Internetcafé i Changzhi i Kina.
När internet var ungt var det en självklarhet att den nya informationsåldern skulle leda till diktaturernas kollaps världen över. Skälen till denna förhoppning var flera: för det första gjorde många observationen att diktaturer världen över alltid hade varit beroende av att kunna kontrollera informationsflöden i de stater de styrde. Inget straffades så hårt som en avvikande, offentligt uttryckt åsikt. För det andra menade man att internet skulle leda till att människor snabbt och enkelt kunde kommunicera med varandra och på detta sätt organisera ett starkt och mobilt motstånd – en prognos som besannades bland annat i den sms-revolution som Filippinerna kom att genomgå, där sms användes för att organisera demonstrationerna som ledde till maktskifte. För det tredje menade man att internet till sin natur var frihetligt, att det skapade en förebild, en utopi som
i kraft av sitt exempel skulle vrida världen i liberalare riktning.
Det är för tidigt att fälla avgörandet
i frågan om det ligger något i dessa optimistiska antaganden. Men det tycks klart att det finns besvärande paradoxer i det sätt som internet utvecklats på som svär mot åtminstone de mer naiva scenarier som målats upp av nätet som frihetens murbräcka mot diktaturerna.
I ”Who Controls The Internet” (se under strecket 22/5 2006) tecknas en tydlig invändning som baserar sig på att statens tvångsmakt och våldsmonopol fortfarande spelar en betydande roll. Du kan mejla, blogga och surfa så mycket du vill. Det förändrar inte det faktum att du blöder – för att uttrycka det brutalt. Problemet med det resonemanget är att det trots allt tycks finnas tecken som tyder på att internet utvecklar diktaturer i frihetlig riktning. Samtidigt som den nya tekniken stärker samma diktaturers kontrollmakt genom övervakningstekniska framsteg.
Internet tycks alltså ha lett till både mer frihet och till hårdare kontroll. Hur är detta möjligt? Det är ett av huvudproblemen i Johan Lagerkvists utmärkta doktorsavhandling The Internet in China: Unlocking and Containing the Public Sphere (Lunds universitet, 215 s). Avhandlingen utgörs av ett antal artiklar och en kappa som väver samman de olika teman som artiklarna behandlar till en synnerligen läsvärd redogörelse för hur de nya medierna i Kina påverkar den offentliga sfären.
Lagerkvists forskning utgår delvis från intervjuer med aktörer på den kinesiska mediemarknaden, vilket ger en intressant inblick i hur den politiska logiken fungerar. Särskilt intressanta är de beskrivningar han ger av hur villkoren för yttrandefriheten omförhandlas utifrån kommersiella intressen och värderingar.
Ett exempel som visar hur det kommersiellt gångbara förflyttar det politiskt möjliga yttrandet i positiv riktning finner Lagerkvist i exempelt med Mu Zimeis sexblogg. En kantonesisk kvinna under pseudonymen Mu Zimei (hennes verkliga namn var Li Li) bloggade om sina sexuella äventyr och rapporteringen i Kina ledde sedermera till att kulturdepartementet där förbjöd hennes tryckta texter (detta hindrade henne inte; numera podcastar hon sina sexuella äventyr). Men rapporteringen kring bloggandet, uppmärksamheten hon fick och de kommersiella hänsyn som medierna insåg att de kunde ta ledde till en intressant förflyttning av yttrandefrihetens gränser.
En aldrig så liten mångfald leder till en aldrig så liten konkurrens och i denna kan publicerandet av det kontroversiella ge marknadsandelar. Det kan räcka för att skifta balansen lite i frihetlig riktning.
Men man ska inte göra sig några illusioner om att det leder till absolut frihet. Tvärtom är det ju just som Lagerkvist skriver: friheten må öka i Kina till följd av internetanvändningen, men det gör också kontrollen. Hur hänger då detta ihop?
Lagerkvist arbetar bland annat med begreppet ”ideotainment” för att visa hur diktaturen kan skärpa kontrollen över folket med ny teknik. I denna sammansmältning av ideologisk propaganda och underhållning kan regimen finna nya sätt att påverka människor på. Det handlar inte om att kväsa åsikter, utan om att skapa nya åsikter. Och här finns en viktig och central insikt i Lagerkvists forskning: den kinesiska regimen har insett att det inte går att förbjuda internet, eller att kontrollera hela innehållet. Men de har samtidigt insett att de har enorma resurser att fylla internet med ett innehåll som ligger nära regimens egen verklighetsbild. Det är inte undertryckandet av åsikter så mycket som främjandet och skapandet av åsikter som ger den ökade kontrollen över folket.
Häri ligger en obehaglig överraskning för de teknolibertarianer som trodde att tekniken skulle få alla diktaturer att rämna. Antagandet att diktaturerna världen över skulle streta emot visar sig nu vara obegåvat och farligt: varför skulle någon diktatur välja bort det absolut mest kraftfulla propagandaverktyg som skapats?
Det viktiga är att lära sig opinionsbildningens villkor på nätet – det går inte längre att fortsätta i samma hjulspår som när medierna lätt kunde statskontrolleras, och misshagliga journalister deporteras. Diktaturen måste kombinera stora officiella nyhetssajter med kommentarer på bloggar, till synes personliga webbplatser, nyheter och e-postlistor med en fristående stämpel, men som ligger nära regimens ståndpunkter. En svärm av övertygande budskap från en vid krets avsändare.
Lagerkvist noterar också vilka obehagliga bitoner ordet e-förvaltning får i en diktatur. Möjligheten att utöva diktaturen med ny teknik förskräcker naturligtvis, och Lagerkvist gör klart att när den nya tekniken införs i Kina är det med fast hand ovanifrån och utan konsultationer eller ens ett rudimentärt intresse för vad folket verkligen vill ha. Lagerkvist belyser också vilken enorm skillnad en e-förvaltning skulle kunna innebära för maktbalansen mellan lokalt och centralt
i Kina. I detta jättelika land skulle kommunikationstekniken både kunna vidga den centrala regimens inflytande lokalt och samtidigt göra det möjligt för lokala klagomål att höras ända in i regeringens salar. Det skulle i sig innebär en risk, eftersom det då inte längre går att låtsas höra illa när regionerna runtom i landet klagar. Makthavarna i centrum kan inte längre skylla på att man ingenting visste.
Och här är Lagerkvist inne på den andra axeln i diskussionen om frihet, internet och Kina: kommunikationen. Ofta när vi diskuterar vilken inverkan internet kommer att ha på Kina talar vi om informationen, om informationsspridning och publicering. Det är ingen oviktig aspekt – enligt vissa uppgifter har Kina i dag 30 miljoner bloggare – men publicerad information är bara en pusselbit. Den andra, kanske viktigare aspekten, är trots allt att medborgarna nu kan kommunicera med varandra.
Det är givetvis inte entydigt positivt. En märklig konsekvens av detta är de kinesiska e-lynchningar som den intresserade läsaren kunnat läsa om i olika medier. Med hjälp av nätet organiseras veritabla människojakter: på en västerlänning som på sin blogg påstod sig ha haft omfattande sexuella relationer med kinesiska kvinnor (en blogg som enligt vissa uppgifter senare visade sig vara en bluff), på en kvinna som med sin stilettklack spetsat en kattunge och på en student som haft en affär med sin lärare. Författaren till den första bloggen hotades med ett kok stryk, och flera personer lär ha försökt leta reda på honom – om han nu existerar. E-lynchmobben drivs av en blandning av främlingsfientlighet och mobbmentalitet.
Att nätet kan användas till att arrangera lynchningar likaväl som spontana frihetliga revolutioner är ingen överraskning, och förmodligen oroar sig den kinesiska regimen mer över detta än över bloggarna. Om inget annat visar e-lynchningarna ju att det är enkelt att organisera olika typer av aktioner med nätet som enda verktyg. Men samtidigt vägrar regimen att tala om hur kontrollförsöken ser ut. På anrika Foreign Policys blogg kunde man nyligen läsa ett uttalande från Li Wufeng – en av de högst uppsatta internetkontrollanterna i Kina – som blankt förnekade att internet kontrolleras alls, och som dessutom påstod att blott ett dussintal personer arbetade med att övervaka nätet. Den verkliga siffran tros ligga mellan 30 000 och 100 000 personer enligt Berkman Center for Internet and Law vid Harvard.
Visst, den kinesiska regimen erkänner viss filtrering, men pekar – genant nog – på EU och USA och konstaterar att vi gör samma sak med rasistiskt innehåll och barnpornografi. Kina använder detta som ursäkt för att upprättahålla en viss ”hygien” på internet – en hygien som lett till fängslandet av mer än 60 personer för att de publicerat information på internet. Kina är i dag det land i världen som har flest fängslade cyberdissidenter.
Lagerkvists avhandling visar något intressant för alla de företag som nu funderar på hur de skall förhålla sig moraliskt till den nya kinesiska marknaden. För det första tycks det ganska klart att den omförhandling av den offentliga sfären som Lagerkvist utforskar påverkas till det bättre med internets införande. Och även om Lagerkvist inte särskilt granskat internetföretagens ansvar på den kinesiska marknaden så tycks det som om han menar att den kommersiella logiken tänjer gränserna för det som låter sig sägas.
Det är viktigt att minnas i en tid där tonen mot de företag som handlar med och etablerar sig i Kina håller på att skärpas. Nettoeffekten av internet på den kinesiska medborgarens frihet är otvivelaktigt positiv. Det är också märkligt att de granskningar som finns av hur företag som Yahoo, Google och Microsoft beter sig i Kina helt saknar jämförelser med de kinesiska företag som finns – mer eller mindre helägda. Så har man till exempel undvikit att jämföra de tre amerikanska jättarna med Baidu – den absolut dominerande kinesiska sökmotorn, som också är den mest besökta kinesiska webbplatsen. Gjorde man det skulle man tydligt se att det som de amerikanska företagen gör – deras bud i omförhandlingen av den offentliga sfären för att tala med Lagerkvist – tar Kina i frihetlig riktning. Baidu kollaborerar nämligen öppet och angeläget med den kinesiska regimen på ett sätt som inget av de amerikanska företagen ens närmar sig. Googles strategi – att tydligt visa upp censuren och dessutom kämpa för att endast lagakraftvunna domar skall kunna leda till borttagning av sökresultat – är tvärtom kraftigt liberaliserande.
Samtidigt hävdar Lagerkvist att förändringen drivs av de statsägda medieföretagen – vilket kan tyckas än mer paradoxalt. Han menar åtminstone att förändringen legitimeras av dessa företag och att de i vissa fall driver utvecklingen. Kina utvecklas efter sitt eget sinne och i sin egen takt, noterar Lagerkvist i avhandlingens avslutningsord. Utifrån kommande krafter har inte avgörande betydelse.
Kanske är det så. Men samtidigt tycks det inte helt osannolikt att de statsägda mediehusen faktiskt fungerar som en sorts sista försvarslinje som låtsas röra sig frivilligt, när den i själva verket trycks bakåt av en anstormning av information och kommunikation från resten av världen.
Entydigt är i alla fall att Lagerkvist skrivit en tänkvärd och djuplodande avhandling om en av framtidens största frågor: om hur internet och Kina kommer att påverka varandra. Det tycks nu klart att samtidigt som den generella friheten ökar så ökar också regimens förmåga att kontrollera utvalda och på förhand identifierade grupper och ämnen med stor kraft.
Internet besegrade inte Kina. Men Kina har långtifrån besegrat internet.
