I dag väljer Island president. I det första presidentvalet efter den ekonomiska krisens utbrott hösten 2008 omväljs sannolikt den sittande presidenten Olafur Ragnar Grimsson för en femte period. Han utmanas av sex kandidater, av vilka enbart välkända tv-journalisten Thora Arnórsdóttir är en reell konkurrent. Med ett fåtal undantag har den sittande presidenten i Island utsetts utan val i de fall denna ställt upp för omval. Utmanare har i regel avstått eller dragit tillbaka sin kandidatur. Det stora antalet motkandidater och det faktum att de två huvudkandidaterna representerar två motsatta tolkningar av presidentens roll är tecken på förändringar i det isländska politiska landskapet.

I det senaste valet till det isländska parlamentet Althingi 2009 ville väljarna ha förändring. Det konservativa Självständighetspartiet gick i opposition efter två decennier av obrutet regeringsinnehav. En rödgrön regeringskoalition tog vid. En önskan om kontinuitet präglar däremot presidentvalet. Ingen har sedan Islands självständighet 1944 innehaft presidentämbetet lika länge som 69-årige Olafur Ragnar Grimsson. Han valdes första gången 1996 och kommer, om han sitter kvar till 2016, att ha varit president i sammanlagt 20 år. Inga begränsningar finns för omval av president i Island.

Trots personkontinuitet på posten har presidentens roll i det isländska politiska systemet radikalt förändrats i bankkrisens kölvatten. Under Grimsson har presidentämbetet omtolkats och politiserats. Hans popularitet och det folkliga förtroendet har bestått trots att han stod nära och var allierad med de nu hatade och i exil boende bankdirektörerna för de tre banker – Glitnir, Landsbanki och Kaupthing – som dramatiskt gick i konkurs 2008. Presidenten tvekade inte att använda sitt internationella kontaktnät för att marknadsföra de isländska bankerna under deras spektakulära tillväxt. De beskrevs som moderna vikingar från det perifera norr, vilka utmanade den europeiska banksektorn med nya metoder för management och ledarskap. I den ekonomiska uppgången sammanföll dessa tankegångar med den isländska självbilden av en liten framgångsrik och självständig stat, som kan utmana de stora bjässarna. Man hade utmanat England i torskkrigen på 1970-talet och nu gjorde Island det än en gång.

Paradoxalt nog har Grimssons missbedömningar inte tärt på populariteten. Han har använt presidentämbetets befogenheter för att agera som en politiskt institutionell motvikt till det politiska etablissemanget, vars ansvar för krisen utretts och prövats i domstol. Traditionellt har den isländska presidenten stått ovanför dagspolitiken och varit en representativ och enande symbol för republiken Island i kraft av sin person och kompetens. Tidigare uttryckte inte presidenten sin personliga åsikt i dagspolitiska frågor: Vigdis Finnbogadottir (president 1980–1996) erhöll mycken kritik då hon stödde Islands anslutning till det Europeiska ekonomiska samarbetsområdet i början av 1990-talet. Grimssons är den enda president som gjort bruk av grundlagens artikel 26, enligt vilken presidenten kan vägra signera en lag och därmed hänskjuta frågan till folkomröstning. År 2004 vägrade han underteckna en omdebatterad medielag, men eftersom regeringen drog tillbaka lagförslaget hölls ingen folkomröstning. Däremot har Island under kort tid haft två folkomröstningar om Icesave, som gällt lagförslaget enligt vilket Island skulle kompensera de brittiska och holländska staterna för att de kompenserat hundratusentals kunder som förlorat besparingar i den Landsbanki-ägda internetbanken Icesave. I folkomröstningen 2010 röstade 98 procent nej till lagen och i den andra folkomröstningen ett år senare motsatte sig 60 procent förslaget. Presidenten anklagades av kritiker för politisk opportunism och feghet: ”det hade varit modigare att underteckna lagförslaget givet det starka folkliga motståndet”. Orden är Hannes Bjarnasons, en av motkandidaterna i presidentvalet. Grimsson menar att han använder sig av de befogenheter grundlagen erbjuder och därmed ger folket en möjlighet att kontrollera de valda representanterna i frågor där de går i otakt med väljarna och böjer sig för internationella påtryckningar. Han är även en uttalad motståndare till ett isländskt medlemskap i EU och konfronterar ofta regeringen under de nu pågående medlemskapsförhandlingarna med unionen.

Varken den rödgröna regeringen eller parlamentet har lyckats återvinna väljarnas förtroende efter krisen. Det medborgerliga förtroendet för representativa politiska institutioner såsom parlament och politiska partier har aldrig tidigare varit så lågt. Enligt en aktuell undersökning har bara en av tio islänningar förtroende för parlamentet, medan 40 procent uppgav att de litade på de representativa politiska institutionerna före 2008. Medan Island steg för steg tagit sig ur den ekonomiska krisen har det politiska tonläget skärpts och konfliktnivån höjts. I stället för nationell samling och enhet råder politisk oenighet om politiska sakfrågor och politiska institutioners utformning. I en parlamentarisk utredning lades ansvaret för det isländska finansiella systemets sammanbrott 2008 inte primärt på de högt risktagande och oerfarna finansiella entreprenörerna, utan på de offentliga institutionerna. Den svaga offentliga regleringen och kontrollen av banksektorn, vänskapskorruption och hybris hos de politiska och ekonomiska eliterna angavs som underliggande strukturella orsaker. Utredningens etiska kommitté konstaterade att ”trots att ett flertal individer i den finansiella, administrativa, politiska och offentliga sfären, agerade försumligt och ibland klandervärt, återfinns de viktigaste lärdomarna i svaga sociala strukturer, i den politiska kulturen och samhälleliga institutioner. Det är ett gemensamt ansvar för den isländska nationen att arbeta för att stärka dem och skapa ett väl fungerande demokratiskt samhälle”.

Förklaringen till att konfliktnivån i det isländska samhället eskalerat är att de frågor som är på den politiska agendan skakar om de rådande maktförhållandena. Det är svårt att som den etiska kommittén efterlyser nå enighet i frågor som hotar olika gruppers befintliga maktbaser och intressen. Ett flertal sammanlänkande politiska processer visar hur de man i den statsvetenskapliga litteraturen kallar vetoaktörer har betydelse för möjligheten till reformer.

I arbetet med att ta fram en ny grundlag är den politiska polariseringen påtaglig, både med avseende på procedur och i sakfrågor. Diskussioner om grundlagsrevision har förekommit under lång tid, men det konservativa Självständighetspartiet, som traditionellt dominerat politiken, har alltid motsatt sig förändringar och gör så än i dag. Den ekonomiska och politiska krisen öppnade ett fönster för regeringen att initiera ett reformarbete. Den av parlamentet tillsatta grundlagskommittén har medvetet lyft ut de förberedande faserna från den parlamentariska arenan och de politiska partiernas räckvidd. 1 000 slumpmässigt valda islänningar deltog hösten 2010 till samråd om konstitutionella grundvärden. Därefter hölls ett val till ett konstitutionellt konvent bestående av 25 personer vilka skulle formulera ett förslag till grundlag. Valet ogiltigförklarades av högsta domstolen på grund av formfel i valprocessen, men parlamentet beslöt ändå att utse de personer som valts till konventet. De flesta är partipolitiskt obundna. Tanken var att om konventet formulerade ett enhälligt förslag kunde det inte negligeras. Sist och slutligen måste grundlagen godkännas av de politiska institutioner och de politiska partier vars befogenheter och förhållanden grundlagen reglerar. Det krävs två likalydande parlamentariska beslut med mellankommande val för att en grundlag ska vinna laga kraft. Eftersom Självständighetspartiet motsätter sig en ny grundlag har trycket på att höra folket i en folkomröstning varit starkt, för att kringskära de politiska partiernas handlingsutrymme att förhala eller förändra. En rådgivande folkomröstning kommer att hållas under hösten. Det är även denna gång oklart om och när Island får en ny grundlag.

Inte enbart formen för grundlagsrevisionen är föremål för oenighet, utan även konkreta förändringsförslag. Villkoren för hur naturresurser såsom vatten, geotermisk energi, gruvor och framför allt fisk ska utnyttjas är en het fråga. I grundlagsförslaget sägs att naturrikedomarna är gemensamma resurser och att nyttjandet kan överlåtas till privata aktörer enbart för begränsade perioder och till en marknadsekonomiskt skälig ersättning. Detta står i motsättning till existerande förhållanden då fiskeflottan enbart mot nominell ersättning erhållit fiskekvoter, som i stor omfattning sålts vidare till höga priser. Fiskekvoterna har koncentrerats till ”fiskemoguler”, som köpt upp fiskerättigheter från mindre fiskeflottor och samhällen. Den sjunde juni organiserade branschorganisationen för den isländska fiskeflottan en högljudd protestaktion mot förslag om omförhandlingar av fiskerättigheterna: Priset höjs och ett ny högre beskattning införs.

Valdistrikten och presidentens befogenheter är konfliktladdade maktfrågor. För närvarande krävs det betydligt färre röster för att bli parlamentsledamot från områden utanför Reykjavik än att bli vald från Reykjavik, och kritikerna anser att en förändring måste till för att alla röster ska vara lika värda. Förslaget är att Island blir ett enda valdistrikt. Den existerande ordningen med överrepresentation för de rurala områdena har givetvis haft politiska och ekonomiska konsekvenser, bland annat vad gäller fiskets och jordbrukets parlamentariska intresserepresentation. Dessutom har det hävdats att de små valdistrikten varit en grogrund för korruption och klientelism.

Det isländska presidentvalet speglar förändringar i den tidigare typiskt nordiskt samförståndsinriktade isländska politiska kulturen. De två huvudkandidaterna representerar olika uppfattningar om presidentens roll. Thora Arnársdottir förkroppsligar en traditionell syn på presidenten som en samlande och enande kraft ovanför de dagspolitiska konflikterna. Grimsson har kritiserats för att i folkets namn skapa och underblåsa konflikter och därmed ytterligare undergräva de representativa politiska institutionernas redan svaga legitimitet och försvåra ett samförståndsinriktat reformarbete. Hans svar på kritiken är att han tolkar presidentens grundlagsgivna maktbefogenheter såsom dessa ursprungligen tänktes. Presidenten kan och ska agera som en säkerhetsventil i kriser och ge folket en röst inom ramen för de politiska institutionerna. Framtiden får utvisa om det befintliga politiska systemet kan återvinna medborgarnas förtroende eller om flera instrument krävs för medborgerlig kontroll som folkomröstningar och starkare presidentmakt.