formgivare tillsammans skapat­ en vacker och spännande utställning, uppbyggd kring autentiska föremål men också med roliga inslag, som tele­foner där man kan ringa upp det förflutna, en utställning som står på höjden av vårt vetande.

Och i centrala Reykjavík kan man gå ner i en garageliknande anläggning under ett nybygge och se de utgrävda resterna av en bosättning från omkring år 900. Här har man dessutom hittat en liten rest av en torvmur som är daterad till före år 871. Det är ett tecken bland flera inom arkeologin på att den exakta kronologin i sagorna inte kan stämma.

Trots isländska besökares ständiga frågor om det var här Ingólfur och Hallveig bodde, vägrar utställningen ge enkla svar. I stället visas, med förnämlig användning av all tänkbar medieteknik samverkande med arkeologiska fynd, hur människor, vilka de nu var, kan ha levt här för 1100 år sedan. De nationella myterna går att undvara. Det är möjligt att förmedla historia levande och spännande men samtidigt avancerat­, nyanserat och intellektuellt heder­ligt.