Det vilar ett skimmer av mystik över den spanska medeltiden. Här möttes västerland och österland i en sammanstötning vars verkningar ännu inte helt har avklingat. För 1800-talets resenärer började österlandet i Europas sydvästra hörn. Den faktiska geografins väderstreck betydde mindre, det var den kulturella riktningen, utpekad av tidens orientalister, man intresserade sig för. I Spanien kunde turisterna beskåda resterna av muslimernas al-Andalus i form av byggnadsverk som Alhambra utanför Granada och den stora moskén i Cordoba. I den spanska kulturen fanns också något annat, mer främmande, än i till exempel den italienska, med dess klassiska arv. Det var inte nödvändigt att bege sig bortom Europa för att uppleva det exotiska. I Spanien fann konstnärerna pittoreska motiv med orientalisk prägel. Spanska toner hördes i tidens musik och i litteraturen kunde spanska motiv fungera stämningsskapande.
Orientalismen betraktas numera oftast som ett medel för européerna att intellektuellt och konstnärligt befästa sina koloniala ansträngningar att lägga under sig nya territorier, men man kan med fog hävda att den snarare bidrog till att förändra européernas syn på sig själva och omvärlden. Vad gäller Spanien kom det orientalistiskt präglade intresse som inte minst fransmännen visade för landet och dess kultur att lyfta fram det muslimska arvet. Det hade länge varit nedtonat, för att inte säga undertryckt, såväl i den spanska självförståelsen som i historieskrivningen. Strävandena efter att forma en nationell spansk identitet har haft högst påtagliga konsekvenser för synen på den tidiga historien och effekterna sträcker sig långt utanför landets egna gränser.
Den traditionella historieskrivningen är välbekant. Efter ett snabbt erövringståg genom norra Afrika landsteg muslimerna år 711 vid Gibraltar, en klippa som fick sitt namn efter de nyanländas härförare. Mindre än 100 år hade gått efter Muhammeds död. Uppmarschen genom iberiska halvön gick raskt och 732 stod muslimska trupper ända uppe vid Poitiers, där Karl Martel vann ett avgörande slag och satte stopp för vidare muslimsk expansion i västra Europa. Det skulle emellertid dröja tills 1492 innan ”det katolska kungaparet”, Ferdinand och Isabella, intog det sista muslimska fästet på spansk jord. Återerövringen var därmed fullbordad.
Denna skildring har under senare tid fått konkurrens i form av en annan berättelse, bättre anpassad till dagens mindre eurocentriska världsbild. Enligt den var al-Andalus, muslimernas spanska välde, ett multikulturellt samhälle där människor av olika trosriktningar levde sida vid sida i jämlikhet och harmoni. Tillsammans skapade muslimer, kristna och judar under islamisk överhöghet en kultur som förvaltade arvet från antiken, bland annat genom omfattande översättningsverksamhet, samtidigt som de utvecklade nya gränsöverskridande intellektuella och konstnärliga strömningar. Allt detta raserades av de kristna fundamentalisterna efter det att muslimerna tvingats lämna ifrån sig makten.
Att historien skulle kunna återberättas så som det egentligen var är en from förhoppning som dagen professionella uttolkare av det förflutna knappast tror sig kapabla att uppfylla. En rimligare uppgift är då att försöka ge en så tillförlitlig bild som möjligt utifrån de källor och det material som finns kvar, det vill säga ett tolkningsarbete som strävar efter sannolikhet i stället för sanning. I bästa fall kan detta också fungera som motgift mot alltför enkla och absoluta uppfattningar. Vad gäller den spanska medeltiden är den i dag föremål för stort internationellt intresse och det råder ingen större brist på historiska studier av perioden. Ett originellt bidrag till den växande litteraturen är The Arts of Intimacy: Christians, Jews, and Muslims in the Making of Castilian Culture (Yale University Press, 395 s). Verket har inte mindre än tre författare – Jerrilynn Dodds , María Rosa Menocal och Abigail Krasner Balbale – men med tanke på ämnets karaktär och komplexitet är detta högst förståeligt.
Det som denna trio av amerikanska forskare har åstadkommit är inte ytterligare en historisk genomgång av händelseförloppet under al-Andalus uppgång och fall, utan en skildring av den kulturella utvecklingen under epoken. Syftet är inte bara att kartlägga själva det intellektuella och konstnärliga landskapet, utan att även visa på hur denna kulturella kreativitet fungerade formativt för tillkomsten av den kastilianska kulturen, stommen i det spanska nationsbyggandet.
De tre historikerna väljer, inte helt överraskande, Toledo som framställningens centralort och härifrån gör de utblickar mot andra delar av den iberiska halvön. Toletum kallade romarna den typiska provinsstad som de byggde på platsen för en keltisk bosättning. Här inrättade goterna sitt centrum när de tog över efter de romerska kolonisatörerna. För muslimerna blev detta också med tiden en viktig plats i det al-Andalus som utvecklades efter landstigningen i början av 700-talet. När de kristna intog staden 1085 var den en livaktig intellektuell miljö med moskéer och andra byggnadsverk som vittnade om utvecklingen under århundradena efter goterna. För de kristna blev Toledo Kastiliens huvudstad.
Arkitekturen behandlas utförligt i ”The Arts of Intimacy” och den är en källa som berättar mer än man anar vid första ögonkastet. Till exempel går bruket av de hästskoformade valvbågar som är så typiska för den spanska medeltida byggnadskonsten tillbaka till förislamisk tid. I al-Andalus förekom de i kyrkor, moskéer och synagogor, men de fick sin form redan av goterna. Den ofta återkommande randningen i välvningen, där olikfärgad sten varvas, var ett effektinslag som muslimerna förde med sig från Mellanöstern, där det hade introducerats av romarna. Stildrag brukades utan att de uppfattades som tillhörande den ena eller den andra gruppen. På samma sätt förhöll det sig inom hela det kulturella fältet. Arabisk poesi kom att influera de kristnas litteratur, med verkningar även i provensalsk lyrik. Det fanns inte tre distinkta kulturer som befruktade varandra med lån, utan en kultursfär med öppna gränser mellan de grupper som befolkade den och med trådar bakåt i tiden och ut över världen.
Samhällslivet var däremot inte lika fritt från begränsningar och restriktioner. Under muslimskt välde tolererades kristna och judar, men på bestämda villkor. De tilläts utöva sina religioner och att styra sig själva i vissa avseenden, exempelvis avgöra familjerättsliga frågor. Religionsutövningen skulle dock försiggå diskret och under inga omständigheter vara utåtriktad, allt som kunde tolkas som missionerande straffades hårt. Judar och kristna ålades också en särskild skatt. Förhållandena skiftade dock avsevärt under århundradena, både inom de muslimska och inom de kristna territorierna. Judarna utsattes ibland för övergrepp från muslimer, ibland från kristna. Tolerans och förtryck förekom under både muslimsk och kristen regim, allt beroende på tid och plats.
Toledo blev efter de kristnas övertagande en av Europas främsta intellektuella mötesplatser, med omfattande bibliotek som samlats av muslimska lärda. En engelsman som vid slutet av 1100-talet hade begivit sig till Paris för att studera fann universitetslivet där dominerat av professorer som han ansåg vara åsnor. De satt begravda i sina luntor och grubblande över meningslösa trivialiteter. Han fortsatte söderut till Toledo för att där finna vad han sökte, sällsynta skrifter och riktiga intellektuella. Vid den här tiden hade staden dessutom utvecklats till centrum för en översättningsverksamhet där kristna, muslimer och framför allt judar arbetade med att tolka arabiska och hebreiska texter till latin. Vardaglig kommunikation mellan Toledos invånare skedde på arabiska eller på den lokala kastilianska varianten av romanskt folkspråk.
De språkliga förhållandena belyser hur intrikata relationerna mellan de olika grupperna var. Många kristna och judar ”arabiserades” under muslimsk tid och folkspråket var inte främmande för muslimerna. I Toledo utvecklades kastilianskan, som skulle bli det spanska riksspråket. Detta skedde under inflytande från den fler- och blandspråkliga verklighet som tillhörde vardagen under stadens storhetstid som översättarmetropol. Betydande i denna process var att det gjordes många tolkningar till folkspråket av arabisk poesi, vilket hjälpte till att etablera kastilianskan som litterärt språk. Översättningar till latin rörde främst texter av annat slag, inte minst de grekiska vetenskapliga skrifter som hade översatts till arabiska i Baghdad. Under kristen tid i Toledo uppstod större behov än tidigare av översättningar, eftersom kunskaperna i litterär arabiska efter hand blev sämre. Intellektuella från det övriga kristna Europa efterfrågade dessutom texter på latin.
De kristnas framryckningar på muslimskt territorium var under lång tid inte ett led i någon samlad, religiöst motiverad, strategi och därför genomfördes heller ingen kulturell eller etnisk rensning. När korstågen blivit en europeisk institution med betydande ideologisk överbyggnad kom återerövringen av de för kristenheten förlorade spanska territorierna att infogas i projektet. Efter det att de sista resterna av al-Andalus hade övertagits av de kristna var det trots detta inte muslimerna som tvingades välja mellan att ge sig av eller tvångskristnas. Det var judarna. De rättigheter som muslimerna tillerkändes skulle dock inskränkas efter hand och drygt hundra år senare var det deras tur att ställas inför samma val.
Något jämlikt multikulturellt paradis etablerades aldrig under spansk medeltid, vare sig på de kristna eller på de muslimska områdena, men vad som ägde rum under denna period skulle kunna beskrivas som ett transkulturellt grupparbete av betydelse inte bara för Spanien. Den spanska medeltiden kom även att påverka den europeiska kulturen i avsevärd grad och det förefaller, som sagt, inte som om detta enbart hör förflutna till. Al-Andalus figurerar emellanåt i den aktuella debatten om integration och flerkulturell samlevnad.
Dagens diskussioner ligger bortom ämnet för ”The Arts of Intimacy”, men en grundläggande insikt som genomsyrar framställningen är att de religiösa identitetstillhörigheterna inte var avgörande för hur den kulturella utvecklingen formades av de olika grupperna. Det fanns ingen utpräglad separatism vad gäller den kulturella kreativiteten och det gör det ju sällan, annat än om den skapas med tvång. Kulturen är inget enkelt lådsystem med vars hjälp man kan sortera upp de kulturella företeelserna. Vad som också blir väl belyst i framställningen är att det kristna respektive det muslimska inte utgjorde två homogena storheter, varken politiskt eller kulturellt. Gränserna flyttades och härskarna skiftade. Kamp om makt och territorium ändrade förhållandena inte bara mellan utan också inom de kristna och de muslimska områdena.
Dodds, Menocal och Balbale har åstadkommit ett magnifikt verk som inte bara ger fascinerande inblickar i den mångskiftande spanska medeltiden, utan även har mycket att säga om kulturell kreativitet. Dessutom kastas indirekt visst ljus över dagens mentala konflikt- och kontaktzoner. Historien kan man lära åtskilligt av och en av de viktigaste lärdomarna är att det förflutna inte låter sig fångas i enkla berättelser med anspråk på absoluta sanningar, färdiga att bruka i senare tiders ideologiska strider.
