”Moments Preserved” – bevarade ögonblick – heter en av Irving Penns mest kända böcker. Den kom ut redan 1960 och har underrubriken ”åtta essäer i fotografi och ord”. Gemensamt för materialet är att bilderna tillkommit på uppdrag av tidningen Vogue och inledningen är skriven av den legendariske art directorn Alexander Liberman. Tonen är anspråksfull och det är om en konstnärs arbete han uttalar sig. I Penns bilder möts, menar Liberman, fotografins sakliga registrerande av den yttre verkligheten och en djupt personlig sensibilitet. Han skriver också att viljan till gestaltning och begäret efter skönhet är det som mer än något annat formar Penns egenart. Boken är ett exempel på Irving Penns förmåga att verka inom både den kommersiella fotografin och konsten – två världar som ofta betraktas som varandras motsatser.
Denna dubbla hemhörighet tar sin början redan i samband med studierna i måleri och teckning på Philadelphia Museum School åren 1934–38. En av lärarna var den grafiske formgivaren Alexey Brodovitch och genom honom fick Penn möjlighet att praktisera på tidningen Harper’s Bazaar där Brodovitch var art director. De arbetade tillsammans i New York för varuhuset Saks 1940, men besviken över uppdragsgivarnas konservatism lämnade Penn tjänsten och reste till Mexiko för att måla. Här började han också fotografera och i fortsättningen kom detta att bli hans uttrycksform. Väl tillbaka i New York fick han jobb som assistent åt Alexander Liberman på Vogue och nu började ett kreativt samarbete av sällsynt fruktbart slag. Inledningsvis var Penns arbetsuppgifter inte definierade men han skissade på omslag som presenterades för tidningens fotografer Horst P Horst, Cecil Beaton och Erwin Blumenfeld, vilka hörde till periodens mest uppburna. De var välvilliga men avvisande och Liberman föreslog då att Penn själv skulle genomföra sina idéer.
Hans första arbete som fotograf åt Vogue prydde omslaget till oktobernumret 1943. Aldrig tidigare i tidningens historia hade det varit i formen av ett stilleben, men fler skulle det bli. Ända till slutet av sitt liv fotograferade Penn för Vogue och vid olika tillfällen har han lyft fram den stora betydelse samarbetena med Liberman, Anna Wintour och Phyllis Posnick har haft för hans arbete. Det är lätt att förstå Penns tacksamhet, eftersom den kommersiella fotografin är helt beroende av beställarnas ambitioner och kunskaper.
Men trots den närmast symbiotiska relationen blev han redan i mitten på 60-talet öppet kritisk till utvecklingen inom modemagasinen och sade bland annat att den tryckta sidan, som tidigare var hans och många andra fotografers mål, nu blivit en återvändsgränd. Allt fler skulle bestämma över tidningens utseende och inriktning och fotografens inflytande minskade i samma takt som marknadsanalytikers, reklamkonsulters och ekonomers ökade. Om detta kan man läsa i John Szarkowskis katalogtext till Irving Penns retrospektiv på Museum of Modern Art i New York 1984. Vogue och MoMA är de två hörnstenarna i Penns karriär och man kan konstatera att få andra fotografer har åtnjutit samma privilegierade position inom såväl finkulturens område som modets och reklamens.
Det finns skäl att återvända till titeln ”Moments Preserved”, eftersom den berör en av fotografins centrala tankefigurer – mediets unika förmåga att fånga tiden. Föreställningen är särskilt förbunden med den genre som har gatan och stadens offentliga rum som sitt fält. Likt en flanör rör sig fotografen bland människorna och fångar händelserna i flykten. Förmågan att förutse är avgörande för resultatet, men också kraften att göra val och komponera i stunden. Ingen är mer förknippad med denna hållning än den franske fotografen Henri Cartier-Bresson, som myntade begreppet ”det avgörande ögonblicket” – den bråkdel av en sekund då allt kulminerar och bilden blir till.
Trots att ögonblicket lyfts fram också i Irving Penns fall var han från första början en fotograf av en helt annan skola. Hans arbeten är djupt förankrade i den tradition som i stället omskapar världen i ateljéns slutna rum. Skillnaderna mellan de två förhållningssätten är grundläggande. I det första fallet handlar det om att välja bort, att sortera i den ständigt pågående strömmen av intryck. I det andra är utgångspunkten det tomma rummet – i överförd mening det vita arket – och allt som blir en del av bilden har aktivt valts ut och handgripligen ställts in. Den senare processen är ackumulativ och del läggs till del. För den som söker kontroll över varje moment är denna metod en befrielse.
För Irving Penn utgjorde dock ateljén inte den enda avgränsningen. Han arbetade dessutom inom väletablerade genrer som porträtt, stilleben och aktstudier. Inskrivandet i en befintlig repertoar av uttryck skapar en historisk kontinuitet men också legitimitet. Mot bakgrund av de höga ambitioner som ryms i Penns konstnärskap får det senare en särskilt betydelse, eftersom fotografin saknar måleriets självklara status. Den genre han mer än någon annan förknippas med är porträtten och till studion kom från slutet av 40-talet och framåt tidens främsta författare, musiker, konstnärer och andra kulturpersonligheter.
Redan i de tidigaste exemplen är rekvisitan minimal – möjligtvis en stol eller något annat att sitta på – och personerna avbildas mot en enhetlig fond. Den avskalade miljön och det skulpterande ljuset får människorna framträda med en häpnadsväckande tydlighet. I fotografins barndom föreställde man sig att kameran bokstavligen absorberade en del av den avbildades själ och den starka närvaron i Penns porträtt gör att tanken inte känns helt främmande.
Till de mest uttrycksfulla hör en serie där modellen placerats i ett hörn konstruerat av två snedställda skärmarväggar. Det begränsade utrymmet förhöjer koncentrationen och personerna tycks uppföra sig själva som på en scen. I bilden av en ung Truman Capote har Penn dessutom valt en vinkel som gör att vi får en glimt bakom den tunna skärmen och det stöd som håller den på plats. Men porträtten kunde också i en bokstavlig mening vara betydligt mer närgångna och då konfronteras betraktaren med ansikten där varje rynka, por och blemma förstoras. Till denna grupp hör porträtten av Ingmar Bergman och på det ena pressar regissören sina fingrar djupt in i ögonen. Med tanke på seendets betydelse för både Penn och Bergman får det hela en obehaglig laddning.
Var Penn än fotograferade och vem han än porträtterade utgjorde ateljén den givna ramen. I serien ”Worlds in a Small Room” har han uppsökt platser långt bort från sin egen hemvist på Manhattan och med en portabel studio skapat de nödvändiga förutsättningarna. Frilagda från sina naturliga sammanhang och sin sociala miljö träder människor från världens alla hörn oss till mötes. Det är deras kroppar, kläder och åtbörder som fångat Penns intresse. Fascination för hur människors visar upp sig och omsorgerna om det yttre löper som en röd tråd genom Penns arbeten. Det gör ingen skillnad om det är modeller i Paris, maskbeprydda krigare i Nya Guinea, beslöjade beduiner från Saharas öknar eller kvinnor från Kamerun vars hud är så tatuerad att den påminner om textil – i första hand står det omedelbar synliga i fokus. Med samma nyfikenhet riktade han på 60-talet blicken mot hippies och medlemmar i Hells Angels i San Francisco och deras apparition framstår som minst lika häpnadsväckande.
Irving Penn gestaltar tingen med samma upptagenhet som han porträtterar människor. Från 1951 finns en bild med den beskrivande titeln ”Large Sleeve” och varken förr eller snare har ärmen på en blus blivit betraktad med samma kyliga hängivenhet. Med fotografins förmåga att återge detaljer blottas varje fiber i det halvgenomskinliga tyget och den delikata bården av spets.
I de otaliga uppställningarna av föremål som Penn gjort under flera decennier finns en spänning mellan formalistisk lekfullhet och ett allegoriskt allvar – de balanserande och skrattande kranierna i ”De fattiga älskande” (1979) påminner oss om lyckans förgänglighet. Stillebentraditionens vanitas-tema finns också i serien ”Street Material” där Penn har fotograferat cigarettfimpar, pappersmuggar och annat skräp han funnit i rännstenen. Uppförstorade blir nedbrytningen iögonenfallande. Tingen är på väg att helt upplösas och förvandlas till mull. Men bilderna är också ett exempel på fotografins förmåga att transformera det mest förbisedda och triviala till något som fängslar vår uppmärksamhet.
På ett grundläggande plan handlar fotografi om ljus och i Penns arbeten finns två olika karaktärer: dels omsluts motivet av ett på samma gång distinkt och milt dagsljus som skänker världen tyngd och taktilitet, och dels badar föremålen i ett kliniskt och vitt sken som reducerar volymen och betonar ytornas glans. I det senare fallet blir uttrycket skarpare och hårdare. Den sensualitet som utmärker Penns bilder får här ett brutalare drag. I ett stilleben från slutet av 80-talet skrevar ett par flådda grodlår mot en vit bakgrund och på ett surrealistiskt vis har de sammanställts med ett ostron där två sniglar kryper. Det är mat men ser ut som ett monster avbildat i ett avslöjande och skugglöst ljus. Det våldsamma draget är påtagligt också i bilderna av munnar där läpparna dras ut av blanka metallobjekt eller är täckta med tjocka lager av läppstift. Att de starka färgerna smetar utanför läpparna förstärker effekten. Allt handlar om blicken – den inträngande och begärande – och oberoende av motiv är Penns bilder i en bestämd mening alltid erotiska.
Irving Penns betydelse för svensk fotografi är knuten till verksamheten på Camera Obscura i Stockholm. Galleriet grundades 1977 av Lennart Durehed, som hade varit assistent åt Penn, och art directorn Lars Hall. Öppningsutställningen visade Irving Penns platinabilder och i det rådande kulturklimatet kunde inget vara mer fel. Fotografin präglades starkt av dokumentära och samhällskritiska ideal och protesterna mot galleriet var högljudda.
Utställningen blev ett exempel på den kommersialisering man vände sig emot och i grunden fanns en kritik av synen på fotografi som konst. Man menade att exklusiviteten fjärmade mediet från dess demokratiska potential och att betoningen av de formella aspekterna gick ut över innehållet. Men det var också många som uppskattade fotografiernas estetiska och hantverksmässiga kvaliteter och publiktillströmningen var stor. Irving Penn visades ytterligare tre gånger innan galleriet stängde 1983. Då hade det fotografiska landskapet i Sverige förändrats och i denna rörelse mot en mer konstnärlig inriktning spelade Irving Penns bilder en inte obetydlig roll.
